De oslagbara

Det här inlägget vill jag tillägna mina barn. För att ni är så fantastiska! Och för att ni gör mig stolt.

Tja, man kanske inte kan säga att Milja och Isaac har så starka personligheter än, de är på sätt och vis ingen riktig person än, om ni förstår hur jag menar. William däremot, är större och för sin egen talan.

Jag har varit hemma ensam med dem hela dagen och undrade lite hur det skulle gå. Att ta med twinsen och hämta William, lät bökigt, men det blev inte det. Vi tog med vagnen, lyfte dem ut och in, tog med hela vagnen till gården och mötte en sandig, men stolt storebror som glömde bort att vara ledsen för att han måste hem från dagis.

Jag har bytt sju eller åtta bajsblöjor idag, jag tappade räkningen efter fyra och bad William hämta talkburken.
– Såklart jag hämtar dem, svarade han och kom genast med den!

Vad hände med min trotsiga rebell? Visst har han satt emot ett par gånger idag, men det försvann i ett huj. Han ville till och med ta av sig kläder själv, leka ensam, han kröp själv i säng efter att jag gjort ett försök att läsa en bok med tre barn. Inget springa-och-gömma-sig under bordet. En svag protest, sen gick han. Han är så klok, det barnet. Och tydligen har han lyssnat på mig, fast det aldrig verkar så, för han var helt tyst, viskade och sa att vi kunde se på Mumin, fast inte så högt, när twinsen sov en stund. Vad har hänt? 😀

Jag är mest imponerad av William och hans tålamod. Isaac klappade på sidorna och försökte i riva i Lova! sa Smulan som vi läste ikväll. Han blir inte arg på syskonen, inte än i alla fall. Han tittar, vi läser, jag håller i Isaac små, varma och forskande händer. Milja ville inte alls sitta, utan ålade runt på soffan bakom våra ryggar som en liten kålmask, men vi läste ändå. Så länge ingen ramlade i golvet och det gjorde dom inte.

Det ger en själv också en sådan kick när man märker att man kan. Det går! Visserligen skulle jag väl bli skvatt galen om jag var ensamstående, men såhär ibland funkar vi bra ihop, alla fyra. Mitt motto har varit och är: Om det går en gång, måste det gå en gång till! och det kör vi på. Vi klarade den här kvällen bra, alla tre och då måste det ju gå fler gånger.

Leve livet! Leve all den ångest som sen får oss att ropa ut av glädje för att det går, för att vi kan; vad det än gäller. Glädjen över en tent, över ett jobb, över ett hemmaliv som funkar och som vi klarar av – är så underbar att uppleva! Leve oss!

— dagens mys—

Efter att ungarna hade somnat, tömde jag diskmaskinen. Där låg ett litet lock. Ett väldigt rent, litet lock från en barnmatsburk, ett lock som Milj petat in under dagen. En hälsning från min älskade dotter. ”Jag är här, fast jag sover!”