Outsiders uppe igen
För fyra år sedan var jag med i Outsiders, som visades i Kanal 5. Det handlade om Tourette. De hade tagit bort klippet när det gjorde om sin sajt, men här är det igen! Vi är tre olika personer med Tourette i det här avsnittet och det visar lite av det värsta. Det är inte såhär hela tiden och det går i vågor. Märkligt nog har ingen av oss i programmet tics när vi pratar, sa nån. Det är inte alls mäkligt. När man är sysselsatt har man inte så mycket tics, utom när man blir alldeles för trött.
Riktigt allt de säger, stämmer inte. Jag kan visst bre smörgåsar, allt handlar om vana och kontroll. Annars skulle jag inte kunna köra bil till exempel.
http://www.kanal5play.se/program/play/outsiders-s06e09
Tack Carola för att du hittade länken igen! 😀
PS. Jag blir jätteextraglad om ni länkar och sprider klippet, kunskapen är det bästa mot sånt man är rädd för, eller som känns skrämmande. Det hjälper också speciellt barn och unga, som kämpar med detta i skolåldern.
Stillhet
Det är fredag! Hurra! Fast egentligen innebär det ju inte så märkliga saker för vår del. Jo, alla i familjen är hemma på helgerna, vilket brukar innebära ännu mer kaos.
Men idag får det vara kaos! Det måste det få vara ibland. Och egentligen skulle vi ha gått på babyrytmiken, men jag struntade i att vara duktig och släpa ut ungarna, som ändå ville sova just då vi borde ha gått upp – och stannade hemma. Ibland måste man strunta i att vara hurtig. Glada ungar har jag ändå! Kanske ännu gladare för att man slipper stressa. Vi ska ändå ut senare idag, när vi hämtar storebror.
Jag skulle ge dem banan till efterrätt idag. Alltså vanlig mosad banan, inte nån purégrej. Det var ingen höjdare! Milja kräktes upp all banan och en del mat så det blev klafsigt värre! Men vi sörjde inte för det, vi torkade bord och barn och fortsatte med en fruktburk.
Okej, jag ger inte dem färsk frukt, men de får en massa färska grönsaker. Vissa tycker man ska vänja ungarna att tugga, men hur tuggar man med en halv tand – som Milja har? De hinner nog ändå, tycker jag och väntar med bananen ett tag till. Dessutom kräks man ju lätt själv/får kväljningar av att äta för mycket banan. Jag applåderar istället det faktum att de äter riktigt bra än så länge.
Det ser kanske ut som om det är väldigt lugnt och skönt här hemma. Jag ger ju en helt skev bild av mina vilda ungar. Väldigt ofta ser det ut såhär:
… för det är alltid nån som är på väg nånstans. Eller såhär:
Han har liksom nåt vilt i blicken, den där killen!
Ibland stannar de faktiskt upp ett par sekunder för att fundera över livet. Eller färger. Eller kanske de finurlar på huruvida kärran har bakhjulsdrift eller inte. Och lånar morsans paket. Varför är plast och kartong alltid så väldans intressant?
Dagens garn: Fyra nyanser av höst, med lite inslag av rosa. ^^
(Casbah Sock: överst i Smoke och nere; Moondust)
Njut av helgen, det tänker vi! 😀
Baddarna
Det är så mycket jag vill hinna med. Men det blir inte riktigt alltid så. Däremot är jag glad då jag hinner vara med bara William också. Han var ju faktiskt här först, men är lika mycket älskad som alla mina barn (det känns faktiskt roligt att säga ”alla” och inte ”båda” eller ”mina tre”.^^)!
Så vi badar. Och plaskar och stänker. Leker med en liten hink och en trasa. Han skrattar ihjäl sig åt att en flaska gör pruttljud och jag är rädd att han ramlar och dränkar sig i den där lilla badbunken, där han fortfarande sitter. Fast det gör han inte. Istället blöter han ner mig, öser skum, och slutligen vill åka kana på magen, på golvet. Vi diskuterar saken lite grann och kommer fram till att det inte är sådär jättepoppis.
Vi läser saga, stryker hår och kliar rygg och så somnar han, min lille hjälte. Min hjälpreda och goda vän. Jag tänker på att han ska bli vuxen en dag och fattar ingenting. Att det här ska vara ”hans lyckliga barndomstid” och jag blir lite skärrad och glad och rädd-yr på en gång. Ska jag vara delansvarig för nåt så fint?
Samtidigt pågår febril verksamhet i köket. ^_^
Isaac somnar supersent ikväll, kvart i tolv. Där var den egentiden. Man undrar genast om nåt är fel och vill hjälpa, men känner sig lite handfallen. Hur ska man veta vad som är fel och inte när de är såhär små? Det är bara att vänta och se, alla gånger. Och inte hann jag med nåt stickcafé idag heller, men sånt är livet. Jag har ju mina underbara, fina ungar, som ligger och snuttar i sina sängar.
Fast dom skulle gärna få sova bra också. De är på nåt sätt ännu mer underbara då. 😉
Mat och regn
Regn, regn utan hägn. Gråa, tunga disiga moln ligger över marken och vrider ur sig fukt som ur en gammal skurtrasa. Blä, så tråkigt väder.
Det tyckte inte ungarna, som ville sitta uppe och kolla runt sig i vagnen. Milja ville stå, vilkte inte lyckades så särdeles bra. Sen ville hon ligga, men det var skoj i cirka två sekunder.
Det var i alla fall skönt att vara ute, trots att jag såg ut som en dränkt katt när vi kom in. Jag försökte hitta en färggrann bild. Ungdomshusets vägg var det närmaste jag kom.
Jag kokar mat, mat och mat. Hur kan nån göra det här frivilligt och dessutom tycka det är kul? Milja är ledsen för att jag hänger kläder, för att jag tar upp Isaac, för att hon måste sitta i stolen i köket. Ibland, i nåt svagt ögonblick tänker jag att det vore lättare att ha bara en bebis. Fast det vill jag inte på riktigt. Men tänk: att kunna ha en bebis i famnen och mata honom/henne, utan att den andra hoppar runt som en flaxande skrattmås medan man försöker pricka munnen. Det är alltid nån som har mat i näsan och det går åt ett par byxor per måltid. Just när jag trodde att jag hade klarat lunchen med glans, viftade Milja till skeden och fruktpurén sprätte över mitt ben, över hennes kläder, över golvet och på Isaac.
Det är inte så glamoröst alla dagar.
Livet är roligast utan kläder
Jag börjar tro att Milja fick lite trauma efter att ha legat på tvären i min mage. Hon vantrivs så fort man klär henne och blir helt rabiat när man försöker spänna fast henne med bilbälte eller idag – i matstolen. Jag försökte bara förhindra att hon trycker upp sig ur stolen och ramlar ner, men det blev sån kalabalik, att det var lika bra att låta henne vara.
Isaac blev rädd för syrrans gälla läten. Hmm, jag har en känsla av att den här damen sätter tonen för kommande år, redan nu.
Att hålla tider
Ni borde pröva det här. Att åka iväg med tre barn som inte kan/”orkar” klä på sig själv och sedan försöka passa en tid. Trebarnsmammor ska inte ha några intressen, inte sätta nån tid på att duscha sig eller kamma håret. Det är ändå ingen idé, man hamnar att sätta upp håret i nån hätäponnari i alla fall. Man ska inte heller försöka sig på nåt sånt som att kopiera noter, för när man äntligen är iväg, har man noterna kvar i apparaten. Det enda man egentligen ska minnas är att klippa naglarna, för de går lätt av när man lyfter ungar, vagnar eller bilstolar. Nej, en mamma ska stå vid spisen och har hon möjligtvis nåt intresse ska man ”sätta undan det några år” och stanna vid spisen och dammsugaren.
Ja! Jag är otacksam, sur och bitter.
Frostig dimma
Jag blir så varm och glad i hjärteroten, när dagis skickar mail och berättar om de utflyker de har har varje onsdag. Idag gick ungarna tre och en halv kilometer vid Runsala strand. William var glad och förväntansfull i morse, för de åkte tidigare än vanligt. 08.15 skulle de vara på dagis och jag tyckte det var ohyggligt tidigt.
Ändå gick allt jättebra och dit kom vi. Staden höll på att vakna och låg i en kall dimma. Det var frostskrap på bilen. Jag sa åt W att det här skulle vara ett bra ljus att fotografera i, ett mjukt ljus. Självfallet hade jag inte med den riktiga kameran… Han satt tyst och liksom sög åt sig allt jag sa, funderade och tittade. Vi gillar att åka bil, båda två. Sen såg han sina sedvanliga trafikskyltar och berättade för mig att ”här får man bara köra 30, här är det vägarbete, det kan komma en grop eller nåt” och allt annat. Han är tokig i skyltar och jag berömde honom lite för hans minne och uppfinningsrikedom och sa att sånt kan vara bra i skolan sen. Om det nu håller. Vem vet. 😉
– Fågel eller fisk, vad får det lov att vara?
Här hemma är allt som vanligt. Milja och Isaac sprätter runt mat till den milda grad, att man borde ha nåt slags skyddsstaket eller kläder av teflon. Speciellt mina byxor. Det ska kletas och kladdas med små klibbiga händer. Klet och kladd. Det är inte särdeles njutbart, men de får ju i alla fall i sig det mesta av käket!
– Nomnomnom!
Milja har lärt sig ett nytt ord medan jag var borta.
– Mamm, mammmamm, säger hon, precis som om hon skulle veta vad hon säger. Jag tycker det är väldigt tidigt för sånt och tolkar det som en tursam, men rolig slump. Eller är det så att tjejer är snabbare med vissa saker?
Snabb i händerna är hon också, den lilla lurifaxen. Jag gullade med henne, på golvet, lade huvudet mot hennes ansikte. Hon tog ett stadigt tag om min kind och vred! Här ska inte gullas, här ska krafsas och knipas! Man ska känna att man lever! 😀
Nu är jag nog inne i nån blå eller grå garnperiod igen, för jag trånar efter det här garnet. I just den här färgen. Suck. Snyggt. Eller så är det vädret som påverkar mig.^^
(Det är Casbah Sock i färgen Glacier)
Dagens: tisdag
Dagens bästa:
Tuttabyxor i roliga färger och mönster, till ett alldeles överkomligt pris! Från Mukelamesta.
Dagens duktiga hjälpreda:
William som handlar tillsammans med mig. Han är så bra på att dra korgen och plocka varor. Bara man har tålamod, tålamod, så går det här handlandet bättre och bättre.
Dagens twins:
Roliga, glad, lite ledsna. Väldigt mycket på G! Båda vill stå och stå och så. Miljis Viftbogadottir vill bara vara i famnen och rulla iväg, samt rulla eller åla sig ur famnen. Nu förstår jag faktiskt inte riktigt vad hon vill. Hon dreglar som en tok och jag torkar nya pölar hela tiden.
Dagens humör:
Ungarna: Väldigt varierande. Hmm.
Eget: Dum spiro spero. Typ.
Dagens kaffe:
Har ni testat det där dataskärmarna i butiken? Där man ska peka på vilken sorts arom och hur starkt kaffe man vill ha? Jag fick det här till svar. Hah, precis det vi hade hemma. Sen hämtade jag mitt gratiskaffe. Äntligen.
Då och nu
Året var 1994. Jag åkte så ofta med de de här nattvagnarna. Till och från Helsingfors och Borgå, helg ut och helg in. Hem till en kille, som helst ville vara ute på språng med andra brudar. Haha, i dagsläget flabbar jag åt dem.
Då som nu, möttes jag av en vänlig konduktör, en öppen kupédörr, ”du har sängen längst upp”. Den som är två meter över golvplan. Säng tre. Dit smög jag med min stora, otympliga, vita väska som inte hade några hjul man kunde dra den på. För två andra sov oftast redan i hytten. Rena kläder packade, tillbaks till skolan, via Helsingfors. Cykel hem. Väskan fastspänd på hojen.
Nu åker jag i sängen längst ner. Det är skönt att bli äldre! Och min väska, med hjul, skulle man ha kallat tantväska.
Men en sak är slående likt. Nåt man aldrig vänjer sig vid. Det går inte att lära sig att känna åt vilket håll tåget drar, när man ligger ner – fast man vet. Och när tåget bromsar, vänder det acceleratorn i min mobil så skärmen svängs. 🙂 Och tänk om jag hade vetat att jag skulle ha tre underbara underverk att komma hem till. Så coolt livet är.
Garnäventyr
Det var en gång en stickande mamma, som stickade och virkade helgen lång. Och matade katten med maskmedicin, så han blev slapp och glad och till och med sov intill henne flera timmar på morgonen.
Och så blev en grillvante äntligen klar. Den har legat och väntat på att bli färdigvirkad länge. Katten, han rullade ihop sig till sin sedvanliga kattboll och spände ut tårna mot brasan. Åh, så skönt med värme.
Den resande mamman hälsade på sin mamma i vävstugan och pillade med små trilskande trådar. Och fick nästan färdigt en ny liten strumpa åt sin lilla dotter, som snart växer ur de gamla tågsockorna.
Här virkas vantar och mormorsrutor. Jaha, såhär ser det ut när man virkar en ruta av Linnut-garnen. I det här fallet Duva/Kyyhky. Då vet man det.
Nu vilar vinden, nu slumrar solens öga. Över vidderna spänner sig en mjuk dimma och aftonrodnaden har gått till ro. Ett tåg stånkar söderut, mot en ny dag. En dag med full fart och nya krafter, tillbaka till vardagen.
Den stickande mamman drömde och önskade att hon hade en portal, som man kunde kliva genom och hälsa på, lite sådär sporadiskt. Nu blir det allt på en gång och tjingedong! Tänk om man kunde sprida ut den här lediga tiden, lite oftare. Men man kan verkligen inte få allt. Nu såg hon fram emot nya vardagar och nya tag, för hon saknade sina barn. Långsamt ringlade sig tåget fram genom natten, som en lysmask mellan skogar och sjöar. Minns att man måste skiljas, för att kunna mötas igen.Godnatt platta Pampasland. På återseende.
