Den duktiga mamman
Det pratas mycket om jämlikhet och att man ska dela på föräldraskapet. Ändå blir det ett himla hallå när mamman åker iväg utan sina barn och är några dagar för sig själv. Ja tänk, den ansvarslösa mamman lämnar barnen åt sin underbara svärmor och den duktiga pappan, som gör ett alldeles utmärkt jobb och klarar det hur bra som helst.
När pappor åker nånstans utan barn, blir det sällan några skriverier. Varför är det så? Är pappans roll mindre värd? Han är väl inte mindre oumbärlig än mamman? Det kanske till och med kan vara tvärtom ibland.
Jag åkte iväg ett par dagar för att få gå på toa i fred, sticka, virka. För att träffa min farmor, som fick en stroke alldeles nyligen. För att vara med min pappa och mamma, som båda har haft cancer och det är inte någon självklarhet att de finns i livet. För att hjälpa dem, för att umgås och prata, för att vara med mina systersöner och träffa min yngsta syrra, få ta en liten del av hennes liv och agera förare åt dem till diverse aktiviteter. För att vara någon annan än den där mamman som kokar mat åt sina tvillingar.
Det blir ganska självklart efter ett par dygn, att mitt liv känns väldigt konstigt utan mina barn. Ja, herregud, vad vore jag utan mina barn?! Ingenting! Och det säger sig självt. Men då tänker jag också på dem som väljer att inte får barn, eller de som helt enkelt inte kan få barn. Vad blir det av dem? Är de för evigt dömda till misslyckande, är de alltid ”de som inte kan få barn”? Eller är de helt enkelt människor precis som vi som har barn, men med ett annat liv, andra prioriteter och uppdrag?
Det pratas mycket om hur duktiga nutidens föräldrar är. Att man bränner sitt ljus i båda ändarna. Det är just det jag förhindrar. Jag åker iväg ett par dar för att göra något annat än att byta blöjor, torka uppnyst mat, byta kläder, tvätta och diska – och de enda kommentarer man får är ”Var är barnen”? Det är en självskriven fråga, men det känns också som om folk faktiskt (ja, den här gången tycker jag det är berättigt att säga) är avundsjuka. För att de inte har den där möjligheten, för att de inte får sova sina nätter och blahaa. Blahaa.
Jag kommer inte att kunna fira jul med mina föräldrar. Vi ryms inte hemma, det går inte. Kanske över nyår, vi får se. Min pappa ska opereras om en vecka. Det skulle väl vara en sak om jag går ut och festar som en tok (vilket säkert inte heller är fel), men jag sitter hemma och sorterar mormors virkade dukar, stickar grillvantar och hjälper syrran med långa matten.
Friskvård och ork handlar om att våga bekänna sina svagheter och ta emot hjälp och stöd av de som finns inom ens krets. I mitt fall, min duktiga svärmor och pappa Mika. Och mina härliga barn. Mina ljuvliga, underbara barn.
Ska ni inte passa på att racka ner på hemska Linn som åker iväg utan sina barn? Ja tänk, så hemskt. Lämna ungarna åt bara pappan?!
Dagens
Dagens inbitna Cars 2-videokollare:
Nu har vi kollat genom hela internets och hela tuben och alla Lego City-videos och Cars 2-klipp plus video av spelen. 😀 Och lekt med Lego. Sjukt bra uppfinning! Jag kan däremot inte fatta hur såna där klipp kan ha upp till en miljon visningar.
Jag kollade på bitar av den nya Cars 2-filmen. Spelen har PEGI 10; åldersgräns tio år. Varför? De stora målgrupperna är betydligt yngre, varför gör man inte en film som passar dem? Varför gör man en film men en massa explosioner och skjutande? Fel. Och den är ju helt annorlunda än ettan.
Dagens soliga flumbild:
Dagens rumpa, haha!:
Dagens retro: Syrrans gamla freestyle – åh, minnen!
Dagens mat:
Dagens tröttaste:
J-syrran, som kom hem från Haparanda nyss. Jag handlade inte lakan när jag var 16 år. Härligt, säger jag bara!
Hårlikt
Det är märkligt hur mycket finare man känner sig inombords, fast jag bara fixat håret. Den där känslan man har efter ett frisörbesök, borde man hålla kvar länge, minnas och suga på och lära sig. För egentligen handlar det bara om självförtroende. Kryddat med lite färg.
Ute är det kallt och ruggigt, trots att solen tittade fram en stund. Löv, fukt, nästan-vinter. Ifjol föll snön i slutet av oktober, men stannade inte kvar. Däremot stannade snön kvar efter 10:e november. Det blev en lång vinter.
Jag stickar, eldar, njuter, tänker. I övermorgon är det fullt ös igen. Och ikväll ska vi hälsa på syrran. Igår blev det nästan för varmt, trots att vi bara eldade lite grann. Värme ska man ju inte klaga över, men ikväll tar vi det lite piano med eldandet. ^^ Pappa stekte abborre. Jag njuter så mycket av att sätta mig ner vid bordet och äta färdiglagad mat! Och av att bara få vara dotter ett tag.
Bloggerskan från Suddigheten
Idag kände jag mig som henne jag sett på TV: Armbryterskan från Ensamheten. Förutom att jag inte är nån armbryterska.
Vi säger hej Plattland och svalkande vindar från de vida viddernas land. Åh vad jag har pratat idag. Man får pratdiarré när man inte är så van att ha folk runt sig. Och så över jag min finska, det är bra att hålla den levande. Det var över tusen människor i samma tåg. Jag visste inte att så många fick plats! Trevliga konduktörer, men fy sjutton för dyrt kaffe. 2,20 för en kopp, rena rånet!
– Det är vackrast när det skymmer, tänker jag och ilar ut med kameran, så länge det finns lite dagsljus kvar. Och det var vackert. Kanske för att man är extra nostalgisk över att man inte här här varje dag, kanske för att det bara är fint.
Sen provade jag mammas muddar. De här har inte jag stickat. Jag kan inte sticka in pärlor såhär fint.
Och så klappas det katt. Bambam!
Lite klapp av iPad blev det också. Så stor den är. Hmm, en sån vore inte fel.
Imorron är det sju månader sedan. Sedan det här, det plötsligt väldigt avlägset. Väx inte så fort, ni är mina supersmå bebisar! Iiik iiik!
Såhär såg det ut då. Fast jag är samtidigt så glad att de växer och är friska. De små liven, de små underverken. Ibland vill jag stoppa tiden, andra dagar – verkligen inte! 😀
Njut av helgen, det ska jag!
Vantar och båtar
Det här skulle bli ett sött inlägg om bebisars vantar. Men det blev inte bara vantar!
”Det är oftast barnen som bestämmer hur det blir”, sa Muminpappan i avsnittet där Filifjonkan flyttade till Mumindalen. Ja, så är det!
William bestämde att jag skulle pyssla och göra en båt åt honom. Eller egentligen sprang han mest runt och frågade efter saxar och tejp och att vika båtar eller göra hål i pappret, så jag gav upp och pysslade klart. Jag börjar bli lite allergisk mot båtar. Ännu mer mot tejp. Måste man pyssla med sina barn? Fast ibland är det ju kul. Så – får vi presentera Pinnmasten med Notbåten 585 på släp. Fast det var jag som gav registernummer FIN 1337 åt seglet, fast det syns inte. 😉
Pinnmast betyder att masten sitter fast med en pinne, säger W.
Jag tycker om sånt här pyssel! Att sticka små vantar. Tyvärr tycker inte William om samma sak. Eller tvärtom. 🙂 Förresten kom jag på att jag borde ha gjort flera såna där ”vågor” i vantarna. De är stickade på samma sätt som tågsockorna. Ju längre skaft, desto bättre på småbarn.
Isaacs vantar är från Parvel, Åhléns. De hade massor med fina Barbapapaplagg, som jag hade velat köpa. Twinsen har förresten varsitt par av de här vita lurvvantarna. ^^
Dagens mysiga bild:
Solsken på balkongen.
Vad dag har sin batat
– Jamen idag ska jag bara koka lite batat, det går snabbt, tänkte jag, när jag torkade bort John Blund-rester ur ögonen och försökte vakna till. Ungarna sov bra inatt och somnade om en stund efter att storebror och pappa hade gått. Så ock jag, vilket gör att jag blev superseg när jag äntligen skulle gå upp.
Ändå är vi där i köket halvannan timme, som vanligt. Vi kockar, plockar, torkar. Ungarna kastar leksaker, klappar diskmaskinen, jag kollar Isaacs blöja två gånger mellan varven, tänker att jag måsta äta nåt själv snart.
De äter och äter. Som små hästar! Som de har väntat och som de har kastat alla skedar, klossar och bilar längs golvet. Viftis Viftbogadottir hann bli riktigt sur, men kanske för att hon var trött.
Det här kokade vi idag. Jag har börjat krydda lite mer, eftersom det går bra!
Sen somnar hon, min lilla, söta, mjuka tjej med fetaostfötter. Jag och Isaac blir kvar i köket och kokar kaffe. Jag äter lite överblivna matrester och gräver fram ett par gamla chokladbitar ur skåpet. Det är Dops-kris, de är slut! ^^ Kaffet blir starkt, men det är väl lika bra det.
Jag får dricka mitt kaffe ifred och bläddra genom mail och några sidor på nätet, ostört. Solen skiner in genom vardagsrumsfönstret, det är tyst. Jag har torkat en massa damm igår och slipper det idag – hurra! Och kylen är full med åtta portioner mat åt bebblorna. Det räcker idag och imorgon.
Ja, förresten! Igår var jag här! Jag har inte varit med förut, eftersom jag inte orkat hålla på med bloggtoppar eller portaler. Nu blev jag ju helt hooked på det här och kollar där ofta. 😀 Dessutom har jag hittat några nya bloggar att följa. 🙂
I blåsten
Vilket knasigt väder. Ömsom sol, ömsom hård vind och piskande regn.
Vi gick ut för att se hur det stod till.
Isaac har sett ljuset.
Det är blött, blött och slaskigt. Lövslask. Det har jobbat folk på gården och blåst löv hela dagen, fast det regnat mellan varven. Jag visste inte att man kunde blåsa vatten också.
Det glesnar på träden, men det är fortfarande lysande gult på många ställen.
Vad är det som händer? Isaac satt och sjöng och rabblade nåt mantra i stil med: ”Mäm, pap, däpp, däpp.. ääÄääÄÄäämm” hela vägen. Högt dessutom!
När vi kom hem till våra sargade björkar hade båda somnat och sov en stund.
Nu orkar vi sitta ett tag och vänta på mellanmålet! Sålunda är matcirkeln all. Vi har infört alla dagens måltider: frukost, lunch, mellanmål, middag och kvällsgröt.
Rebellen
Jag kan inte lyssna på radio X3m längre. Jag får spratt- och skämskramp! En av programledarna, hon som pratar på eftermiddagarna, jag-minns-inte-vad-hon-heter kommer med så urbota korkade kommentarer.
Meningen är väl att hon ska provocera, som Katrin gjorde när hon stolt gick ut i svenska kvällspressen för några år sedan. Det sticker i ögonen att säga att man hatar barn och andras snoriga ungar, speciellt på café. Ändå sitter hon där idag med lille Ringo och torkar snor och har blivit en lattemamma hon med.
Hur som helst, hon i radion sade att hon skulle vara lite rebellisk och således beslöt hon sig för att komma så sent som möjligt till gaten när hon var på Vanda flygplats, fast hon var där i tid. ”För att det skulle bli lite mer spännande”. Hon höll på att missa flyget. Sen hade hon åkt över till Estland utan pass (och utan id tror jag) – också för att det skulle bli ”lite mer spännande”. Sen åkte hon flygplan utan att stänga av mobilen. Jag tycker precis som hennes kompisar: Sjukt korkat!
Det finns inget rebelliskt i det där, alltså jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det lutar lite åt det senare. För provocera är nåt helt annat. William provocerar när han säger att jag är dum i huvudet och är en bajskorv. Om man äter daggmaskar är man lite rebellisk. Eller om man sätter på sig udda kläder, går ut utan smink, säger emot en stark opinion. Men inte sådär. Det där är lika ”rebelliskt” som att hoppa benjihopp utan gummisnodd, bara för att se vad som händer.
Ibland är det extra skönt att bli äldre. Då behöver jag inte längre försöka orka vara cool på såna där töntiga sätt längre. Halleluja.
Förresten borde jag ta hit henne, radioprataren, på ett kladd- och slafsläger. Jag tror det var samma tjej som i ett annat program snackade om att man borde införa familjekassor för alla familjer med ”de snoriga barnen”. Det där är så passé. Ingen orkar lyssna på trams om ”andras snoriga ungar”, bara för att du själv ska framstå som så himla bra eller cool. Väx upp ur stövelskaften, kom hit till vårt Base Camp, där morgonen börjar med att tvätta lakan för att blöjan läckt, två bajsblöjor, Milja som kräks när hon hela tiden ska vara på magen, ungarna som inte vill äta utan bara kleta mat runt sig. Kom hit ska jag visa dig vad rebellisk är! För om du fortfarande säger att mina ungar är underbara efter det – då är du rebell! 😀
Så kan vi dessutom smygdamma mattor på balkongen. Det är jätterebelliskt.
(för de är faktiskt helt underbara för det, men allt de gör är inte underbart. 🙂 )
Bakgrundsbilder
Medan jag är igång och bloggar måste jag passa på att dela med mig av några bakgrundsbilder, som jag tagit och några har jag redigerat. Varsågod, använddem fritt i din mobil, eller där du vill och tipsa andra om du gillar dem. Jag gör kanske fler? Du går gärna lämna en refens till den här bloggen, men det är inget måste.
Allra lättast är det att surfa in med mobilen, öppna och spara bilden och sätta den som bakgrund.
Såhär ser min lur ut med den gråa granitbakgrunden:
Fyra år
Nog är de söta våra ungar, men ikväll var jag ohyggligt tröttglad när de äntligen sov, alla tre. Jag tänker inte vara prutthurtig och säga att allt kändes toppen just nu. Det är mat, mat och däremellan åtta bajsblöjor, som jag tror blev dagens slutgiltiga saldo. Den ena rullar hit, den andra rullar dit och ofta är det nån som är ledsen. 1, 2, 3, 4… tålamod.
Dagens försenade fyraårskontroll gick däremot över förväntan. Det allra svårast var att jag måste sitta tyst och låta William svara – för han kan ju så mycket! Jag ansträngde mig extra mycket och märkte hur mycket vi egentligen pratar och förklarar här hemma. Kanske vi borde vänta lite oftare på hans svar, inte fylla i eller överförklara. Men åh va svårt det är!
Den där sprutan var jag också lite rädd för. Eller nej, inte rädd. Utan rädd att han skulle få stora skrikattacken, jag skulle få springa ut och jaga mitt barn nerför backen med väskan och kläderna i högsta hugg. Det blev inte alls så. Han sa bara att han inte ville, såklart, och sen ville han komma i min famn. Visst försökte han mota undan sprutan, men jag höll hårt om mitt stora, starka barn och det gick snabbt över. Det märktes att han var stolt att han klarade det så enkelt! Däremot var det inte lika lätt att få honom att lämna rådgivningen, för där fanns så roliga leksaker och hemma är det ju sååå trååkigt!
Ändå var det inte det. Han satt och lekte med sitt smålego och byggde trafikskyltar hela kvällen. Ville inte se på Bolibompa eller TV, vilket jag är glad över och han bar blöjor och kramade sina småsyskon. Jag är så glad att vi har orkat läsa för honom, för just nu gillar han rim och ramsor jättemycket och det sätter sin prägel på allt han pratar om. Han kanske inte är så bra på pyssel eller finmotorik, men han är en hejare på alfabetet, trafikskyltar och siffror. Själv beskrev han det såhär:
”Jag tycker inte om att räkna från A till Ö, för det blir så svårt efter P. Då kan jag int.”
Rådgivningstjejen smålog och sa:
”Men du behöver inte kunna alfabetet, du är ju bara fyra år.”
Jag hoppas inte William får samma prestationsångest som jag ofta upplevt i skolåren. Han kan så mycket, men inte alltid just det han vill – och det behöver han inte kunna – fast han själv tycker att han genast måste kunna allt. Det är svårt det där med att begripa att man ska lära sig. Inte kunna från födseln. 😉
Min lilla, lilla, älskade kille. Det roligaste på kollen idag var när tjejen visade bilder med tre ljud, som liknade varann. Till exempel: Kjol, stol och sol. Eller tår, sår och hår. Sen skulle man visa på det ord som hon sa.
”Det rimmar”, fnissade William för varje bildkort.
”Jaha, det här var för lätt för dig”, sa tjejen.
Det är tur att man är olika. Man ska berika och berömma det ens eget barn är bra på! Även om man tappar nerverna emellanåt när han ska rimma om allt och man säger bara ”jaja” om vissa saker. 😉 Det är mycket tålamodet ska räcka till. Och för det mesta går det ju faktiskt bra, men det är så lätt att skriva om det dåliga och glömma när det går bra.
Regnet smattrar och piskar mot fönstren. William gillar inte det här vädret, speciellt inte när det blåser och den här gången håller jag med!
