Mat och regn

Regn, regn utan hägn. Gråa, tunga disiga moln ligger över marken och vrider ur sig fukt som ur en gammal skurtrasa. Blä, så tråkigt väder.

Det tyckte inte ungarna, som ville sitta uppe och kolla runt sig i vagnen. Milja ville stå, vilkte inte lyckades så särdeles bra. Sen ville hon ligga, men det var skoj i cirka två sekunder.

Det var i alla fall skönt att vara ute, trots att jag såg ut som en dränkt katt när vi kom in. Jag försökte hitta en färggrann bild. Ungdomshusets vägg var det närmaste jag kom.

Jag kokar mat, mat och mat. Hur kan nån göra det här frivilligt och dessutom tycka det är kul? Milja är ledsen för att jag hänger kläder, för att jag tar upp Isaac, för att hon måste sitta i stolen i köket. Ibland, i nåt svagt ögonblick tänker jag att det vore lättare att ha bara en bebis. Fast det vill jag inte på riktigt. Men tänk: att kunna ha en bebis i famnen och mata honom/henne, utan att den andra hoppar runt som en flaxande skrattmås medan man försöker pricka munnen. Det är alltid nån som har mat i näsan och det går åt ett par byxor per måltid. Just när jag trodde att jag hade klarat lunchen med glans, viftade Milja till skeden och fruktpurén sprätte över mitt ben, över hennes kläder, över golvet och på Isaac.

Det är inte så glamoröst alla dagar.