Skip to content

Morning has broken, can you fix it?

24 november, 2011

Förmiddagar är tunga. Det har varit många nätter i rad nu, då en i taget av tvillingarna har gråtit eller gnällt med jämna mellanrum. Kanske sju gånger. Kanske tjugosju, kanske tiotusen. Jag har ingen aning. En av gångerna inatt hade jag precis somnat, jag vaknade ur en djup dröm och gick upp för att se vem det var som grät. Jag minns inte längre. Jag minns bara att jag stod över sängen och tittade, jaha, nu blev det tyst igen, och störtade ner i min egen säng, hoppades att jag inte skulle väcka nån av dem igen.

De vaknar klockan fem och vill äta. Det vill inte jag. Vällingdags. Fast egentligen borde vi spara vällingen till lite senare; det är långt till lunch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, för de är ju hungriga vid nio igen, men då är det bara en och en halv timme tills det blir mat.

Ungarna är ledsna. Idag hålls de vakna till lunch och jag tackar min skapare för att jag hade färdigpuréad mat klar i kylen. De är hur hungriga som helst, men orkar inte riktigt äta. Milja har kommit på att man kan ta ut mat ur munnen och smeta ut det på bordet – eller på sig själv eller på nån som sitter nära. Hon hade mat i håret, i pannan, på kinderna, i näsan, på Isaacs ärm (som hon älskar att riva i), på matstolen, på mig… och jag vill bara kasta iväg den där matskålen.

De är hungriga, men smetar istället runt med händerna i ögonen, för att de är trötta också. Suck va less jag blir på det här kletet! Blä för äckelmat! Jag tänker att det är ”bara några år till” och de där åren känns så väldigt långa. År liksom. (Igår kom jag på att jag själv ska hinna fylla år innan det här året är slut. Det hade jag glömt. På riktigt.)

Det är fint att vara behövd och att vara mamma åt småttingar. Man ska ”ta vara på tiden, för sen är man inte längre behövd”. Jag vet ju det. Samtidigt är det så ofantligt intensivt att man ibland vet varken ut eller in, vart man ska ta vägen eller hur man ska få sova. Då är det inte skoj längre.

Twinsen får i sig mat, är rentvättade och lite nöjdare igen. Medan jag petar in en väldigt sen frukost låter jag dem smaka några brödsmulor och de tycker det är väldig spännande! Skoj, äntligen! Vad jag har längtat efter att få ge dem bröd! Kanske man får lust att baka lite snart? Men nåt mjöl tänker jag inte ha stående hemma, pga de där äckliga mjölbaggarna, så man får skaffa det samma dag i så fall.

Det blåser, det piskar ner regn ute. Jag avskyr det här gråa, mörka vädret. Igår kom solen fram några minuter och jag minns det fortfarande. Sol, skönt, ljus! Lys!

Nu slocknade två små stolliga tvillingar och jag ska joina dem. Mitt i allt mörkt elände slockande förstås vår toalampa också. Jag rev fram en tillfällig lösning, med det mycket passande namnet Storm. Nu släcker jag inte den på hela dan, med risk för att den också slocknar, så det så.

Jobbiga? Sova dåligt? Jag vet inte vad morsan snackar om? Vi är ju så söta så, hon säger att ”det är bra det!”

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. 24 november, 2011 10:21

    Styrkekramar… ❤ Det är såna där gånger det känns som ett verkligt hån då folk förnumstigt säger "små barn, små bekymmer osv.". Det hjälper inte att veta att man förmodligen inte är lika trött om några år, även om det förmodligen är sant. Sköt om dig!

    • 24 november, 2011 01:52

      Tack. 🙂 Jag vet ju att det vänder, jag har sett hur William är och glömt bort en del av de bestyr och krångel vi hade med honom. Inget blir lika igen, men tur är väl det. 🙂

  2. Mamafive permalink
    24 november, 2011 11:18

    Moi! Päivät on kyllä tosi raskaita jos unet on tosi pätkittäisiä. Ja kaikki pienetkin asiat tuntuu mega isoilta ja ylitsepääsemättömiltä.

    Ootko kokeillut jos antaisit silloin viideltä kun twinsit herää niin pelkästään pullollisen maitoa ja sitten kun nousette ylös niin silloin velli/puuro?

    Nyt saisi tulla jo lunta ja paljon eikä mitään loskaa,yök. Ikkunastakin kun katsoo ulos näyttää luonto niin kuolleellta ja rumalta.
    Joka päivä saa olla myös pesemässä lasten ulkovaatteita kun he ovat aivan kurasia ja hiekkaisia. Ja apua, sitä hiekan määrää joka tulee sisällä. Joudun imuromaan jopa 3 kertaa päivässä.

    Toivottavasti päiväsi piristyy ja Milja & Isaac nukkuisi kunnon yöunet. Hips..heitin paljon unihiekkaa teille… 🙂 🙂

    • 24 november, 2011 01:54

      Ja, det är sömnen som är problemet. Och ibland det faktum att det är lite tråkigt och man känner att minusta ei ole mihinkään, fast det inte riktigt är så. I mitt fall handlar det väl om att jag inte hunnit arbeta så många år av mitt liv, jag skulle behöva det för pengarnas skull. För familjen.

      Det var meningen att vi skulle svänga om mjölken och vällingen i morse, men både jag och Mika var så trötta att det inte alls blev så. 😀

      Tack, tack! Unihiekka är bra det! Jag fattar inte hur du gör, som har fem små! Det är ju fullt upp med tre. Kramar!

  3. Lena permalink
    24 november, 2011 12:06

    Jag håller så med Yvonne där! Uttrycket ”små barn, små bekymmer..” är nåt jag verkligen inte tycker om. När man kämpar för att orka fram till lunchen, för att sen orka fram till middagen, för att sen orka fram till nattningen… så vill man inte få höra att det här är bara småpotatis det, vänta bara..!
    Styrkekram till dig Bitte, du gör ett superbra jobb!!

    • 24 november, 2011 01:55

      Tack detsamma, Lena! Det blir bättre, för er också. Jag lovar. Kram!

  4. Mamafive permalink
    24 november, 2011 09:15

    Ei se elämä aina niin herkkua ole 5 lapsen kanssa mutta jokainen päivä kasvattaa minua äitinä.
    Moni sanoo että wauuu,nostan kyllä sinulle hattua ja sitä sun tätä. Mutta äh,itse en näe itseäni mitenkään ihmeellisenä. Olen äiti/ihminen joka rakastaa lapsiaan ylikaiken ja joka päivästä ja tilanteesta löytyy pieniäkin onnen jyviä. Ja niillä jaksan puskea päivästä toiseen. Koen olevani onnekas kun minulla on näin monta ihanaa lasta ja että saan olla heidän kanssa kotona. Saan mieheltäni siihen täyden tuen ja hänkin kokee sen tärkeäksi että olen lasten kanssa kotona. Mutta joo,kaipaan välillä hurjasti lisää aikuis kontakteja. En ole Turusta päin kotoisin siksi ystäviä aikasta vähän… Nyt yritän löytää harrastuksen jonka avulla saisin olla enemmän aikuisten kanssa. Hankalaa vain löytää sopivaa kun aerobic salit ei oikein innosta.
    Ja nämä blogit antavat myös paljon. Kiitos siitä sinulle.
    Voi,eiii. Tulipa pitkä ja kunnon purkautumis teksti.

    • 24 november, 2011 09:42

      Jag vet hur det känns, med tre. Och jag känner igen mig i det du skriver. Att man tar sig fram, lite i taget, hittar vardagssakerna som är roliga och då gläds man extra mycket åt det. Mika ställer också upp mycket med barnen. Och svärföräldrarna, som ingen har missat i alla mina inlägg. Och jag sitter ofta i telefon och pratar med min mamma, med syrrorna och sånt, det är bra. Det finns vägar ut, det finns folk att prata med, man är inte ensam, för då skulle det var tungt!

      Ett intresse är viktigt. Det behöver ju inte vara nåt med jumppa, för att du ska träffa andra vuxna. Gå på nån kurs en gång i veckan, det kommer säkert nya nu på våren. Man måste ju inte gå varje gång, men det är bra att ha en dag, t.ex. en tordag eller nåt, som är ens egen, några timmar för sig själv.

      Tack för din långa kommentar! Det är ju roligt när nån skriver långt. Kram till dig!!!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: