Morning has broken, can you fix it?

Förmiddagar är tunga. Det har varit många nätter i rad nu, då en i taget av tvillingarna har gråtit eller gnällt med jämna mellanrum. Kanske sju gånger. Kanske tjugosju, kanske tiotusen. Jag har ingen aning. En av gångerna inatt hade jag precis somnat, jag vaknade ur en djup dröm och gick upp för att se vem det var som grät. Jag minns inte längre. Jag minns bara att jag stod över sängen och tittade, jaha, nu blev det tyst igen, och störtade ner i min egen säng, hoppades att jag inte skulle väcka nån av dem igen.

De vaknar klockan fem och vill äta. Det vill inte jag. Vällingdags. Fast egentligen borde vi spara vällingen till lite senare; det är långt till lunch. Jag vet inte riktigt hur jag ska göra, för de är ju hungriga vid nio igen, men då är det bara en och en halv timme tills det blir mat.

Ungarna är ledsna. Idag hålls de vakna till lunch och jag tackar min skapare för att jag hade färdigpuréad mat klar i kylen. De är hur hungriga som helst, men orkar inte riktigt äta. Milja har kommit på att man kan ta ut mat ur munnen och smeta ut det på bordet – eller på sig själv eller på nån som sitter nära. Hon hade mat i håret, i pannan, på kinderna, i näsan, på Isaacs ärm (som hon älskar att riva i), på matstolen, på mig… och jag vill bara kasta iväg den där matskålen.

De är hungriga, men smetar istället runt med händerna i ögonen, för att de är trötta också. Suck va less jag blir på det här kletet! Blä för äckelmat! Jag tänker att det är ”bara några år till” och de där åren känns så väldigt långa. År liksom. (Igår kom jag på att jag själv ska hinna fylla år innan det här året är slut. Det hade jag glömt. På riktigt.)

Det är fint att vara behövd och att vara mamma åt småttingar. Man ska ”ta vara på tiden, för sen är man inte längre behövd”. Jag vet ju det. Samtidigt är det så ofantligt intensivt att man ibland vet varken ut eller in, vart man ska ta vägen eller hur man ska få sova. Då är det inte skoj längre.

Twinsen får i sig mat, är rentvättade och lite nöjdare igen. Medan jag petar in en väldigt sen frukost låter jag dem smaka några brödsmulor och de tycker det är väldig spännande! Skoj, äntligen! Vad jag har längtat efter att få ge dem bröd! Kanske man får lust att baka lite snart? Men nåt mjöl tänker jag inte ha stående hemma, pga de där äckliga mjölbaggarna, så man får skaffa det samma dag i så fall.

Det blåser, det piskar ner regn ute. Jag avskyr det här gråa, mörka vädret. Igår kom solen fram några minuter och jag minns det fortfarande. Sol, skönt, ljus! Lys!

Nu slocknade två små stolliga tvillingar och jag ska joina dem. Mitt i allt mörkt elände slockande förstås vår toalampa också. Jag rev fram en tillfällig lösning, med det mycket passande namnet Storm. Nu släcker jag inte den på hela dan, med risk för att den också slocknar, så det så.

Jobbiga? Sova dåligt? Jag vet inte vad morsan snackar om? Vi är ju så söta så, hon säger att ”det är bra det!”