Tv-kvällen

TV-kväll. Halv åtta hos mig, Drömmen om ett barn, Lyxfällan, en massa känslostormande program strömmar förbi. Isaac är vaken. Han sov tidigare under kvällen och vill inte somna om. Jag kramar honom hårt, hårt. Han suger på min haka och försöker ta tag i kamerasladden eller några filtar och sockor som ligger på soffkanten bakom mig. Han skallar mig i läppen, men jag kramar honom tillbaka. Min lilla, underbra Isaac Ris Gosegris.

Det är extra känslosamt att se på Drömmen om ett barn, fast det gått bra för oss. Hur mycket det än suger, hur mycket jag känner att jag inte duger eller inte orkar – så är mina barn värd varenda sekund. Av livet, av fasorna, av rädslan för de personer man formar, som man ännu inte känner, men har allt ansvar för. Jag vill egentligen inte säga att det är genom barnen jag lever, för det känns som en skymf mot de som inte har barn eller kan få barn. Men det är ju så. Det var inte så förut, för jag visste inte att de fanns.

Nu är de här. Dubbelt upp. Plus William. Jag känner mig välsignad, lyckligt lottad och tänker att mitt liv på många sätt är så enkelt. Jag tänker på att hälsan och välmåandet är det finast man kan ha i livet. Sen kryddar man det med valbart innehåll, det är bonusen. Jag såg de där paren som kämpar, år efter år med att få barn, med IVF, med abortplaner, med sjukt långa väntetider och jag fattar inte att det är så! Hur får det ens ta så lång tid? Det finns ju massor med barn som skulle kunna få så bra hem? Hur kommer det sig att de som kan får barn, bara får dem, man behöver ju inte ens kunna nånting? Men de som väntar och köar och försöker ska redogöra för hela sitt liv och sitt hem.

Tänk om nån satte sig ner och utvärderade ens situation och möjlighet att få ha kvar barnet, medan man är gravid? Det låter ju absurt, men det måste ju vara nåt liknande de känner. Det är ju att blotta sitt innersta, att visa sina känslor, öppna upp alla garderober och dessutom sätta det på pränt.

Isaac smätter mig på kinden med sina små händer. Hans lockar kittlar mig i ansiktet. Han petar på mina öron och drar i mitt hår. Han sätter munnen mot min kind, antagligen för att det känns roligt, men jag tolkar det som kärlek och pussar. Han doftar fortfarande bebis, eller så är det bara jag som känner det. Älskade, underbara. Du finns, du känns, ni är här. Visst är det fint att ha hem med vita väggar, trendiga tapeter, lyxiga ord på väggen som i en av mammorna i Halv åtta hos mig. Rosa porslin, fint i köket. Men vad hjälper det, om man inte har det som betyder mest? Kärlek, hälsa, sömn. Måbra-saker. Ungarna. Det är allt som betyder nåt. Egentligen.

För ett ögonblick tror jag mig förstå jag den rädsla och den ilska som de i programmet känner. Tafattheten, omöjligheten, inte kunna påverka, ångesten, ilskan. På samma sätt som att vi inte kan påverka hur länge vi lever eller hur våra barn mår. För en sak är säker. Ju fler barn man har, desto oroligare blir man. Så är det, det lever jag gärna med. Det är ett lågt pris, för att få ha dem.