Kletet

Jag undrade ett tag vems barn som kommit hit, för twinsen var lugna och glada på morgonen, nåt de inte brukar. Jag hann läsa lite nyheter, sen satt de i min famn på golvet och tuggade på banden som hänger från min collegetröja.

Men jösses vad de kan få ljud ut sig. Och va sur Milja blir när hon inte får som hon vill. Ibland känns det som om det är snor, sand, intorkade matrester och skräp överallt. Jag vet inte hur många nappar som ligger under sängen. Isaac låg en timme och hostade, medan jag kurade ihop mig på 40 cm av sängen och försökte undvika de värsta sprayduscharna. Stackars små som måste ha så mycket klet i näsan.

Idag när jag bytte en av fyra bajsblöjor på förmiddan, kröp Milja utanför toadörren så att jag inte kom ut, utan att putta på henne. Stackarn hade armen på nåt konstigt sätt under sig, så hon grät och grät. Dels för att hon var trött, sur och knuffad. Det kan inte vara lätt att vara tvilling. Eller syskon i en stor skara.

Och kan det inte bli minusgrader nån gång så att sanden stannar ute och Williams kläder hålls lite torrare? Och så att vi har några knoppar kvar till i vår! Snö. Nu.

Inte en enda julkalender har vi öppnat eller sett. Jo, vi fick en gratiskalender. Men W klagar inte, den gullungen. Andra plockar fram julsaker och prylar, vi plockar bort och undan. Jag gillar inte det här. Jag vet att det går över, men det känns inte roligt alls. Det och matkladdet är jobbigast. Nån dag ska jag ha rena och torra kläder en hel dag igen.