Hoppa till innehåll

Att varva ner

2 december, 2011

Den här tiden på året är svår ibland. Jag känner en slags stress, fast jag inte borde. Jag har avbokat hård träning, handla på stan, babyrytmik och en körövning denna vecka. För att överleva med mig själv och orka vidare. När man har Tourette har man lätt för att gå på övervarv. Förut brukar jag kunna cool down lite lättare, men nu känns det svårare. Efter en timmes virrvarr på stan med bilen, efter dagens städpatrull (med Mika, medan fammo var ute med twinsen. Tack fammo, för maten också, det var super!) var jag helt slutkörd och hyperventilerade ett tag innan jag kunde förmå min kropp att göra som jag vill. Småläskigt när man inte har kontroll.

Det är inget nytt, men det är tungt. Då känner man att mammor inte borde ha Tourette. Att det kanske borde finnas nån naturlig urgallring. Ändå gick det helt tvärtom. Nu åkte William till fammos, städandet är klart och jag andas ut. Andas på riktigt, lugnt. Ser på Vem vet mest. Känner den annalkande fredagsfriden.

Jag är inte nåt städfreak, men ibland måste man få bort damm och smuts från golven. Ibland måste man torka lite av hyllor, städa toan och så vidare och så vidare. Ni fattar. Grundstäda ordentligt. Komma ikapp. Hur mycket jag än motiverar mig med texter att det här är meningen, att det ska vara tungt, känns det ibland övermäktigt.

Därför fokuserar jag på några få saker: Överleva här hemma. Ungarna ska må bra, vi ska få mat, allesammans. Inget annat. Blogg – om jag har lust. Jag köper en del färdig mat; för att jag inte tänker vara sådär hurtig som man kanske borde. För att må bra. Jag har hittat några få burkar som ungarna gillar. Så att man har en utväg, så att man kan koppla av ibland och inte kocka varannan dag. Kanske var tredje.

Ungarna är söta, supersöta. Och jobbiga. 😛 Jag är faktiskt glad över att inte vara nominerad till Bloggpriset, för jag har inte riktigt ork till det. Jag stiger åt sidan och hoppas att mina favoriter vinner.

Dagens fina retro:
Metallmuggarna på Citymarket.

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 2 december, 2011 09:00

    Du har så rätt, fokusera på det som är viktigt . Och strunta i att det alltid måste vara tiptop städat eller att de små liven ska ha hemlagad mat precis varendaste eviga dag. De överlever gott fast det serveras från burkar. Åtminstone mina har gjort det : )

    Viktigaste är att finnas till för dem. Hinner / orkar man sedan vara den duktiga mamman som kokar allt från scratch är det bara bonus! Sköt om dej och de små.
    Anne

    • 2 december, 2011 09:39

      Tack. Du vet hur det är, du har fullt upp du med, kanske på ett annat sätt.

      Jag försöker i alla fall, men just nu lyssnar jag på kroppen så jag inte hamnar i nåt sjukhusdrama som för 13 år sedan. Då förstod jag visserligen att nåt var snett, men det gick så långt att jag hade panikattack på panikattack och det var det värsta jag varit med om. Jag var helt slut, ändå sov jag mest, i två månader. 😦 Nu vet jag i alla fall hur varningssignalerna känns.

      Ja, precis, att finnas till för hela familjen, så gott man orkar. Detsamma, sköt om DIG också. Kram!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: