Ledsna ungar

Det är rätt okej när ungarna sover till lite över sju. Ja, det vore faktiskt helt okej om de faktiskt sov på natten. Nu är vi tillbaka till mjölk- eller vällingflaskor klockan tre eller fyra och gråt och bök och stök. Jag minns inte ens när de varit vakna eller vem som varit mest vaken.

Milja snorar som en tok nu också, jag hinner knappt torka mellan varven. Försöker göra nåt annat än vara med ungarna; sitter lite vid datorn och klickar runt lite, men skriva går inte. Ungarna kryper på golvet när jag kokar vi mat, det blev trångt i köket plötsligt! Vi byter blöjor, bär runt, vaggar, torkar och torkar och torkar snor. Eller dregel, jag vet inte vad det är mest av. Det är här är kulmen av bebislivet, det där riktigt roligt. Det enda jag kan komma på just nu, som vore bättre, är en redig magsjuka.

Jag har i alla fall gjort en massa mat, frysit in kött åt bebblorna, gjort en korvsoppa åt mig och W och vilat en stund med båda ungarna. I morse beskådade vi en praktfull soluppgång som tände de lätta molnen, så himlen lyste upp som rosa fiskfjäll. Det var snyggt. Och vi klarade oss utan slask i hatt. Eller slaskig hatt, vilket det nu är.

Just nu är jag lite avundsjuk på de som får äta lunch ifred, bara vara själv eller göra nånting, utan att man måste blanda in nån annan. Att hinna byta en bajsblöja utan att den andra gråter, vore också trevligt. Det är så mycket jag tänkte och planerade att göra med William, som jag faktiskt gjorde. Nu byter jag bara rutinmässigt, hojtar åt den som är ensam att ”mamma är här, gråt inte”, snabbt på med byxor och kläder. Man saknar den där gosstunden lite grann. Och den där träningen, ja den blev lite sisådär idag.