Jag hade inte tänkt

Jag hade ju inte tänkt mig, att jag skulle bli en hemmamamma och torkar snor på två dreglande tvillingar. Jag skulle ju göra lite karriär, jag hade ju kommit igång, jag hade tänkt stanna i storstan på andra sidan pölen.

Jag hade inte heller tänkt mig, att jag skulle komma att vara avundsjuk på min gubbe, för att han ringer och frågar om jag ska med på lunch, och jag svarar nej, för att jag inte orkar dra med två tvillingar till stan. Och ändå har jag William på dagis, så det är lättare. Jag hade inte kunnat föreställa mig, att det är saker man uppskattar.

Jag hade inte tänkt, att jag skulle ha en unge med bajs i blöjan på ena armen och den andra sittande på köksgolvet, gråtande, medan jag själv undrar om jag ska värma den där soppan från i förrgår eller nåt som Saarionen har lagat åt mig, eftersom jag inte orkat äta eller riktigt hunnit med min egen frukost.

Jag hade inte heller tänkt mig att jag skulle ha fyra klåfingriga armar, som sträcker sig efter min mat och jag delar med mig av brödet, när jag själv är hungrig. Inte heller hade jag tänkt mig att det skulle sova fem personer i den där sängen, att fem personen ibland sitter på två kvadratmeter av lägenheten, fast vi bor på nittiofem.

Men det fanns nån annan som hade tänkt. Nån som förstod att Livet börjar utanför den där soffkanten. Någon som förstod, att allt det där tålamodet jag bett om, inte skulle komma av sig självt, utan att man skulle hamna att jobba för det. Det är som god fysik: Det finns inga genvägar, man måste träna och svettas.

Det fanns också någon som hade tänkt att jag skulle se Livet ur ett annat perspektiv, för att jag har fått både en tung last och en stor gåva. Att jag skulle fatta att man måste kämpa för det som är något värt. Att man måste få lite sprickor i magen, fast vissa inte får det. Att man måste ge upp många drömmar, tankar och planer i sitt liv. För många år sedan hade jag inte alls tänkt ha några snoriga barn och undrade hur människor över huvud taget orkade resa eller röra på sig med småbarn. Eller barn för den delen.

Så kom de, tre underverk. Tre underverk som vänder upp och ner på allt man vet och förstår. Och Livet råskrattar lite åt en och säger: HAH, jag sa inte att det skulle vara LÄTT. Men jag vet att du kommer att lära dig något av det och uppskatta det. Och du kommer att tacka mig.

För ingen önskar sig något tungt. Nej, fy, hellre låter vi latheten ta över, för det är så enkelt. Jag är expert på lathet, jag skulle kunna skriva en roman om det. Om jag bara orkade. Kanske var det någon annan, någon där uppe som tyckte att det räckte med min lathet nu. Eller min själviskhet. Någon som fattade att det behövdes något annat i mitt liv. Som gav mig, oss en stor gåva att förvalta.

Du kommer att gråta och riva ditt hår. Det kostar! orerar Livet. Men du kommer också att älska, som du aldrig har älskat förut, och glädjas och hoppas. Och du kommer att kunna krama dina underbara barn och tänka: det här är jag värd, när de skrattar och ger dig blöta pussar. För att du har sträckt dig utanför soffkanten, för att du måste. För att det är bra för dig. För att du har fått en gåva.