Håll mig i loket

William och jag bygger tågbana. Själva.

Det går inte längre att bygga som jag vill, han har starka åsikter om hur vägarna ska gå. Jag böjer mig. Istället nynnar jag på Joulupuu on rakennettu och sjunger fel eller tvekar med avsikt.

– Nej, så ska de inte va! Kuusen pieni kynttiläiset, ska de va! protesterar han.
– Aha, vem har lärt dig den sången? Har fammo sjungit den?
– Nej, vi sjunger den i dagis.
Hah, va tur att det finns sätt att klura ur barn sånt som de inte ”orkar” berätta. Dessutom tycker jag det är jättebra att de lär sig finska sånger också!

Sen börjar jag på andra versen.

– Nej nej! skriker William. Ompi kuusen oksilla, det är slut där. Och så är det med den saken!

Vi skippade de andra verserna. 🙂

Han bygger med sina trafikmärken, jag vill bygga ihop rälsen. Jag flyttar en ramp och han flyttar tillbaka. Och expanderar. Och har en skön blandning av finska och svenska.

– Mamma, de här vägarna har ingen kaistaviiva, jag undrar varför de inte har det.

Man vet aldrig var man hamnar, när man bygger med William. Idag har vi byggt Runsala och en skogspark, en läskig tunnel, som det blå tåget inte vågade köra genom, men som William räddade, genom att han höll det i handen. Då vågade det. Fast tåget hade ingen hand, bara ett lok. Man kan ju hålla nån i loket också.