Dan för dan för.. och nåt

Idag blev vår promenad lite längre än jag hade tänkt. Jag gick en extra bit, för att se ”vart man kommer”. Svaret var: ännu längre bort hemifrån. Fast det gjorde inte så mycket. Det enda tråkiga var att det var ganska mörkt och speciellt Milja verkade inte gilla det. Eller så blev hon hungrig. Eller så kliande mössan eller så var det för trångt i vagnen. Det kändes som om vi stannade var tionde meter.

De somnade båda två, i alla fall. Där gick jag och tänkte att det här är kaamos. Vi gick ut halv fem och det är mörkt som i graven. Jag kollade runt på folks julbelysningar. Vissa har slarvigt uppslängda turkslingor, andra har värsta juleljusen, en massa lyktor och vackra stjärnor. Andra inget alls. Några har klagat via Facebook, på att grannarna har blinkande blåa ljus. Inte här i alla fall. Jo, blått, men inte blinkande.

Idag lyckas jag gå runt alla mörka vattenpölar och slippa slaskande skor. Skuggan av mig springer före mig, när jag går förbi gatlyktor och stora, upplysta parkeringsplatser. Allt är orange, lila, orange. Milja har slutat korva sig och sjunkit ner, med mössan nästan över ögonen. Sover. Jag går förbi ett äldre hus, det är mörkt, det ser slitet ut och jag undrar om nån verkligen bor där. En kort, gul ljusslinga är slarvigt längd över en liten gran. Så nån bor kanske här ändå?

Ungarna har varit rätt glada idag. En del av mig längtar efter att få en hel dag för mig själv, att nån gång sova eller göra precis vad jag vill, medan en annan del är sjukt glad över de här små underverken och njuter av att de är söta, så kramgoa, så busiga, så små och bara så tvilling-iga.

Mika och William kommer hem senare än vanligt, släpande på stora matkassar. Ljudvolymen höjs med 10 dB och allt är som vanligt i höga huset igen. Jag har till och med hunnit sticka några centimeter idag. Wohoo!