Hoppa till innehåll

Till alla dem, som brottas med trotsåldersungar

20 december, 2011

Det här inlägget är till alla dem, som tycker att dagar är ändlösa, tröstlösa, ett evigt rännande efter ungarna, de lyder icke-absolut-inte, de drar bara fram saker när man just har fått plockat undan.

Det blir bättre! Det kommer inte på en gång, men det kommer snart.

När William var två år, vaknade han halv fem eller fem varje morgon. Och jag trodde jag skulle gå under och dö på fläcken, att jag skulle förgås och vaporisera. Det enda jag längtade efter var nästa gång han skulle somna, förhoppningsvis på dagen, då jag brottade omkull honom i sängen.

Muminland '10 med härliga systersonen och den springande sonen

När han skulle fylla tre år, gick vi också till Muminland i Nådendal. William blev LIVRÄDD för alla Mumintroll och det gick inte att förhandla om saken. Det enda han egentligen gjorde var att springa så långt han bara kunde ifrån mig. Jag blev ju rädd och sprang efter – han blev hysterisk. Jag stod där i matkön med bricka och sonen var i andra ändan av restaurangen, det var nästan 30 grader och jag ville bort, bort, bort! Döden dö, tänkte jag. Hur kan det vara såhär facking hopplöst?!

Det hela löste sig när min svåger tog över en stund, spände fast William i vagnen, gav godis och så gick vi runt på sagopromenaderna.

När vi åkte båt, vi var ute, och överallt skulle det springas, klättras och vara.

Men det lugnar sig. Så småningom. Idag hamnar jag visserligen att hela tiden tillrättavisa honom, till exempel när vi äter, för han studsar runt som en boll, men egentligen vet han hur man ska göra. Och han lyder ofta. Han har så mycket roliga idéer, han säger så sköna saker! Han är rolig, på riktigt!

Isaac har en tröja som det står ”älskling” på. W frågade vad det stod, jag svarade och sen sa jag: ”Du kanske kan sjunga Är du min älskling än, får jag komma hem igen?” – en låt från nån dansbandsdänga. Och hör och häpna, sonen som brukar tycka allt sånt där är så piiinsamt och avvisa det med ett snabbt NEJ.

Han sjöng och jag var tvungen att se bort för att inte flabba, för jag skojade ju bara!

Sen berättade han om att han vill att tandtrollen ska rinna ut genom armarna och genom fingrarna, därför måste man tvätta händerna. ”Men man kan inte se tandtroll, de är så små att man måste ha stetoskop.”

Senare undrade han om broiler kommer från levande kycklingar. Jag svarade ja och nej, att dom inte lever när man tar köttet. Sen ville han ha en djupare förklaring hur man GÖR biffar av hönor, men jag var inte så bra på det.

Visst hamnar vi att tillrättavisa honom och be honom akta ungarna hundra gånger. Men det är inte alls samma sak som förut. Tack och lov att de växer! Ofta säger folk att de saknar bebistiden. Jag saknar inte bebistiden FÖR FEM ÖRE med William, men jag vet helt säkert, att jag kommer att sakna den här fyraårstiden.

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. kicki permalink
    20 december, 2011 07:36

    Våra barn har alltid varit morgontrötta ända sedan de var bebisar. Ingen har någonsin frivilligt vaknat före åtta eller möjligen nio och det sitter i ännu när de är i 30-årsåldern:) Däremot har de alltid varit nattugglor och kunde vara uppe till elva när de var små, men det var i alla fall bättre än att stiga upp fem. Då hade jag säkert ”kripäära”.

  2. Mamafive permalink
    21 december, 2011 07:33

    Tunnistan joka ikisen sanan tuosta!! Ja niitä 3 vuotiaita äkäpusseja on 2,aaarghhh…
    Äidin hermot huutaa täällä halleluuujaaa…. Ja mausteena 1,9v,joka puolustaa reviiriään kuin kiukkuinen kissanpentu! Toivon jo että kaikki olisi kilttejä ja tottelevaisi pikku lapsia. Mutt eiiii!! Ja kun kaksoset astuu 4vee kiltteyteen niin pikku tirri kokee 3 veen uhman…. Apuaaaaaa!!!

    No,joo ei saa valittaa 🙂 Kyllä elämä näiden ”pikkupirujen” kanssa on kuitenkin juuri sitä mitä olen aina halunnut!! Äitinä sitä kai kuuluukin kokea kaikki ala ja ylämäet. Vaikka rankkaakin on niin se on sitä äitinä olemisen touhua! Äiti joka pitää sylissä kun surettaa,itkettää,naurattaa ja kiukututtaa. Äiti se kova kuin kivi joka ei ikinä petä eikä ikinä hylkää…. Niin ihanaa ja niiiin vastuullinen rooli. Huhu,tajusikohan sitä kun haaveili lapsista että mitä se todellisuudessa on…
    Monella työ ja ura muokkaa ihmisestä jotain ja luo toisille ihmisille jonkin kuvan mutta äitiys minulla on ainakin elämäni muokkaaja. Ja muovannut minusta tällaisen kuin olen. Eli ÄITI ja 5 lapsen äiti.
    Äiti jolla on (vain) kaksi kättä ja yksi syli mutta ikinä kukaan ei jää ilman äitin rakkautta,ei ikinä! Olen läsnä…

    Hyvää joulun odotusta teille,Bitte
    Ja kiitos rohkaisevista sanoista että kyllä se uhma joskus loppuu…

    • 21 december, 2011 09:37

      Många kramar till dig, Mamafive, du gör ett dunderjobb varje dag! Jag kan inte förstå hur det är med fem barn, som dessutom är större, när jag har fullt upp med två, efter W är på dagis. Jag är så tacksam för dem hjälp jag får av fammo, det är guld värt. Samtidigt ligger det där och gnager, att man själv ska räcka till tre. Och man gör ju det också, ibland.

      En dag ska vi stå där med vår paraplydrink (eller utan, för den delen också) och titta på våra familjer, sucka stolt och tänka: Aaaah…. det här är livet. Det här var det värt, fy tusan vad vi är bra! 😀

  3. 22 december, 2011 07:35

    Här har trotset just börjat, vissa dagar går som en dans, andra dagar är det konstant tvärtom. Ibland VÄGRAR man lyssna på mamma, eller gör tvärtom bara för att kasta ett öga mot mamma för att se hennes reaktion. Eller springer iväg hur långt som helst utan att sakna mamma. Eller så ska man ha mysli på joggisen för att i nästa sekund vråååla för det var så fel med mysli, eller skuffa vagnen själv, men inte riktigt orka och be mamma om hjälp, för att sedan bli flyförbannad på mamma som hjälper. Det är ju bra att blodtrycket inte sjunker för lågt i alla fall!

    Men jag litar på ditt ord och räknar med att det går över! 🙂

  4. 23 december, 2011 02:45

    Snart sitter jag här med två treåringar som säger Dumma mamma! Och då kanske jag inte tycker det är så jättehejsan. Men det går också över. 😀 Och varje steg framåt är, just det, framåt! Ingen bajsblöja kommer tillbaka och inget vredesbrott är sig likt. Inte barn heller, för den delen! KRAM på er!

  5. 23 december, 2011 04:19

    Tusen tack för dethär! Just vad jag behövde just nu. Vår äldre dotter är snällt sagt mycket bestämd och hennes trotsande var ganska så intensivt efter att hon fyllde 2 år. Det höll på i närmare ett år och sen blev det en mycket lugnare och behagligare period. Jag tänkte redan att hon kanske hade sin trotsålder lite tidigare. Men oj, så fel jag hade, för 2-årstrotsen var rena barnleken i jämförelse med denna underbara 3-årstrots. PUUUST! Säger jag bara. och tack en gång att du påminner att det går över, mindre än ett år kvar!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: