Tvillingliv, del 59
Ibland blir det mer tydligt än andra gånger, det jag läste på en larvig bild via Facebook:
Twins are ONEs that come in TWOs. ^_^
För exakt så är det. Båda äter och sover nästan samtidigt, de vill ha ungefär samma saker, men de är ändå individer. Vissa gånger märks det mer tydligt än andra gånger. Den ena börjar med en ny stavelse och den andra härmas. Den andra gillar knappar eller burkar, när den andra gillar nallar och bilar mer.
Idag drog jag ut med vagnen i snöslasket – och blev helt slut! Jag tyckte inte jag borde ha blivit sådär mörbultad av att gå 25 minuter, men tydligen. Det är inte helt platt här i landskapet och snön var seg. Men hem kom vi och ungarna sov lite till, så att jag hann städa på datorbordet och plocka undan papper, som annars skulle vilja undersökas av fyra små, mjuka händer.
Lägre
Den här dagen är evighetslång. Precis som hos Malin, är det lite lågt på energifronten idag. Isaac har fått för sig att han ska bita mig i benet eller foten när han inte får som han vill, eller när han vill ha uppmärksamhet (eller för att han inte når högre? :)). Nu är alla tre ungar ute med pappsen och jag borde piska mattor och dammsuga under tiden, men det känns väldigt olockande. Och jädrans, det är fel dag igen, man får inte damma mattor från städbalkongen på tisdagskvällar. Milja är fortfarande livrädd för både bordsdammsugaren och den vanliga.
Nu har både Isaac och Milja börjat dra sig upp och stå överallt, gräva i papperskorgar och lådor så fort jag inte är på plats. Och sticka åt varsitt håll. Och banka på batterier, så det hörs i hela huset. Såna där gånger saknar man att bo i hus, så man skulle få ha hur mycket ljud man vill och behöva tänka på varje dunk i trägolvet som ungarna gör.
Note to self: Diskutera aldrig LCHF
Det går inte att vara kompis med nån som är fanatisk LCHF:are, om man inte är det själv. För då får man höra (oavsett vad jag själv äter eller om jag ens bett om råd) att man äter så fruktansvärt fel och att man stoppar i sig ”gifter”. Alltså suck, den här sekten tar aldrig slut och har ingen medelväg. I slutändan finns det inget som är helt rätt för alla, inget som passar varenda individ.
Visst tusan märker väl alla att man mår skit av att stoppa i sig bara potatismos eller ris, men sedan när blev det en dödssynd att äta en liten kolhydrat? Dessutom tror många att man äter exakt noll kolhydrater, även om de finns i liten skala i många livsmedel. Det skulle dessutom vara en helt annan sak om jag hade problem med vikten. Rör på er, njut av livet och ät gott. Rösta för lägre pris på ekologiska varor. Det som gör att man får dåligt samvete, är inte bra för din kropp, lyssna på ditt samvete. Och framför allt; det är en diet, inte nåt att leva på resten av livet.
—tillägg—
Nu har en ”vän” blockerat mig på Facebook, för att han ansåg att jag inte kunde kommentera sakligt och för att jag sa vad jag tyckte: att var och en kan ha sitt, man behöver inte äta likadant. Jag är korkad som ”sticker huvudet i sanden” och inte inser hur farliga kolhydrater är. Vad är nästa steg; att man ska förbjuda modersmjölk, för att det är så kolhydratrikt? Att man ska sluta äta frukt?
Vilken storskurk jag är som ger mina barn bröd, gröt och välling. För om man säger så, låter det som om det är det enda man ger. De kommer att dö av det. Snälla rara, jag har inte tid att lägga på de här meningslösa diskussionerna. Jag har inget emot LCHF, så länge jag inte tvingas äta enligt det. Men jag tycker inte om det här smutskastadet, det här hatet som kommer på köpet. Aldrig nånsin har jag hört folk som bantat med nåt annat, vara så framfusiga. Plötsligt vet alla andra vad som är rätt. Inte konstigt att man blir fundersam. Och alla andra vet bättre än läkarna.
En gyllene regel borde vara det första man lär sig när man byter diet: Ät va du vill, låt andra äta vad de vill. Och normala småbarn behöver inte dieter.
Dagens bildskörd
Dagens istapp:
Humlegårdsgatan. Bara en av tusen. Varför ska det behöva då nån varje år, för att nån ska ta ansvar? Och ändå saknas varningsskyltar på många ställen. Förresten, jag kom att tänka på ”Varning för ras”-skyltarna i Sverige, som i mina öron kan betyda fler saker.
Dagens (lite lustiga) närbild:
Dagens härliga barn:
Milja river Williams klinkers- och kakelläggning. Det var inte sådär jättepoppis, men jag har sagt och fortsätter säga att så länge twinsen är i rymmet måste de få vara med och leka. Och så länge William vägrar leka själv i sitt rum, får han leva med det. Och det gör han med bravur.
Dagens kramkalas:
Dagens William:
Jag sjunger Mors lilla Olle för W vid läggdags. Den slutar med att morsan häver upp ett skri och leken är förbi, varpå Olle frågar varför hon skrämde undan hans vän. William sa:
– Hon gick nog över ett tågräls.
– Aj ja…. tror du det? Blev hon rädd för det?
– Jååå…
— Lite senare —
– Mamma, jag har sett en haj med ett huvud som är HUNDRA meter långt!
– Oj, DET var långt.
– Joo, högre än vårt hus!
– Det var kanske ända till molnen?
– Ja, då är det HUNDRATIE meter.
Han är så cool, den store brodern. Och han kramar och pussar sina tvillingsyskon. Ibland busar han så mycket att jag glömmer att tala om hur mycket han faktiskt tycker om dem och gullar med dem. Dumma mamma! 😀
Dagens lyxkaffe:
Från gamla Sumpan, Sundbyberg! Där jobbade jag i två år som väktare och kände den där brända kaffearomen i nästan var och varannan dag. Det här är inte det billigaste, så tyvärr kan man inte köpa det varje gång – MEN, det är klimatkompenserat och rättvisemärkt! Mera sånt! (och riktigt gott)
Dagens lurvhuvuden:
Ja, jag vet, jag måste verkligen klippa Mikas hår snart, men nu har det ju faktiskt växt ut lite. 😀 Och Isaacs hår ser rödare ut än i verkligheten, när jag använder blixt.
Dagens glädje:
Jag har triss i killar! Hurra! Och en tjej! Jag undrar fortfarande hur det gick till. För nåt år sedan var vi två singlar med dubbla inkomster, DINKs och nu har vi tre barn med en och en halv inkomst. Jag vill aldrig nånsin byta tillbaks!
Kockarna
Det är måndag morgon och vi förbereder storkok. Ungarna är glada, vi äter gröt med lingon och lite rågbröd på det. Jag är fortfarande fascinerad av att Isaac biter och sliter i brödet med sina ynka två tänder.
Medan jag skär grönsaker, kryper ungarna vid diskmaskinen och leker med plastbyttor och hittar smulor under bordet från frukosten. Emellanåt måste man reda ut vem som ska ha vad, för de bråkar redan om samma saker. De lär sig tidigt att dela, de här två, men det kommer inte att bli lätt när de blir äldre.
Den dagen, den sorgen, drillar vi och fortsätter lyssna på birdsongradio.com, njuta av koltrastarna, och plocka med små skålar och böcker. Jag sjunger Peps’ O’boy, vilket vackert väder, njuter av solskenet och försöker förtränga dammet (och sista delen av rotfyllningen senare idag…) Det är trots allt väldigt lätt att underhålla två som är såhär små. 🙂
Förresten: den som har kommit på att sälja en lagom liten blomkål tillsammans med en lagom liten broccoli, utan de enorma blastarna, är ett geni! Sånt applåderar vi!
Polarexpeditionen
Det gick inte att ta den vanliga vägen för vår promenadrutt idag. Det har snöat tokmycket och snön är tung och seg som sirap. Och det snöar fortfarande. Sålunda blev promenaden inte särskilt lång, men ungarna tyckte det var roligt. Fast en smula förbryllade var de av snön som fastnade i ansiktet. Eller så var de bara trötta, för de somnade så skönt av den skumpande terrängen.
Jag gick förbi en finklädd man i 50-årsåldern i en fin bil (jag minns faktiskt inte vad det var för sorts bil, men den var lyxig, hade beige läderklädsel och el-handbroms, för jag hittade ingen spak) som satt fast i en driva. Jag gick fram och frågade hur det var, jag visste ju att jag kanske inte orkade skuffa på, men jag kunde sätta mig vid ratten.
– Känner du till automatlåda? frågade han på finska och jag svarade jakande – vi har ju själva en automatväxellåda nuförtiden. Och det är ju inte så svårt, men han kanske var hemskt rädd om sin bil. För den var fin.
En yngre kille, som rastade sin hund, kom förbi och hjälpte till att skjuta på. Jag kände mig lite smålustig, där jag satt med toppluva som åkt upp, sådär lagom bonnigt, med full vintermundering, ungarna i vagnen (som jag vände så de fick se på), och stora vinterskor bakom ratten på en dyr bil. Men upp ur drivan kom vi och mannen var väldigt glad och tacksam. Sen körde han i full fart därifrån. Hoppas han inte var nån rymling eller hade snott bilen, tänkte jag sen.
Jag kan redan se rubrikerna i morgondagens tidning: Tvillingmamma räddar dagen: Man i tårar, skänker halva sin förmögenhet till familjen. Haha, nä, inte! Men det kändes fint att kunna hjälpa!
Nu sover alla barn. Vissa ute på balkongen, andra i min säng. William brukar inte sova på dagarna längre, men just idag var han till simhallen med fammo och efter sånt sover man riktigt bra!
Twinsen blir bara sötare för varje dag. Okej, jag är väldigt partisk, på grund av min titel, men så charmig man kan vara när man är snart elva månader! 😀 Lillmiljan är ”gulla” med sin klänning, med mina ben (och Isaac hänger på), med sin bror, hon klappar i händerna och säger ”täää-täää” på världens gulligaste sätt. Hon är fem före att gå själv. Isaac pratar hårt och bestämt; Tiiitäh! Tiiitääh, ooogli-koogli, OOGLI! De är så ljuvliga, de små liven! Och snabba som vesslor. 🙂
Små fingrar
Vissa mornar vill jag ligga och dra mig. Jag lägger ner tvillingarna på golvet, låter dem stöka runt en stund. Det tar inte nån lång stund innan de hittar nån förbjuden sladd eller nåt plagg i klädskåpet och så vips, är man uppe! Det är som det där larmet som Kalle Anka hade i husvagnssemester, med täcket som piskade honom på rumpan. Fast utan badkar med blixtlås. Istället är det magiska tvillingfingrar som petar på allt, allt! 🙂
Vi äter frukostgröt och delar bröderligt på Bah!:en. Det är nämligen ingen fröjd att äta själv, då får man två stycken ylande småvargar efter sig, som försöker nå allt man har!Vi ser på morgonnyheterna och vädret. Jag plockar i tvättmaskinen och Milja drar ur. Det är så roligt med kläder! Isaac har inte alls samma intresse för det. Milja däremot, gömmer sig, ”klär” sig i allt som hon kommer åt; storebrors kalsonger, vantar, jacka, måttband, min bh, små snören – det ser ruskigt kul ut. Sen ställer hon sig upp vid en lämplig hylla, eller går lite längs bordet. Plötsligt kommer hon på att hon inte vågar gå ner, så hon står och gråtskriker tills någon (läs: jag) tar hennes hand.
Isaac har kommit på nåt nytt prat. Han pratar sju stugor fulla. Ättäh-ättäh-ättäh, säger han och mycket annat som jag inte riktigt kan tyda. De drar i tvättkorgen, toapappret, de följer alltid med när jag är på toa. Det är oftast en stycken Isaac som dyker upp först, med världens största leende: Mamma, jag hittade dig!
Ibland tänker jag bakåt fyra år. Och fyra år framåt. Förr kunde jag inte tänka mig hur det skulle låta när William pratar. Numera är ju det en självklarhet (han är för go den gossen, han har gått hela kvällen och pratat om grustabletter och sin pizzeria, som han har i sitt rum. Och så säger han Muna! med hög, gäll röst med jämna mellanrum. ”Mamma, hör! Muna! Muna!” ) Haha!
På tal om klä sig. W ska på barnkalas imorgon, till en tjej. Han leker mest med tjejer. Han ville ha en prinessklänning. Nu förbereder jag mig mentalt på att nån av de andra ungarna (eller föräldrarna?) ska tycka han är pinsam eller flabba åt honom. Ungar kan vara riktigt elaka. Fast jag hoppas på det bästa och tänker på det där man brukar säga: ”Mess with my kids – you’re messing with me!”
Turkos, blå och en rosa
Igår lärde jag mig att smältvattnet som kommer från glaciärerna, det som tar med sig material inuti isen, kallas glaciärkräm. Det tyckte jag var lustigt. Det färgar floderna mjölkblåa, ungefär som det här underbara garnet. Färgen heter också, väldigt passade, Glacier. Ska nystas, men inte än, för jag beundrar det bara i hyllan ett tag till, och bli sockor.
Min mörkblåa/turkosa sjal växer. Och växer! Det går snabbt, när man kan. Mönstret heter Shetland Triangle Lace. Snart har jag stickat upp en härva och jag tänker fortsätta på en till. Men min leverantör skickade fel färg, så jag väntar på en korrigering. Jag skickade tillbaka härvan i fel färg i måndags. Blä, tråkigt att vänta så länge. Kanske imorron?
Andra turkosa saker som är fina, är de här skorna från Ripcurl. Mumzie, säger jag bara, men vägrar punga ut med nästan 100 ege. Så jag tittar och njuter. Bild från brandos.fi.
Såhär i stickväg, med turkos touch, kan man nämna det här påslakanset:et från Anttila/netAnttila. Ganska snyggt, fast jag föredrar egentligen prickar och ränder.
Lagom budget: 7 bröder-nyheten, en av vårens färger. Det är bra att det är andra som älskar turkost!
Det här är inte turkost, det är blått. Jag köpte tröjan till Wili och han älskar den. Så jag köpte en till, fast i orange, för det är olika färger, beroende på vilken bokstav man tar. Från H&M. Och på tal om bokstäver läste vi Östens ABC-saga ikväll. En given framgång, killen älskar bokstäver och jag tycker det är stormbra!
Okej, såhär är det. Jag passar inte i rosa. Det gör att jag ser ännu mer genomskinlig ut, med min ljusa hud och med mitt röda hår. Men ibland struntar jag fullkomligt i det och blir kär i ett litet plagg för 9,90 och bara måste ha det, för att det är så laxrosa och fullkomligt. Man kan vara lite rosa ibland också. Fast man älskar blått.
En solig februaritorsdag
Man får säga vad man vill om kalla januari eller blekgråa februari, men det är en fin vinter vi har! 😀
Molntäcket sprack upp på eftermiddagen och solen lyste på oss. Jag stuvade bebblor, pulka och vagn, plus mig själv i den trånga hissen och baxade ut oss. Jag kom att tänka på studietiden i Borgå. Jag ville absolut åka snowboard i backen, som ligger alldeles intill stan, så jag tillverkade en slags bärställning av en sportbag, satte på mig mina snowboardskor, tog snowboarden på ryggen och cyklade till backen på kvällarna. Det var lite bökigt (vet alla som varit i Borgå, det är ganska backigt) men det funkade! Allt går om man vill.
Egentligen kunde jag ta den där bredare pulkan, men den har ingen ryggstöd. Så båda satt på den lilla, det funkade hur bra som helst! Sen bytte jag om, så att de fick sitta mot ryggstödet växelvis. En del människor stannade och tittade efter oss, vände sig om och log.
Ungarna var så glada, speciellt Milja. Hon satt och pratade långa ramsor med sig själv (eller sin bror): Ditta, ditta, ditt! Titta.
Nämen hej, är du också här?
Och japp, de sov längre inatt! Allt blir hundra gånger lättare, de är själva mycket gladare. Vem skulle inte vara det, när man får sova?
Det börjar förresten bli trångt vid datorn, det är ganska tungt med två i famnen. Så jag får passa på att blogga lite när de sover. Observera gäddhä.. armmusklerna! ^_^
Samma visa
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.
Hjalmar Gullbergs ord får summera denna dag. Vissa dagar har man svårt att hitta på nåt roligt och givande, svårt att se det som är mysigt eller fint. För att man har varit vaken tio, elva, halv tolv, klockan fyra till fem, klockan sju och sen upp. Och sovit på en liten kant av sängen, med armen runt en liten tjej. Små nävar och fötter är så söta, men inte i ansiktet på bror eller mor. Att kunna på toa om natten, utan att väcka barn, utan att vara rädd att de ramlar ner, det är lyxigt.
Bebisgråt är något av det svåraste att lära sig uthärda. Speciellt då man är trött. Det är mycket man borde kunna och många gånger man borde lära sig att räkna till tio, som mamma. Ibland blir jag så arg att det kommer tårar. Tålamod, tålamod!
Nåja, nya tag, ny dag, vi toppar den här gnällbloggen med ett par bilder.
Och kanske lite mer sömn inatt…
