Skip to content

Polarexpeditionen

19 februari, 2012

Det gick inte att ta den vanliga vägen för vår promenadrutt idag. Det har snöat tokmycket och snön är tung och seg som sirap. Och det snöar fortfarande. Sålunda blev promenaden inte särskilt lång, men ungarna tyckte det var roligt. Fast en smula förbryllade var de av snön som fastnade i ansiktet. Eller så var de bara trötta, för de somnade så skönt av den skumpande terrängen.

Jag gick förbi en finklädd man i 50-årsåldern i en fin bil (jag minns faktiskt inte vad det var för sorts bil, men den var lyxig, hade beige läderklädsel och el-handbroms, för jag hittade ingen spak) som satt fast i en driva. Jag gick fram och frågade hur det var, jag visste ju att jag kanske inte orkade skuffa på, men jag kunde sätta mig vid ratten.

Känner du till automatlåda? frågade han på finska och jag svarade jakande – vi har ju själva en automatväxellåda nuförtiden. Och det är ju inte så svårt, men han kanske var hemskt rädd om sin bil. För den var fin.

En yngre kille, som rastade sin hund, kom förbi och hjälpte till att skjuta på. Jag kände mig lite smålustig, där jag satt med toppluva som åkt upp, sådär lagom bonnigt, med full vintermundering, ungarna i vagnen (som jag vände så de fick se på), och stora vinterskor bakom ratten på en dyr bil. Men upp ur drivan kom vi och mannen var väldigt glad och tacksam. Sen körde han i full fart därifrån. Hoppas han inte var nån rymling eller hade snott bilen, tänkte jag sen.

Jag kan redan se rubrikerna i morgondagens tidning: Tvillingmamma räddar dagen: Man i tårar, skänker halva sin förmögenhet till familjen. Haha, nä, inte! Men det kändes fint att kunna hjälpa!

Nu sover alla barn. Vissa ute på balkongen, andra i min säng. William brukar inte sova på dagarna längre, men just idag var han till simhallen med fammo och efter sånt sover man riktigt bra!

Twinsen blir bara sötare för varje dag. Okej, jag är väldigt partisk, på grund av min titel, men så charmig man kan vara när man är snart elva månader! 😀 Lillmiljan är ”gulla” med sin klänning, med mina ben (och Isaac hänger på), med sin bror, hon klappar i händerna och säger ”täää-täää” på världens gulligaste sätt. Hon är fem före att gå själv. Isaac pratar hårt och bestämt; Tiiitäh! Tiiitääh, ooogli-koogli, OOGLI! De är så ljuvliga, de små liven! Och snabba som vesslor. 🙂

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: