Samma visa

Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Hjalmar Gullbergs ord får summera denna dag. Vissa dagar har man svårt att hitta på nåt roligt och givande, svårt att se det som är mysigt eller fint. För att man har varit vaken tio, elva, halv tolv, klockan fyra till fem, klockan sju och sen upp. Och sovit på en liten kant av sängen, med armen runt en liten tjej. Små nävar och fötter är så söta, men inte i ansiktet på bror eller mor. Att kunna på toa om natten, utan att väcka barn, utan att vara rädd att de ramlar ner, det är lyxigt.

Bebisgråt är något av det svåraste att lära sig uthärda. Speciellt då man är trött. Det är mycket man borde kunna och många gånger man borde lära sig att räkna till tio, som mamma. Ibland blir jag så arg att det kommer tårar. Tålamod, tålamod!

Nåja, nya tag, ny dag, vi toppar den här gnällbloggen med ett par bilder.

Och kanske lite mer sömn inatt…