Vårvärmen
Jo, det är nollgradigt ute och ungarna nedanför bygger snöslott. Därför hade jag svårt att tro att det kunde bli såhär varmt på balkongen, redan! Jag var tvungen att hämta en termometer. Mycket riktigt, nästan 18 grader när solen gassar på glasen. Härliga solen, underbara väder!
Twinsen har ju knappast något minne av det här balkonglivet från ifjol, men det har jag. Ännu är det ganska dragigt, men en liten stund kunde vi i alla fall vara där och testa underlaget. När man vande sig med ljuset, var det spännande med mjuka, gröna mattor, kalla dörrlister och strålande solsken.
Idag är det för övrigt en tvätt- och kokdag. Vi kokar massor av mat. De duktiga ungarna kryper runt i köket, medan jag skär, förbereder, kokar och grejar. Fast ibland står man och skär grönsaker med ena handen och håller foten på en låda som de inte får dra ut (för alla lådor har inte stoppspärrar än). 🙂
Dagens ljuvligaste: Att hänga ut ett lakan och sen konstatera att det doftar somrigt att ta in det! 😀 Våren kommer, ja den kommer, hurra!
(jag låter som en yrvaken, knasig humla som surrar om våren och istappar och takdropp hela tiden, jag vet, men det är så härligt! Visserligen har det utlovats lite storm till imorron, men det är då det! Låt det storma, det är bra med omväxling. :D)
En handfull hår senare
Jag klippte av Mikas vinterpäls idag. Han har så tjockt och lockigt hår, att det skulle räcka som löshår åt en hel by med skalliga män. Ungarna sov, när jag klippte. Milja var lite tveksam, när hon vaknade. Är du verkligen min pappa, han var mycket hårigare? 😀
– Tänk om man skulle karda håret, spinna och göra till garn, sa jag medan jag klippte.
Då skulle man kunna sticka sockor av håret!
– Nä-än! De skulle jag verkligen inte ta på mig, sa Mika.
Det skulle inte jag heller, det lät faktiskt inte så lockande. Det är märkligt hur man kan tänka sig att ha fårhår på fötterna, men inte sitt eget. Eller nä, det är ganska naturligt att man inte vill. 😀
Förresten så är det inte handen som gungar vaggan, som har makten i hemmet. Det är kvinnan med saxen i handen, som kan sluta klippa, när hon vill. 😛
Isaac är på G. Han tror fortfarande att det är lördag. Eller kanske det finns nåt som heter Sunday Night Fever också? 😀
Finvädret
Alla pratar om hur roligt det är med tö och takdropp. Jag är glad åt minusgraderna, för här har det ju slaskat på rätt så bra redan. Inatt föll de lite mer, mjuk snö, perfekt pulkaväder!
Folk stannar eller så här man nåt i stil med ”ihanat kaksoset”, när de har gått en bit. En äldre herreman gick intill oss en bit och konstaterade att vi hade ”tryggat vår avkomma”.
Och där är dom! Knopparna som ska göra ont och brista! Väl inbäddade i is än så länge. Än får ni gå med strumpor och skor (sa mor, och stickade glatt vidare).
Den envisa
Det är inte så lätt att veta vad den här lilla tjejen vill. Inte äta i alla fall, bara spotta ut, redan från första skeden och kleta, kleta och kladda. Jag har försökte ge dem små matbitar att ta med händerna och Isaac fattade genast vad det var frågan om. Han åt glatt, men den lilla tösabiten – icke. Nej, bara kasta mat, smaka lite och spotta ut. Jag ger henne en sked istället, så honkan ta mat från tallriken, men nej, hon klämmer maten mellan fingrarna och kastar skeden. Hehe, det här kräver myyycket stort tååålamod ännu.
Nåt är fel, det är mer tänder eller nåt på gång, för ungarna är lite riktigt nöjda med nånting. Det är mycket gråt, inte bara för att de klämmer varandras fingrar i lådor. Sen är det en del stående vid hyllor, en kommer inte ner, den andra kommer inte fram, de vill vara i famnen, men ändå inte. Men ute, där ville de vara. Det var två trötta kids som somnade i vagnen, när vi rullade fram över frusna och guppiga snömoddsrester. Jag hade med mig en massa papper, kartong och glas, som vi sorterade. Och vad hittade vi i botten av den stora väskan? En liten napp, såklart. 🙂
Och nu faller det mängder av snöflingor igen. Det ser ut som om Gud skulle ha skakat sitt duntäcke. Äsch, vi som redan hade takdropp idag. Jag vet ju att våren dröjer än. Ifjol kom det en massa snö långt efter att twinsen var födda. Jag börjar verkligen vara mogen för vår nu. Jag saknar mina systrar och familjen i norr. Funderar och funderar tusen gånger över den där långa resan som vi tänkt göra. Men sådär långt i bil med en Milja, som hatar att vara fastspänd? 
Grekiskt käk hade vi ikväll, Mika stod för vuxenmaten. Vindolmar, den egna potatissalladen, lantbröd och tzatziki, fetaost och kikärtor. Smaskens!
Och William, den lille lurven, han härmar allt vi säger. Man får verkligen börja vakta sin tunga på ett annat sätt än förut. Fast han säger bra och smarta saker också. Huh. Då pratar han inte bara om bajs och pruttar på dagis.
Syltasockor
Det har varit många som har frågat mig om mönstret till syltasockorna. Så jag skrev ner det mönster som jag fick av en vän för nåt år sedan.
Här finns en PDF att ladda ner, med själva beskrivningen för hur man gör vågorna. Skriv ut, ge till en vän, spara själv. Om man är nybörjare på sockstickning, rekommenderar jag Novitas basbeskrivning eller att kolla på banderollen, eller Novita Sukkalehti, som finns vid Prisma eller Citymarket för dryga fyra euro.
Den här bilden har jag lånat av Carola Sten, hon har gjort så snygga syltisar av 7 bröders Polkkagarn. 😀 Jag började själv med ett par gröna, i samma garn.
Ett par äldre sockor jag gjorde åt syrran.
Mitt eget tips är att föra lite färre maskor över själva foten, inte fortsätta med 60 maskor, som man börjar med. Nu satte jag upp 55 maskor med 7 bröder Polkka på stickor 3,5 mm. Få se hur det blir. 😀
Nu är det bara uppåt som gäller
Denna dagen ett liv. Eller två egentligen. Och vilket liv ungarna för! Man vet att man lever. Isaac har kommit på att han kan skrika jättegällt och högt, bara för att det är kul. Jag minns att William gjorde detsamma när han var 11 månader, jag var orolig varje gång han var med i affären, för han lät som ett brandlarm och man hörde minsann var vi befann oss.
Twinsen är överallt, knäpper på tvn, Xboxen, bankar på golv och element, kastar runt sig saker och mat, och går runt soffor och bord. Det första året är värst, sa nån. Jaha, men det andra då? Då de ännu inte förstår vad som är farligt och bara springer runt.
Det är skönt att den här dagen är över, för det har blivit mycket tårar, både ungars och mina egna. Hur orkar du? Nej, jag orkar inte jämt. Jag skulle ha haft ett projekt under helgen, men har avbokat allt, för att inte överbelasta Mika. Jag känner mig som världens värsta monstermamma och oroar mig för allt, som att ungarna inte äter tillräckligt varierat, till varför jag har hjärtklappning var och varannan dag. Men vi överlevde ju det här också. Nu sover alla. Hela natten, kanske till klockan sex eller sju om allt går bra.
(och så är vi utan egen parkeringsplats igen. Vi brukar stå på besöksparkeringen, men den är full på helgerna. Vi har blivit tilldelade en egen plats två gånger; den första var halvt i en snödriva så man inte kunde öppna dörrarna och den andra var redan upptagen. Det suger att inte ha en egen plats, där man bor!)
Stängda kommentarer
Jag ville bara tydliggöra en sak. Under vissa av mina äldre inlägg (en vecka bakåt och äldre) står det att kommenteringen är avstängd. Jag har ingen aning om varför. Det är inte jag som stängt av dem! Bloggen.fi har ju varit segt och jag gissar att de har problem med spam. I infobloggen skrev de att bloggen.fi har fler anrop än deras server klarar av, men att det jobbas på.
Nu vet ni det. Om ni vill kommentera på nåt äldre inlägg än det översta eller det som syns på startsidan, går det alltid bra! Jag får mail från alla inlägg, så jag ser alla kommentarer och kan svara.
En sjal, del II
Det tar sig, sa mordbrännaren. Sjalen växer, men nu börjar det bli många maskor. Min rundsticka är över en meter lång och full! Och mer ska det bli. Fast än så länge ser sjalen ganska korvig ut. Den är ju inte blockad, då kommer den att bli ännu större.
Till mamma: Nu ser du kanske mönstret? 😀
Det finns förresten på Ravelry, på engelska, men kostar nån euro.
Förresten, på tal om hantverk; den blå jeansmattan jag sitter på: den har mamma vävt. 😀
Andra garn som skulle bli fina till en mörk, liknande sjal är:
Casbah i färgen Mineral…
… och Trail Socks i färgen Ebony, som jag misstänker är ännu mörkare än bilden visar.
Garnbilderna är lånade från Titityy.fi. Och jo, jag vet, jag har snöat in mig på de här lyxgarnen. De finns inte bara på Titityy, även på ett Lankaidea och svenska Garnkorgen.se. Måste göra rättvis reklam här, för det är inget jag annars gillar att skylta med, det är ingen jag samarbetar med på nåt sätt. Men garnen är ju så otroligt mjuka och dessutom sjukt fina, inte konstigt att man gör det. Lagom tjocka också, går att sticka sjalar i 4-4,5:ans stickor och sockor i trean. Eller 2,75 som har blivit min favorit och passar mig bäst.
Lånad bild från Ravelry: i färgen Mineral. Fast det var inte den halsduken jag tänkte göra, skulle bara se färgen.
Prinsar och prinsessor
Danni beskrev den här prinsesshysterin jättebra. I Nyhetsmorgon serverades det rosa prinsessbakelser, som varvades med nyheter. Vilken ansvar som ligger på en liten babys axlar. Tänk om hon inte vill bli drottning i framtiden? Fast det valet finns väl inte. Jag är ingen hängiven rojalist, jag följer inte så mycket med vart det går eller vad kungahuset gör, men det här barnafödandet vara bara för rörande. Prins Daniel i tårar på Karolinska (där William föddes! ♥). Han är så ”vanlig” så man lätt känner igen sig. Varje farmor och mormor och mamma eller pappa, kan plötsligt förstå samma saker, ha samma känslor som en prins. Det är lite extra magiskt!
Jag vet också att det finns en massa människor som tycker det här är för mycket, att kungahuset drar för mycket uppmärksamhet och att det hela är för mycket. Ibland tycker jag det också. Som när de spärrade av stora delar av Karolinskas parkering, de gjorde plats för massmedia. Det kändes inte särskilt bra, men å andra sidan bättre än att en massa journalister blockerar nödutgångar. Men det finns ju en massa andra som har lika stor rätt till vård – samtidigt. Och de som föder lika underbara prinsessor.
Jag är nöjd. Jag har mina prinsar och prinsessor här hemma. Och jag lyckades storkoka och fixa en paj tillsammans med ungarna ikväll, fast det börjar bli lite bökigt att kocka med twinsen. Däremot tycker de att det är mysigt värre att äta med fingrarna.♥
Isaac tycker det är svårt att gå, hans små ben faller ut åt sidorna och ibland lutar han åt nåt håll. Liten man, gör så gott han kan. 🙂
Dagens William:
– Mamma, för nittio år sedan fanns inga människor.
– Jaaahaa… jaså.
– Det fanns dinosaurier! (han visar stora rörelser med händerna)
– Okej.
– Ja och så fanns det hästar. De springer jättesnabbt efter dinosaurierna, inte före. Efter. Man kan rida på hästarna.
– Men du sa ju att det inte fanns några människor då.
– Jo… några fanns det. *han funderar* Man kan inte rida på dinosaurier! De kan bli arga då.
– Jaha, var finns de då?
– I Afrika!
iPhoneprylar och sånt
Onsdagar är min kördag. Det betyder två eller tre timmar som är bara mina egna – och det är fantastiskt. Idag hade kören sportlov, men fammo kom ändå på besök, som hon brukar. För att backa upp, för att umgås med ungarna bara för att hon är så bra. 🙂
Så jag tog stickningen och åkte till Mylly en och en halv timme. Vilken lyx! Jag hittade en liten, rödrutig klänning för halva priset åt Milja och satt och åt i allsköns ro. Vanligtvis är det någon som drar mig i byxbenet när jag äter. Det är ganska charmigt, för man känner sig sådär extra betydelsefull. Men när man är superhungrig och har lågt blodsocker, är det skönt att någon gång få sätta sig ner, äta, långsamt. Njuta. Sen tar man nu fart hemma igen.
Jag handlade mascara och ett par breda hårspännen. Så otroligt tråkiga saker att köpa, men jag vet att det är är såna saker jag använder. Speciellt hårgrejerna. Mascaran har fått vila mycket mer än den gjorde förut. Men ibland är det roligt att piffa upp sig lite. Man går förbi en spegel och ser: Nämen hej, där är jag ju! Hah, jag ser ju riktigt fräsch ut! och det är väldans roligt, även om man är bara hemma.
Sen såg jag en ganska korkad sak: Ett barnfodral till iPhone. Alltså, det är meningen att man ska sätta sin egen telefon i det där skalet, så att ungarna ska kunna leka med den på ett säkert sätt. Det är inte bra alls! Och det värsta var att man fick ett par app:ar på köpet, barngrejs.
Såhär tycker jag, vad tycker ni?
Det finns vissa saker som är vuxnas. Javisst de blir färre och färre ju äldre barnen blir, men några saker ska man ändå kunna ha som sina egna. Min telefon har jag ibland som nödunderhållning. Musik, nåt färggrant program, t.ex. när vi sitter i bilen och väntar och det gråts väldigt mycket. Men det finns ändå nån gräns för det där. Min gräns går just där, vid den där leksaken. Förr kunde man slänga över mobilen (speciellt om man hade en Nokia-kluns, och nu menar jag på den tiden då man bara kunde smsa och ringa med dem) till ungen och sen var allt bra. Telefonen är en viktig vuxensak, man kan behöva ringa och ta emot samtal som är livsavgörande. Inte ska vi väl då lära ungarna som första grej, att det också _alltid_ är en leksak?
Dessutom är både fram- och baksidan i iPhonen (4 och framåt) gjort av rent glas. Det kan gå sönder, oavsett stötdämpare.
Dagens vårtecken:
Våren är på gång i södra Skåne! Där är snön borta och om temperaturen hålls över noll grader ett par dagar till, så är det vår officiellt. Snödroppe och scilla blommar redan – och sen kommer det sakta norrut. Hurra!
En liten mysbild:
Isaac pysslar med en burk. Länge, länge sittar han och leker med burken, rör med skeden, pratar för sig själv. Jag undrar vad som försigår i ett så litet, men underbart huvud. 😀
