Behov
Det är svårt det här med needs and wants. Det finns tusen saker man vill ha, men behöver man dem egentligen?
Jag bläddrade i Keittiömaailma lite idag och drömde mig iväg till det där stora, ljusa köket, med skåp där det ryms saker. Sådär mycket skåp behöver man inte nödvändigtvis, men det skulle vara skönt med ett skafferi och en fullhög frys, inte en som är en tredjedel av det på bilden.
Perfekt förvaring är småbarnsföräldrars våta dröm. En sån här hyllanordning skulle vi däremot behöva i lilla toan. Bilden är från Vimmelmammans blogg.
Det är ganska glada miner här idag för det mesta. Ungarna leker, läser små böcker, biter på skedar, river i tidningar, vill ofta ha samma saker, men kommer ändå bra överens. Isaac får en massa nya tänder, men sov gott inatt efter en supp. Solen skiner och det är onsdag. Läsh!
Och solen värmer. Isen och snön har försvunnit på de soligaste plättarna av gångvägarna. Gruskras under skorna är vårigt mysigt.
En sjal och lite barn
Den blev klar, den stora sjalen, till slut. Ungefär en månad tog det, och då väntade jag en vecka på att den andra härvan garn, eftersom jag fick fel färg först.
Mönstret heter Shetland Triangle Lace och är väldigt tacksamt att sticka, när man kommit underfund med det! Det är också lätt att variera garn- och sticktjocklekar, och ändå få ett vackert resultat. Två härvor Casbah Sock gick åt till mitt projekt.
Igår satte jag upp den på blockning och det tog mer än hela Williams madrass, som råkade vara ledig just då (och äntligen torr). Den var alltså ungefär 200×80 cm utspänd.
Jag sätter in ett par bilder på det söta ungarna och tänker att jag ibland kräks lite åt mig själv för att det är så gulligulligt i bloggen. Jag står och kokar mat på fyra plattor, William frågar var tionde sekund om maten är klar, men när han äntligen får den, äter han nästan inget. Det skulle vara kul om nån åt, ibland. Ungarna kryper runt, runt, vi skalar bort mer och mer och snart ekar det i lägenheten. Jag tvättar kläder, ett nedspytt lakan i tvättstugan, jag vågade inte riskera att tvätta det i vår egen maskin. Det som egentligen ska vara tvillingarnas rum, svämmar över med saker vi har plockat undan och där hänger också en massa tvätt, som jag inte hinner med. Nu har både Isaac och Milja börjat gallskrika så fort jag sätter på dammsugaren och jag tänker att jag kanske skulle hinna tvätta fönster eller byta gardiner en gång per år, utan att nån skriker, men det kanske får bli nästa år. Suck vad det här tar på nerverna. 😦
Om tvillingar och bibban
En vacker, supersolig och halkig, kall, rolig dag är snart till ända. Det var en väldigt glad son jag förde och hämtade vid dagis idag. Nu är det helt perfekt väder att leka ute! Hoppas det förblir så ett tag, så ungarna får fortsätta njuta. Nu är det sent och jag filurar på allt möjligt.
Det är lustigt hur svårt det är att se tvillingarna som två separata individer. Visst, ingen motsätter sig det faktum att de är två, men vi och andra pratar alltid om dem som Miljaochisaac. Inte Milja. Och. Isaac. Under det gågna året, har jag varit ute i vagnen med bara en av dem i taget, två gånger. En gång var jag vid sjukhuset för att Isaac hade konstiga prickar, en annan gång gick jag ut med Milja för att Isaac sov och William ville ut.
Det kommer antagligen att bli lättare att behandla dem som två olika personer. Just nu hinner man inte riktig. Senare har de när de kanske inte likadana intressen eller behov som nu. Just nu äter de samma mat, samtidigt, de sover i likadana sängar, de somnar samtidigt, de rör sig på samma plats och leker med varandra väldigt mycket, fast de har sina egna saker också. Jag kom att tänka på den här skillnaden idag när jag träffade en kompis på bibban, tillsammans med sin lilla A, från babyrytmiken. Hennes busfrö hade redan börjat gå runt och springa iväg och det var med viss oro jag tänkte på tiden framför oss, då det ska börja klättras runt och kasta-sig-nerför-soffan-utan-vetskap-om-fara.
Å andra sidan vet jag ju att det är saker som kommer, men lite i taget. Man föder inte en treåring och det är kanske tur det, för det skulle kanske resulterar i färre barn. ^^ Man växer i rollen, man lär känna sin unge lite grann varje dag. Att ha tvillingar är också att konstatera hur olika varja barn kan vara, fast dom exponeras för samma miljö, samma saker och vi strävar till att behandla dem lika och rättvist.
Bibban, förresten, var en liten besvikelse idag. Hela datasystemet hade havererat, så man kunde varken lämna in böcker eller låna. Jo, vi lämnade böckerna där, personalen tog hand om dem, men kunde inte koda dem i systemet. Det var ingen som kunde låna ut böcker mot att man skrev upp nåt på en lapp heller, det var ganska dåligt! Man påminns om hur sårbart vårt digitala samhälle är och att det också har sina baksidor.
William och jag surade inte för det, utan njöt av vår betalda parkeringstid, genom att ha lite mamma-äldstason-tid, leka i bibbans fina lekhörna och larva oss på bild.
Dagens William:
Jag skojade med honom, på väg till stan:
– Tänk om vi skulle ha en baby till! Då skulle vi bli sex i familjen och då ryms vi inte i bilen!
– Näää, mamma! Det är slut på bebisägg i din mage nu! sa han tvärt.
Amen för det.
Till skogs
Det var så strålande väder idag, att jag inte tyckte vi kunde sitta bara inne, fast vi var lite krassliga (ja, jag vet, likadana bilder som alla postar på fejjan eller i sina bloggar, men man kan ju inte låta bli! :)). Mika snörvlar, men ungarna har fått i sig lite mat idag och William mår fortfarande finfint. Sålunda packade vi ihop våra pinaler ett tag och drog ut mot kusten för ett kort strövtåg i Runsala. Jag glömde mina solglasögonen, det var en miss. Och så blev det väldigt halt med gummistövlar, även om det var ett bra val idag. Det är kanske nån som känner igen området där vi har varit? 🙂
Vi gick inte så långt, William hade ”så trötta ben” och blev arg på pappa. Det blir så, när man dessutom hunnit med en massa andra tröttande spring på dagen. Vi fick ju komma ut i alla fall, jee!
Dagens William:
– Mamma, vet du, en gång när jag stickade vid fammos blev mitt garn alldeles långt! Det for ända till taket och fastnade inte på den andra stickan. (fniss fniss!)
Han är störtskön, min stora gosse! 😀
– Jag är så glad att du finns, sa jag och kramade hans hand. För oavsett våra utbrott åt alla håll, är han och kommer han alltid att vara den som vann mitt hjärta först.
Sjukstugan
Hipsu skrev ett inlägg, där hon undrar varför mammabloggar är populära. Ja, det undrar jag också ibland. Å andra sidan är det inte så konstigt: de som bloggar är just i den åldern att de har/får barn och det är väldigt många som känner igen sig. Det finns mycket att dela, ha åsikter om eller bara följa med. Ofta blir ju bloggarna som en följetång, ett ställe man återkommer till för att se vad som hänt sen senast. Sen är det ju så att det är svårare att hinna skriva om andra saker, att ha tiden att skriva nåt riktigt bra, med eftertanke, när man har småbarn. De tar upp hela ens väsen och det är så det är.
En annan tjej skrev att bloggar kanske blir den enda hobbyn man hinner med som mamman. Precis så är det ju! Okej, jag stickar lite ibland, sjunger lite i kören, men det är familjen som är numero uno. Och då blir det mest skriverier om det. Sen förstår jag faktiskt att de som inte har barn, tycker det här med barn, snor, bullar, kakbak eller kräksjukor är ganska onödigt och tramsigt att läsa om. Självfallet, för ens liv är annorlunda. Och det är en himla tur att det finns en massa andra bloggar också. Olikheter berikar.
Idag har vi berikat oss med magsjuka här hemma. Milja och William verkar ha klarat det bäst (hittills) och mår lite bättre, men Isaac, den lille stackaren, kräktes lite då och då hela kvällen, ända tills han la sig. Och jag hörde hans lilla mage kurra, men jag vågade inte ge honom nåt mer att äta, för han kräktes upp ett par skedar fruktpuré och lite brödsmulor på dagen. Och mitt hjärta gråter för att han lider. Och han ville ha en massa vatten. Sen, mellan varven, var han hur pigg som helst och oogli-googlade sig runt halva lägenheten och gick längs väggarna. Men när han blir ledsen och piper sådär jätteynkligt, då vill man bara stryka hans vackra lockar och krama hans stora, mjuka ben och få honom att förstå att allt blir bra, allt blir bra snart.
Förresten, hur gör man när båda bebisarna kräks? Nu vet jag, de gör det bara, man får ha dem utan kläder (vi har en varm lägenhet), man tar bort mattor, man torkar, man tröstar. Tack och lov är inte det här nån superkräksjuka, så man inte hinner med. Än i alla fall.
Vårt sovrum är förresten superpopulärt. Speciellt för att vi har gliddörrar framför garderoberna, så ungarna kan riva ut allt! Det är inte nåt jag tycker är sådär störtskönt och jag har inte kommit på nåt bra sätt, nån spärr, för dörrarna går längs hela väggen, i fyra bitar och sitter ju fast bara uppe i taket och nere i golvet. Ungarna brukar få dra runt en stund innan jag avbryter leken, men idag ville jag inte hejda Milja. Hon lyckades dra ut en låda och ta sig i själva lådan och satt så glatt där och kvittrade och pysslade med mina kläder. Hon älskar filtar och kläder. 😀 Finaste goa tjejen. ♥
Slasket
De senaste dagarna har varit betungande på flera sätt. Twinsen rör på sig mer och mer. Det är bra, så ska det vara. Samtidigt tänker jag många gånger att jag håller på att bli skvatt galen med dem. De protesterar högljutt om de inte får som de vill, de grälar om leksaker (redan?) och sticker iväg. Det är svårare att mata och klä dem, för den egna viljan håller på att bli så stark. En del av mig vill bara ge upp. Men det går ju inte heller.
De sover och är vakna samtidigt, med undantag för en liten stund idag på eftermiddagen. Det är skönt, för man kan få en halvtimme eller kanske en timme utan sällskap i byxbenen, men samtidigt är det krångligare att hinna med båda samtidigt, då den andra drar i nån låda eller får tag i kläder, blöjor, kryper in i skåp eller sticker iväg.
Men solen kom fram även idag.
Vi gick ut och jag gjorde världens misstag, när jag inte tog gummistövlar. Jag borde bara ha tänkt efter, men när jag äntligen fick kläder på mig själv och hade två skrikande barn i vagnen, ville jag bara ut.
Det är ljust ute!
Våren kommer med stormsteg, hos oss i alla fall. Igår hörde jag koltrasten – och blev ganska överraskad. Men det ljudet tar jag inte fel på, den drillande sången, som avslutas som bara en trast kan. Och isarna och snön smälter, det börjar vara lite skralt med pulkaväder.
Vilken lång väg det var till affären idag. Huu, vad tungt det är att dra vagnen i all den här snön. Och det är inte lika platt som i Pampas här. Den vanliga promenaden kändes mest som en lång och tung joggingtur och jag kånkade in barn, varor och vagn alldeles svettig.
Fast det var riktigt skönt att komma in, efteråt. När man fick vila en stund och hämta andan. Isaac är ledsen och vaken med mig, medan Milja sover, för en gångs skull. Det brukar vara tvärtom, ifall de inte båda sover. Men glad är han inte, så nu ska jag hitta på nåt med honom.
Vi avslutar med ett garn i passande nyans. Den heter Salt Spray och garnet Trail Socks, från Fleece Artist.
Bangården och ån
Det går extremt långsamt här hemma. Långsamt, ensamt, i samma hjulspår. Jag hatar att skriva ”jag har inget att blogga om”, för det är inte sant, men jag har inget bra att skriva.
Inget känns roligt just nu.
Jo, förresten, jag hamnade att överge min gamla trotjänare Internet Explorer, bilduppladdningen funkar inte där.
Torsdagskaoset
Heureka. Bloggen.fi löper smidigt igen och har en ny design, fast inåt. Man ser lite på startsidan också, men det mesta är bekvämare och bättre när man skriver själva inlägget. Tack HSS Media för det, för att ni tar oss på allvar! Däremot lyckas jag inte ladda upp några bilder än, få se om det är fel på mig eller dem.
Igår trodde jag att vi skulle bli magsjuka hela bunten här också. Milja började kräkas, men tack och lov var vi redan i badrummet då. Med tanke på att William kräktes i sömnen (och somnade om) i helgen, var det med en viss oro jag funderade på vad man gör med två bebisar, när den ena (eller båda?) kräks och man är ensam hemma. Hur ska man då hinna med båda?
Tack och lov behövde jag inte ta reda på det, den här gången, för vi tycktes ha gått nån magsjuka light, för jag såg inget mer äckelkräk. Ursäkta förresten för att jag skriver om såna här saker, men det är svårt att låta bli, när det tar upp all tid och allt man gör, just då. Dessutom läser man på varannan status som vänner skriver, att folk varit sjuka. Måste man vara magsjuk varje vinter? Jag tycker vi slutar med det, omedelbums!
Men milja makter vad vår lilla tjej har röstkapacitet och vilja! Miljan med Viljan visar tydligt vad hon tycker. Tydligen är det fler tänder eller nåt lurt på gång, för glad är hon inte. Däremot hurrar vi för att Isaac får sin tredje tand, wohoo! Den kan han behöva till ettårstårtan, även om han äter hur bra som helst med bara två. Jag fattar inte hur, men han är jätteduktig.
Själv håller jag på och tar ner fler och fler hyllor. Nu rök alla CD-skivor och DS-spel som var uppradade. Isaac kom nämligen på att han kan stå och skaka hyllorna. Man kan visserligen skruva fast hyllorna, men med facit i hand av föregående skruvprojekt, var det här lättare. Och så staplar jag stolar framför elementen, så att de inte ska banka där hela tiden.
Parketten, som vi slipade upp, när vi flyttade hit, ja den får man glömma. Det jag tänker på är grannarna under, som får höra på när Isaac hela tiden kastar saker. Det är en smula tålamodskrävande det här med två bebisar. Speciellt då man ändå vant sig vid så mycket eget liv och egna saker. Det är på sätt och vis tyngre att få barn när man är över 30, för att man blivit van med alla egna saker – och så ska det skalas bort för en ganska lång tid framöver. Vi biter ihop, tar en kaffe och går vidare!
Ett annat perspektiv
Innan jag säger något annat idag, ber jag er gå in på Pammens sida. Ja, bloggen.fi är trög just nu, men ge henne lite av din tid och skicka henne ett hej, ett krya-på-dig eller en tyst bön. För det har gått så fort. Jag fattar ingenting och tänker hela tiden: ”det kunde ha varit jag”, vi är nästan jämngamla. Du är inte ensam, Pammen. Ja, i rummet, på sjukhuset, men inte i tanken! Vi är många som tänker på dig!
Hos är är det bra! Jag är tacksam för livet, för min familj – både här och i Österbotten, för att kunna leva och andas, oavsett tics eller inte. För mina underverk till ungar, för att det är tisdag och stickcafé, fast jag inte hinner vara där så mycket. För att vi har tak över huvudet och man inte behöver vara rädd för att bli bombad, som i Homs just nu. Jag är glad över hälsa, att faktiskt leva riktigt bra, trots att man inte är rik penningmässigt. Tack för långsamma, men fungerande bloggar och facebookar och teknik och mat som måste kokas. Tack för mardrömmar, för det tröga föret, för rotfyllningar, för allt tungt man måste ta sig igenom – det går ju ändå bra. Tack livet, för att du finns och för att jag får finnas. Bevara mina barn! Och låt dem överleva mig (även om jag är livrädd för död och sånt) – inte tvärtom. Och trösta dem som gråter, ge lisa åt dem som har ont. Det är min bön idag, mina tankar.
De här busfröna är däremot så full med liv man kan vara. Precis som det ska vara! Milja har kommit på att hon kan klappa/”paja” Isaac på håret, så hon gör gullegull-ljud och drar med handen längs hans hår. Han kan besvara, men bara genom att dra. Milja ser lite förbryllad ut, men gråter inte. Inte än i alla fall. 🙂
Det bästa de vet, är när vi ska gå ut. Just innan, liksom. Då flyger det vantar och små sockor, för det finns inget som är så skoj som att kasta kläder! 😀
Idag tänkte jag gå lite längre, eftersom twinsen var vakna och det inte var meningen att de skulle somna. Så vi vadade fram i snökaoset, träffade på en dam som började fråga en massa om tvillingar, medan vi båda väntade på att plogbilen skulle köra förbi. Det är faktiskt rätt roligt att tvillingarna är lite av en isbrytare, att folk börjar prata.
Sen var det lätt att gå, för gångvägarna var rensade. Jag vände handtaget på vagnen, så ungarna fick kolla framåt (det går med ett par enkla klick) och voilà, så kändes det som en helt ny vagn! Milja var speciellt förtjust, det är hon som vill se mest, vänder sig om efter alla ljud och bilar. Det blev tydligen så roligt med affären, plogbilar, bussar och friskluft, så de små liven somnade ifrån allt, när vi kom hem.
