Slasket

De senaste dagarna har varit betungande på flera sätt. Twinsen rör på sig mer och mer. Det är bra, så ska det vara. Samtidigt tänker jag många gånger att jag håller på att bli skvatt galen med dem. De protesterar högljutt om de inte får som de vill, de grälar om leksaker (redan?) och sticker iväg. Det är svårare att mata och klä dem, för den egna viljan håller på att bli så stark. En del av mig vill bara ge upp. Men det går ju inte heller.

De sover och är vakna samtidigt, med undantag för en liten stund idag på eftermiddagen. Det är skönt, för man kan få en halvtimme eller kanske en timme utan sällskap i byxbenen,  men samtidigt är det krångligare att hinna med båda samtidigt, då den andra drar i nån låda eller får tag i kläder, blöjor, kryper in i skåp eller sticker iväg.

Men solen kom fram även idag.

Vi gick ut och jag gjorde världens misstag, när jag inte tog gummistövlar. Jag borde bara ha tänkt efter, men när jag äntligen fick kläder på mig själv och hade två skrikande barn i vagnen, ville jag bara ut.

Det är ljust ute!

Våren kommer med stormsteg, hos oss i alla fall. Igår hörde jag koltrasten – och blev ganska överraskad. Men det ljudet tar jag inte fel på, den drillande sången, som avslutas som bara en trast kan. Och isarna och snön smälter, det börjar vara lite skralt med pulkaväder.

Vilken lång väg det var till affären idag. Huu, vad tungt det är att dra vagnen i all den här snön. Och det är inte lika platt som i Pampas här. Den vanliga promenaden kändes mest som en lång och tung joggingtur och jag kånkade in barn, varor och vagn alldeles svettig.

Fast det var riktigt skönt att komma in, efteråt. När man fick vila en stund och hämta andan. Isaac är ledsen och vaken med mig, medan Milja sover, för en gångs skull. Det brukar vara tvärtom, ifall de inte båda sover. Men glad är han inte, så nu ska jag hitta på nåt med honom.

Vi avslutar med ett garn i passande nyans. Den heter Salt Spray och garnet Trail Socks, från Fleece Artist.