Skip to content

Ett annat perspektiv

28 februari, 2012

Innan jag säger något annat idag, ber jag er gå in på Pammens sida. Ja, bloggen.fi är trög just nu, men ge henne lite av din tid och skicka henne ett hej, ett krya-på-dig eller en tyst bön. För det har gått så fort. Jag fattar ingenting och tänker hela tiden: ”det kunde ha varit jag”,  vi är nästan jämngamla. Du är inte ensam, Pammen. Ja, i rummet, på sjukhuset, men inte i tanken! Vi är många som tänker på dig!

Hos är är det bra! Jag är tacksam för livet, för min familj – både här och i Österbotten, för att kunna leva och andas, oavsett tics eller inte. För mina underverk till ungar, för att det är tisdag och stickcafé, fast jag inte hinner vara där så mycket. För att vi har tak över huvudet och man inte behöver vara rädd för att bli bombad, som i Homs just nu. Jag är glad över hälsa, att faktiskt leva riktigt bra, trots att man inte är rik penningmässigt. Tack för långsamma, men fungerande bloggar och facebookar och teknik och mat som måste kokas. Tack för mardrömmar, för det tröga föret, för rotfyllningar, för allt tungt man måste ta sig igenom – det går ju ändå bra. Tack livet, för att du finns och för att jag får finnas. Bevara mina barn! Och låt dem överleva mig (även om jag är livrädd för död och sånt) – inte tvärtom. Och trösta dem som gråter, ge lisa åt dem som har ont. Det är min bön idag, mina tankar.

De här busfröna är däremot så full med liv man kan vara. Precis som det ska vara! Milja har kommit på att hon kan klappa/”paja” Isaac på håret, så hon gör gullegull-ljud och drar med handen längs hans hår. Han kan besvara, men bara genom att dra. Milja ser lite förbryllad ut, men gråter inte. Inte än i alla fall. 🙂

Det bästa de vet, är när vi ska gå ut. Just innan, liksom. Då flyger det vantar och små sockor, för det finns inget som är så skoj som att kasta kläder! 😀

Idag tänkte jag gå lite längre, eftersom twinsen var vakna och det inte var meningen att de skulle somna. Så vi vadade fram i snökaoset, träffade på en dam som började fråga en massa om tvillingar, medan vi båda väntade på att plogbilen skulle köra förbi. Det är faktiskt rätt roligt att tvillingarna är lite av en isbrytare, att folk börjar prata.

Sen var det lätt att gå, för gångvägarna var rensade. Jag vände handtaget på vagnen, så ungarna fick kolla framåt (det går med ett par enkla klick) och voilà, så kändes det som en helt ny vagn! Milja var speciellt förtjust, det är hon som vill se mest, vänder sig om efter alla ljud och bilar. Det blev tydligen så roligt med affären, plogbilar, bussar och friskluft, så de små liven somnade ifrån allt, när vi kom hem.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: