Pysslarna
Mika gick ut en stund med de två minsta. Jag och William fick en pysselstund. Som han hade väntat tåligt, den lille gossen, hela kvällen. Väntat på att det skulle bli bara han och jag, vänstersaxen, figursaxen, vattenfärgerna och papper. Vi tog gamla reklambland och klippte figurer. Det är faktiskt ett roligt och bra sätt. W hittade skyltar, vi hittade roliga bilder på ruttna bananer och sopbilar. Vi klipper bokstäver och han skriver egna ord.
– Nej, du kan inte läsa, det är japanska! säger han.
Tyvärr blev stunden lite kortare än vi önskade, det är sånt där man borde göra mycket, mycket mer. Och han är så go, den gossen, bara man skulle kunna ge bara honom mer tid ibland. En av tanterna jag träffade idag på babycaféet, berättade att hennes dotter fick identiska tvillingar för tjugo år sedan. Dessutom hade de en storebror som var ett och ett halvt, och det blev mormodern som tog mycket hand om den äldre. Jag vet, jag vet precis! 😀 (sen frågade jag om döttrarna var goda vänner fortfarande. Det var de.)
Egentligen blev det ju rätt roligt att leka all tre i W:s rum också. Milja älskar täcket och den pratade nallen, båda tvillingarna gillar knappar man kan peta på. Sånt finns på Williams bilar och brandstationer. Isaac är duktig på att trycka på små, små knappar, medan Milja bar slår och bankar med hela handen. Däremot har hon alldeles nyss börjat ”dansa” runt med en spelade nalle. Hon snurrar på stället och det ser så sött ut så man bara smälter!
Det här är ett urval av vad vi läser nu. Ni som bor i Åbo; passa på att låna många böcker, för lånetiden är nästan två månader. Bibban gör om sitt lånesystem. Vi lånade bara 29 (och jag är alltid rädd att det ska komma nån som tycker att vi lånar alla deras böcker och att det är orättvist och att vi inte får ta så många). Fast man får tydligen låna upp till 50 stycken.
Nu blev det pysselöverdos. Jag fick äntligen färdigt ett par vantar, som legat längst nere i stickkorgen. Jag hade bara lite, lite kvar på den ena vanten, men nåt litet fel hade smugit sig in mellan stjärnorna. Sen kom jag på att det inte gör nåt, det är bättre att de blir klara. Tadaa! Det kändes bra!
Utflykt med två
Iiik, iik, datorhaveri! Jag får inte igång den vanliga datorn, utan petar nu på minilaptopen. Det känns konstigt när man är van med en stor skärm, med Photoshop och klar, stor skärm. Och min Spotify och vädertjänsten! Visst är det knasigt hur beroende man blir av teknikprylar? Den här datorn påminner mig förresten om när jag bloggade från BB, för det var just den här jag använde. 😀
Idag var vi till Folkhälsans familjecafé, för att få lite ombyte. Twinsen sov till kvart före nio, efter lite välling. Halleluja, hurra! Då passade det bra att åka in till stan på förmiddagen. Men huh, innan vi var där, var det faktiskt lite kämpigt. Det var mycket gråt, försvunna nappar, omkringkastade kläder och krälande barn. Men det gick ju ändå. När vi var ute och på väg, var det inga problem längre.
Det var massor med folk där, minst 15 barnvagnar! Ett par bekanta ansikten och en massa bebisar och barn! De flesta har redan sina egna smågrupper de tillhör, men vi blandade oss med alla möjliga. Tvillinglivet har en tendens att dominera allt prat, fast det inte är meningen. Jag vill ju höra om andras upplevelser också, det är inte lätt ”bara med ett” eller med syskon och så vidare.
Idag tror jag dessutom att vi har lyckats med bedriften att få ungarna att sova bara en gång, istället för två. På hemvägen somnade de små liven, efter att ha blivit beskådade och voivoivasöt:ade av pensionärsgruppen som kom dit efter oss.
Och så var det ett par saker till, som många kommenterar och frågar:
– Är de identiska? Har ni tvillingar i släkten?
Nej, såklart inte. Det kan man inte vara om det är flicka+pojke. Identisk betyder inte bara lika till utseende, utan även samma kön. Allt, liksom. Och det betyder också att ärftligheten, som det ibland pratas om, bara kan komma från mammans sida, eftersom mamman måste ha två ägg samtidigt. Jag har inget sånt i släkten, det bara sker ibland. Speciellt om man är över 35, är chansen högre.
Det börjar bli riktigt vårigt i stan! Snön har smält på många vägar och gårdar. Solen gassar och värmer. Men det är inga vårvindar som ”smeker och viskar” idag, utan snarare ropar och drar! Nu har twinsen vaknat och drar i mina datorsladdar, det blir dags för mjölk- och fruktstund.
Jobb och hemmaliv
Vissa dagar tänker jag mycket på det här med att uppskatta bebistiden. Och jag kämpar för att känna sådär som man borde. Att ”nu är de små och tiden kommer inte tillbaka”. Ibland vet man inte hur man ska göra för att tvinga sig till att njuta, när jag känner att jag bara går här hemma, städar, plockar, torkar, byter bajsblöjor och nej-nejar två nyfikna händer, som vill peta på allt, lyssnar på det eviga gråtandet eller trätandet.
Kanske blev på något sätt mer verkligt för mig, eftersom min mammaledighet tog slut nu. Från och med idag får jag hemvårdsstöd. Föräldrapengen är lite längre för tvillingar, men någon gång tar ju den också slut. Jag har inget jobb att gå tillbaka till och då är det svårare att uppskatta hemmalivet. Just nu får jag mindre pengar, när jag är hemma med två barn, än om jag skulle vara arbetssökande. Och jag tycker det är så jäkla fel! Jag tar ju inte upp två dagisplatser, å andra sidan ”tillför jag inte samhället något”. Det är ju inte sant, jag uppfostrar ju två små individer, två framtidsmänniskor. Och så vill regeringen skära ner så att man ska få ännu kortare hemvårdsstöd, för att driva folk till jobben.
Men vilka menar jobb menar de? Många vill ju vara hemma och väljer det, varför ska man straffas för det? Andra är lite halvofrivilligt hemma, som jag, och försöker leva upp till den där förskönade bilden av hur tuttinutt-gulligt det är med ettåringar dag ut och dag in. Jo, de är hemskt söta, det tycker jag också, men i många bloggar är det BARA det och inget annat och sånt kräks jag på! För det låter, på Facebook, i bloggar och på många ställen, som om de där föräldrarna aldrig skriker åt sina barn, aldrig blir trötta eller arga, för egentligen så är det så ljuvligt hela tiden. Och visst är det det – också. Men varför pratas det så lite i det offentligt, om hur jobbigt det kan vara? Är det tabu att säga att det är tungt att vara förälder?
Nu har jag varit borta från arbetslivet i fyra och ett halvt år. Det är längre än jag nånsin haft ett heltidsjobb (har ju jobbat mer än så, men det har varit tics och blä och halvtid och kämpa vidare). Bortsett från tre månader i skolan, men då var jag fortsättningsvis arbetssökande enligt pappren, eftersom utbildningen skedde i samråd med Kela/Fpa. Ibland blir jag bitter, jag försöker att inte tänka så hela tiden, men ibland kommer de där tankarna fram. Tankar om att jag också skulle vilja ha en karriär. Nån liten en i alla fall. Betyda något utanför hemmet. Att fortsätta vara mamma, en mamma all inclusive. En person utanför föräldraskapet. Det är en välsignelse att man i Finland betalar ut en så lång föräldraledighet, men det har också en baksida. Det är lätt att fjärmas från livet utanför och det blir svårare att komma tillbaka, trots att mammor borde vara de mest eftertraktade: de kan göra många saker samtidigt, man är hungrig på att jobba, man vill göra ett bra jobb helt enkelt och är motiverad på ett helt annat sätt.
Nu ska jag återgå till de små liven, som river sockor, kläder och saker ur lådor, drar i lampor och brevinkast, så kan ni gilla det här inlägget på fejjan. Blädag. Orka. Ja, jag gnäller. Det gör alla föräldrar, även de bästa, även om de inte visar det utåt.
De där syltasockorna
Yvonne undrade hur långt man kommer i syltasockmönstret med ett nystan. Här är svaret. Om du använder 7 bröder-garn, gör inte fler än 5 åsar/upprepningar (jag gjorde 6) annars räcker inte ett nystan. De här är gjorda med 55 maskor i resåren, 48 för foten, på 3,5:ans fyrkantiga stickor (knitpro cubics).
Söndagsvisit
Det känns lite somrigt när solstrålarna faller på väggen senare och senare på kvällarna och ritar fina mönster. Ute blir man bländad av snön och ljuset, jag sitter och håller ut händerna när vi åker bil, för ljuset tycks komma från alla håll, när man har två små i baksätet. Vår lägenhet håller redan på att bli supervarm på dagarna, så jag hamnar att dra ner persiennerna och öppna balkongglasen. Ljuset är ljust, men välkommen!
Fågla ti väsnas värr än di bruuk.
Tsänslona val så öim å så mjuk.
Onga om kvälda,
sveittas undi fälda,
knälder och fordrar struuk.
Några gnälliga barn hade vi däremot inte idag. Det är roligt med miljöombyte (miljaombyte.. höh höh) och twinsen plockade glatt med nygamla saker vid fammos och faffas. William fick åka till simhallen en stund och var helt däckad och sprallig efteråt. Han har ”lärt sig dyka” och jag frågade hur länge han kan vara under vatten.
– En minut! sa han glatt!
Jag är glad för allt, glad att han kommit över lite av sin AAAGH-jag-VÄGRAR-tvätta-HÅRET-aAAAgggh-MAMMAAA-kalabalik. Det är ju inte roligt heller, att dras med den ångesten varje gång man ska duscha. Jag minns att jag själv hade samma problem, när jag var liten och det var svårt att komma över. Jag har hela tiden tänkt att det inte skulle bli så med William, vi försökte motarbeta det när han var yngre, duschade och skojade med vatten. Men ändå blir det inte alltid som man tänkt. Kanske för att vi inte simmat så ofta som man borde och för att det aldrig blev nån babysim för att han hade så mycket utslag på den tiden.
Milja har slutat vara rädd för faffa, men istället tycker hon inte om när man busar eller virvlar runt med henne för hårt eller snabbt. Sen har vi Vettvillingen. Han trivs mest uppochner, han slänger sig bakåt ibland när man har honom i famnen, han försöker göra flikflaks när han sitter ner, så jag undrar vad det ska bli av den här gummimannen. 🙂 En riktig klättrare, om han bara slapp dit han ville.
Liten matutflykt
Jag vet inte vad det är för finväder och sol ni andra pratar om, men vi har superdimmigt idag! Och ganska varmt. Ungarna vaknade 06 och jag beklagade mig på fejjan om att det är fasligt tidigt det är. 05 eller 06 är nära min smärtgräns, då blir det liksom inte så roligt längre. Å andra sidan så klagar jag inte alls idag, eftersom vi är fulltaliga här hemma igen och således turas om. Däremot hade ingen nåt bra förslag till lunch, så vi drog till Ikea, som ligger ett stenkast hemifrån.
Det var en massa folk på Ikea, fast det inte syns på bilderna. Inte så konstigt, en lördag förmiddag. Och alltid hittar man något man kunde ha eller köpa. Den här gången lyckades vi gå ut, utan några stora inköp. Sådana här dagar, då jag sitter där och matar twinsen, hör jag en massa folk prata om oss på sidan om. De säger ”oj, kolla tvillingar, jösses” och nåt i stil med att det verkar jobbigt. För sex, sju år sedan skulle jag ha råflabbat åt den som sa att jag en gång kommer att lägga tre ungar samtidigt, läsa bok och hålla koll på dem, ibland helt ensam. Och att det kommer att gå bra.
Jag sitter där, osminkad och med världens snabbast uppsatta hästsvans, men det är inte det som räknas. Om man är trygg och säker i sig själv, känner man ändå sig strålande och sånt är vackert på människor! Så kände jag mig idag, extra trebarnsmammig, stolt över mina glada, galna ungar och fri, på nåt sätt. Pank, men lycklig över köttbullarna och kaffet och de nöjda ungarna, speciellt twinsen, som vände och vred på huvet åt alla håll. De är så förnöjsamma när man är ute med dem och jag undrar ibland om det beror på att de är två eller att de bara är så. De åt så glatt av dem mat jag hade med, de fick knapra på några pommes av William och jag åt halva Williams efterrätt. Hah, så tur att han inte orkade hela chokladmoussen. 😀
Dagens fråga: Ni som har Ikea Family-kort, har ni haft nån nytta av det? Jag vill inte ha några kreditkort, utan jag menar bonusar och sånt.
Morgonstund
Det var en väldigt glad son och två nyfikna tvillingar som jag drog med till dagis i morse. Alla barnen, speciellt tjejerna, flockades vid dörren, för de ville se beeebisarna! 🙂 Det skulle vara bra om det fanns nån slags bäranordning, så man kunde bära två samtidigt och slapp dra fram vagnen mellan hus och bil och bil och dagis och bil och hus igen på hemvägen. Fast man kände sig lite extra hurtbullig, när man kom med tre.
Ungarna vaknade 06 och jag var inte särskilt hurtig just då. Miljixen var vaken en gång i timmen inatt och alla ungar sov i samma rum, så det var ett litet under att vi sov så bra som vi gjorde ändå.
Nu somnade två små, jag fick in dem från bilen, kom ihåg alla nycklar, soppåsar och barn, och snart börjar fredagsfriden! Ha en skööön dag!
Kanelbullar utan sällskap
Jag visste inte att jag kunde baka kanelbullar. Nu sätter jag det på CV:n, tillsammans med
att jag är en fenomenal golvtorkare och brödsmuleuppsamlare. Får man några extra poäng för det nånstans?
Det enda som saknas är lite bullsällskap, förutom ungarna då. Jag saknar mina syrror supermycket. De skulle jag gärna spendera kvällen med. Jag läser om att Eva och Linn ofta är tillsammans med sina syrror och familjen. Är lite avis faktiskt. Och jo, jag vet, pärlsockret fattas. Det hade jag inte. Dessutom kanske det underlättar att sätta bullarna i formar också, men det blev lite rörigt med tvillingarna i köket samtidigt, så det fick gå såhär denna gång.
Receptet tog jag från ICA-kuriren.
Kvällens bästa fynd:
– hittades av twinsen i en låda. En Reima-vårjacka i storlek 74, som passar perfekt nu. Den hade jag glömt. Så bra att dom röjer i skåpen (fast nu räcker det!)!
Tvillingfenomenet
Vi har flera mataffärer väldigt nära vårt hem. Det är fördelen med att bo nästan-i-stan. Men en av dem ligger lite sådär lagom långt borta, så man hinner promenera lite, titta på bilan, bussan och bumbeliböörnan som jag brukar säga åt twinsen. Det blir också lagom spännande så att de ibland somnar, antingen på dit- eller tillbakavägen.
Det är märkligt var mycket tvillingar det finns i världen! När man frågar folk, har de en nära bekant, en kusin eller nån annan i släkten med tvillingar. Idag fick vi uppleva Tvillingfenomenet två gånger. När jag kom ut med soporna, stannade en äldre herreman extra länge nära vår vagn. Han var på väg hem från affären själv, det var halt och jag tänkte att han kanske vilade sig, men det var uppenbart att han ville oss något. Jodå, han ville fråga om barnen var tvillingar. Han hade själv barnbarn eller om det nu var hans kusin som hade dubbla tvillingpar. De bodde i Rovaniemi. 🙂
I affären var båda twinsen vakna och drog därför till sig mer uppmärksamhet. Det är ganska roligt, speciellt då man inte träffar så mycket folk här hemma. En annan man kom fram till oss, log och frågade vad tvillingarna vägde när de föddes. Jag svarade.
– Här har du en annan, sa han och pekade på sig själv. Gissa hur mycket jag vägde när jag föddes?
Det kunde jag inte.
– 1,9 kilo! sa han stolt.
– Ja, du har klarat dig bra, ser jag, här är du ju idag, sa jag glatt.
– Ja och jag går 10 kilometer om dagen, jag är 73 år, fortsatte han och småpratade vidare. Han ville inte riktigt gå, han ville hela tiden säga något mer, men önskade oss till slut en fortsatt bra dag. 😀
Jag vet inte om det är solen som lockat ut det glada humöret, för det kryllar av stavgåender människor och hundar och ungar och hembryggt äppelvin. Eller nåja, kanske inte det sista. Det är härligt att bara spontanprata sådär med folk som man inte känner. Tänk alla sköna människor man inte visste fanns!
Idag och imorgon är jag solo med alla tre ungarna och utan backup. Det känns annorlunda, men samtidigt sporrar det mig att göra en massa saker. Fast idag skulle fammo&faffa köra hem W från dagis, eftersom det ändå är några kilometer dit. Kanske man borde passa på att skrinna lite ikväll när det är så himla bra väder och vi har blivit utlovade korvsoppa? Jag kanske skulle slänga ihop lite kanelbullar medan jag är igång också.
Dagens lek:
Twinsen har fått en egen låda i köket. Det dras ut makaroner och kokosmjölk och soltorkade tomater. 😀 Milja älskar linsskyddet på kameran. Hon vill ha det och sen sätta det tillbaka på kameran. Hon sätter gärna nappen i munnen på sin bror också, den lilla goa tösen!
Kvinnodagen
Med risk för att upprepa mig och utropa mig till feminist, tycker jag att jag är en stark kvinna och att internationella kvinnodagen är en bra dag, som vi ska fira, men inte till överdrift.
