Söndagsvisit

Det känns lite somrigt när solstrålarna faller på väggen senare och senare på kvällarna och ritar fina mönster. Ute blir man bländad av snön och ljuset, jag sitter och håller ut händerna när vi åker bil, för ljuset tycks komma från alla håll, när man har två små i baksätet. Vår lägenhet håller redan på att bli supervarm på dagarna, så jag hamnar att dra ner persiennerna och öppna balkongglasen. Ljuset är ljust, men välkommen!

Fågla ti väsnas värr än di bruuk.
Tsänslona val så öim å så mjuk.
Onga om kvälda,
sveittas undi fälda,
knälder och fordrar struuk.

Några gnälliga barn hade vi däremot inte idag. Det är roligt med miljöombyte (miljaombyte.. höh höh) och twinsen plockade glatt med nygamla saker vid fammos och faffas. William fick åka till simhallen en stund och var helt däckad och sprallig efteråt. Han  har ”lärt sig dyka” och jag frågade hur länge han kan vara under vatten.
– En minut! sa han glatt!

Jag är glad för allt, glad att han kommit över lite av sin AAAGH-jag-VÄGRAR-tvätta-HÅRET-aAAAgggh-MAMMAAA-kalabalik. Det är ju inte roligt heller, att dras med den ångesten varje gång man ska duscha. Jag minns att jag själv hade samma problem, när jag var liten och det var svårt att komma över. Jag har hela tiden tänkt att det inte skulle bli så med William, vi försökte motarbeta det när han var yngre, duschade och skojade med vatten. Men ändå blir det inte alltid som man tänkt. Kanske för att vi inte simmat så ofta som man borde och för att det aldrig blev nån babysim för att han hade så mycket utslag på den tiden.

Milja har slutat vara rädd för faffa, men istället tycker hon inte om när man busar eller virvlar runt med henne för hårt eller snabbt. Sen har vi Vettvillingen. Han trivs mest uppochner, han slänger sig bakåt ibland när man har honom i famnen, han försöker göra flikflaks när han sitter ner, så jag undrar vad det ska bli av den här gummimannen. 🙂 En riktig klättrare, om han bara slapp dit han ville.