Jobb och hemmaliv

Vissa dagar tänker jag mycket på det här med att uppskatta bebistiden. Och jag kämpar för att känna sådär som man borde. Att ”nu är de små och tiden kommer inte tillbaka”. Ibland vet man inte hur man ska göra för att tvinga sig till att njuta, när jag känner att jag bara går här hemma, städar, plockar, torkar, byter bajsblöjor och nej-nejar två nyfikna händer, som vill peta på allt, lyssnar på det eviga gråtandet eller trätandet.

Kanske blev på något sätt mer verkligt för mig, eftersom min mammaledighet tog slut nu. Från och med idag får jag hemvårdsstöd. Föräldrapengen är lite längre för tvillingar, men någon gång tar ju den också slut. Jag har inget jobb att gå tillbaka till och då är det svårare att uppskatta hemmalivet. Just nu får jag mindre pengar, när jag är hemma med två barn, än om jag skulle vara arbetssökande. Och jag tycker det är så jäkla fel! Jag tar ju inte upp två dagisplatser, å andra sidan ”tillför jag inte samhället något”. Det är ju inte sant, jag uppfostrar ju två små individer, två framtidsmänniskor. Och så vill regeringen skära ner så att man ska få ännu kortare hemvårdsstöd, för att driva folk till jobben.

Men vilka menar jobb menar de? Många vill ju vara hemma och väljer det, varför ska man straffas för det? Andra är lite halvofrivilligt hemma, som jag, och försöker leva upp till den där förskönade bilden av hur tuttinutt-gulligt det är med ettåringar dag ut och dag in. Jo, de är hemskt söta, det tycker jag också, men i många bloggar är det BARA det och inget annat och sånt kräks jag på! För det låter, på Facebook, i bloggar och på många ställen, som om de där föräldrarna aldrig skriker åt sina barn, aldrig blir trötta eller arga, för egentligen så är det så ljuvligt hela tiden. Och visst är det det – också. Men varför pratas det så lite i det offentligt, om hur jobbigt det kan vara? Är det tabu att säga att det är tungt att vara förälder?

Nu har jag varit borta från arbetslivet i fyra och ett halvt år. Det är längre än jag nånsin haft ett heltidsjobb (har ju jobbat mer än så, men det har varit tics och blä och halvtid och kämpa vidare). Bortsett från tre månader i skolan, men då var jag fortsättningsvis arbetssökande enligt pappren, eftersom utbildningen skedde i samråd med Kela/Fpa. Ibland blir jag bitter, jag försöker att inte tänka så hela tiden, men ibland kommer de där tankarna fram. Tankar om att jag också skulle vilja ha en karriär. Nån liten en i alla fall. Betyda något utanför hemmet. Att fortsätta vara mamma, en mamma all inclusive. En person utanför föräldraskapet. Det är en välsignelse att man i Finland betalar ut en så lång föräldraledighet, men det har också en baksida. Det är lätt att fjärmas från livet utanför och det blir svårare att komma tillbaka, trots att mammor borde vara de mest eftertraktade: de kan göra många saker samtidigt, man är hungrig på att jobba, man vill göra ett bra jobb helt enkelt och är motiverad på ett helt annat sätt.

Nu ska jag återgå till de små liven, som river sockor, kläder och saker ur lådor, drar i lampor och brevinkast, så kan ni gilla det här inlägget på fejjan. Blädag. Orka. Ja, jag gnäller. Det gör alla föräldrar, även de bästa, även om de inte visar det utåt.