Skip to content

Nu är det bara uppåt som gäller

24 februari, 2012

Denna dagen ett liv. Eller två egentligen. Och vilket liv ungarna för! Man vet att man lever. Isaac har kommit på att han kan skrika jättegällt och högt, bara för att det är kul. Jag minns att William gjorde detsamma när han var 11 månader, jag var orolig varje gång han var med i affären, för han lät som ett brandlarm och man hörde minsann var vi befann oss.

Twinsen är överallt, knäpper på tvn, Xboxen, bankar på golv och element, kastar runt sig saker och mat, och går runt soffor och bord. Det första året är värst, sa nån. Jaha, men det andra då? Då de ännu inte förstår vad som är farligt och bara springer runt.

Det är skönt att den här dagen är över, för det har blivit mycket tårar, både ungars och mina egna. Hur orkar du? Nej, jag orkar inte jämt. Jag skulle ha haft ett projekt under helgen, men har avbokat allt, för att inte överbelasta Mika. Jag känner mig som världens värsta monstermamma och oroar mig för allt, som att ungarna inte äter tillräckligt varierat, till varför jag har hjärtklappning var och varannan dag. Men vi överlevde ju det här också. Nu sover alla. Hela natten, kanske till klockan sex eller sju om allt går bra.

(och så är vi utan egen parkeringsplats igen. Vi brukar stå på besöksparkeringen, men den är full på helgerna. Vi har blivit tilldelade en egen plats två gånger; den första var halvt i en snödriva så man inte kunde öppna dörrarna och den andra var redan upptagen. Det suger att inte ha en egen plats, där man bor!)
Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: