Att blicka framåt
Okej, såhär är det.
Jag har en massa tics och skit just nu. Både hemma och när jag är borta. Det suger så ini Norden! Det är tungt, det tar bort mitt fokus från saker jag ska göra och det gör att jag blir lätt deprimerad ibland. Vissa gånger måste jag ta min tallrik och sätta mig och käka för mig själv, för att jag inte ska behöva kämpa med varje tugga mat. Det är inte så det ska vara i en familj, där man förväntas delta i en gemensam måltid och ska vara en förebild. Men såhär funkar jag och jag pratar ofta om det med både William och Mika.
Kärlek och hosta – och tics – går inte att dölja. När man är i en sån här tics-down-period är det däremot lite svårare att njuta av saker man annars gillar; som att sjunga med kören och uppträda. Men var dag går framåt och ingen är den andra lik.
Dagens middagstips:
Hela vår familj, 0-39 år, gillar Hälsans köks veggoschnitzel. Ett utmärkt alternativ till den som vill byta ut den ständiga köttfärsen eller laxen till ungarna – och sig själv. De innehåller dock en hel del salt, enligt deras egna förteckningar, men själv tycker jag inte att de är supersalta och jag brukar märka sånt. Jag saltar väldigt lite i min egen mat.
Dagens mantra: Se ovan.
Dagens tanke:
Att faktiskt fokusera på sånt som är bra. Varför är det så svårt? Det händer ändå rätt ofta att twinsen leker tillsammans, inte bråkar och sitter intill mig, med nån lek de kommit på. Och ute trivs de ju. Det gäller ju bara att flytta på den egna rumpan och gå ut. Jag vet ju det. Ny dag i morgon, nya tag.
När det tar emot
Den här förlamande tröttheten går inte särskilt bra ihop med två klättrande ettåringar. Stundvis sitter de och leker, men i nästa sekund är båda i soffan igen. Kan man kasta ut en soffa? Vill nån byta den mot ett gäng Fatboys och lite blodtryckssänkande medicin?
Det känns som ett hån, när folk säger att det första året med tvillingar är det lättaste. Det är ju inte alls sant. Visst, det är svårare att få dem att sova samtidigt, men de hålls ju i alla fall nästan på samma plats. Hur överlever man ettåringar? Och två samtidigt? Just nu vet jag faktiskt inte. Jag har en plan för de närmaste timmarna, men ingen överlevnadsstrategi.
Kanske är jag bara en HS-person, men ibland känns det som att jag verkligen inte passar som mamma, när jag har fullt sjå med mig själv. När mitt spann av uppmärksamhet rinner över och man bara vill vara för sig själv en stund. Vart ska man gå? Vart ska man ta vägen? Kan man dra ur kontakten och rage-quit:ta som morsa?
Jag har flera saker jag borde göra, men blir jag bara sittande, stirrande framför mig eller på Vitan. Eller bläddra lite på facebook.
Lilla koftan klar
Vilket pill med knapparna! Fästa trådar är en sak, men att sy fast knappar är supertråkigt. Sen tycker jag de är onödigt dyra överlag, knapparna.
Men det blev ganska fint. Ungarna sover, jag får vänta med ett riktig prov, med knappar, i morgon!
Mönstret kommer från Petra O:s blogg. 🙂
Plötsligt händer det
Det blir tokvår och ungarna går.
Nästan. På båda. 🙂
Sådana här gånger saknar jag lite grann den där tiden vi bodde mitt i stan, då man kunde ta vagnen och bara dra ner till åstranden. Ta en glass och se på folk.
Fast, å andra sidan. Då skulle vi inte ha såhär nära till det här. Det grönskar överallt. Knoppar spricker till små löv. Lökar spricker. Fiskmåsarna har kommit tillbaka. Lövsångaren och sånglärkan drillar. Då vill man trycka på paus. Länge. För det här är ju den bästa tiden – då sommaren ännu är kvar.
Dagens svar på gårdagens omröstning: De kastade sig över vindruvorna först!
Scones och koftor
Sånt man kan göra en regnig dag, förutom att klättra i soffor:
Baka stora scones. Eller små om man vill. Receptet tog jag från Tasteline, jag tycker deras sida är så bra. Speciellt den där grejen där man kan skriva in vad man har hemma, så föreslår de recept.
Ta fram William gamla kläder (tröjan som Isaac har) och kocka med ungarna. Vi lagar lax, grönsaker och potatis. Det mesta går ner, men det blev svårt när jag tog fram mina hemlagade scones, för då dög bara det!
Dagens fråga!
Ni som har följt min blogg, vet ju att twinsen älskar vindruvor, makaroner, bröd och korv. Idag hade jag vindruvor och mitt eget bröd samtidigt. Vad tror du?
Man måste inte gå ut alla dagar, inte när det ösregnar och är supergrått (fast det hade kanske varit bra i alla fall…). Nu har jag i alla fall fått en partner in crime! Milja gillar Charlie och Lola, fast killarna verkar tycka det är ”sådär”. W har gillat det lite mer när han blivit äldre, men inte särskilt mycket ändå. Men Milja, hon gillar allt med figurer, gubbar, djur och sånt!
Jag har stickat klart en liten kofta. Fast knapparna fattas. Det är ett ganska skönt problem, för då ”måste” jag gå till Lankabaari. ^_^ Det gick på under en vecka, wohoo! Fast den är ju rätt liten och en och sån där ”trä utanpå-kofta”.
Garn: BC Garn Semilla, ekologisk ull
Stickor: Rundstickor och strumpstickor, båda i nr 4.
Så kanske man hinner med vissa saker ändå, speciellt när klättriga ungar tar ut sig och sover två timmar på eftermiddagen.
Upp i soffan
Jag hinner inte med. Inte med så mycket alls. Det är bara klättra, klättra och ramla falla, torka mat, laga mat och ni-vet-ju-redan-allt-det-där, medan regnet öser ner utanför och Mika är sjuk. Just nu har jag barrikaderat soffan med tv-bordet, elementen med babysitters (för att inte bankadet ska höras i hela huset) och det ligger leksaker överallt. Jag vet att det ska vara såhär ”i nåt år framöver” nu, men det känns bara väldigt, väldigt länge just nu. Man ska ju leva under tiden också.
Vårvärmen
Det är en sån tur att vi bor nära ungarnas fammo och faffa! För ibland vet jag inte vad vi skulle ta oss till utan dem. Visst skulle vi överleva, det är det väl inte frågan om, men vi skulle inte ha det lika bra. En lägenhet är aldrig detsamma som en gård heller. Det var ju en av orsakerna till att vi flyttade tillbaka till Finland och Åbo också, för fyra år sedan. Att vara närmare släkten. Ett mycket bra drag, konstaterar vi med facit i hand. Och det bästa är att farmodern säger sig njuta av att vi är där också, så jag får väl lov att börja tro på henne.
Att Åbo dessutom hade en rekordvarm dag för året: 16,4° uppmätt i Åbo/Artukainen, i närheten av fammos, gör inte saken sämre.
Okej, jag vet att det börjar bli hyfsat tjatigt med de här krokusbilderna, men det är bara så underbart! Idag blommade tussilago, scilla, krokusar vajade i mängder, gräset håller på att grönska och knoppar slår ut. Humlorna borrar sig djupt ner i krokusarna och blir alldeles gula av frömjöl. Underbara våren!
Ungarna, ja, de är bara som blomstrande knoppar! Isaac satt och slickade på alla småstenar i sandlådan (tänk en sån fröjd!) och Milja hasade sig runt på gården eller gick med gåvagnen. Så skönt när det finnt en massa plats och inte bara en lägenhet, där man krockar med allt! Twinsen är fem före att gå själva. De har stått utan stöd, utan att de själva har märkt det, men de vågar liksom inte! Milja sov två och en halv timme i vagnen på gården.
William bygger och bygger. Segelbåtar, master, trappor, gör lekmat, bär plankor och tunga stenblock. Stormtrivs. Inte så konstigt, det skulle jag också ha gjort i hans ställe! Helst av allt, vill han bygga med faffa.
Nu sover tre nybadade ungar, efter viss brottningsmatch. Grötkladdet i köket är bortstädat och jag borde skriva en text, men det tänker jag inte göra. Nu tänker jag bara säga.. aaah… och andas en stund, innan den ljumma natten faller på. Klockan tio ikväll var det ännu 12 plusgrader. Även om det inte blir vår riktigt än, så lovar jag att den är på kommande. Med stormsteg!
Om tid
Jag återupplever min scouttid, när William och jag sitter och knåpar med knopar. Tänk om man hade haft en sån där knopbok, va coolt det hade varit! Hittills har vi övat på råbandsknop, skotstek, dubbel skotstek, carrickstek. W öppnade toadörren åt mig med en skotstek med parallella ändar. Själv gör han varianter som heter ”kolaknut” och ”kahvakuulaknop”. På sätt och vis känns det som om tiden gjort ett hopp, ett stort skutt, när jag återupplever mina minnen.
Andra gånger känns dagarna så eeevighetslååånga. Man räknar timmarna tills ungarna ska lägga sig, för att man själv är trött och vill bara sätt sig ner och glo som en ko! Samtidigt vill man bromsa tiden. Idag satt vi i köket, Mika och jag, och pratade om mat (hmm, igen? :)) och ungarna. Jag sa att twinsen kan äta nästan all slags mat redan, de är inte bebisar längre. Och mitt i den där långa dagen, i de där timmarna som är fulla med kalabalik och kringströdda saker och vagnar, så man knappt kommer framåt, säger Mika:
– Jaa, jag veeet att de kan äta nästan allt! och suckar vidare: Men jag önskar att de inte växte upp så fort.
Det är samma längd på den här dagen, som på de dagar man känner att man nästan sovit bort. När man bara flamsar på, när man inte får så mycket gjort. Det är en precis lika lång dag som den här. Så märkvärdigt – och så naturligt och så mänskligt det känns.
För den där kaffekoppen med dubbelchokladmuffinsen var minsann mumsig, men visst var det mycket kvar av dagen.
Ibland är det lika bra att inte tänka så mycket på den där tiden. Om man kan låta bli. För ju mer jag tänker på, hur mycket hjälp och stöd twinsen kommer att behöva eller hur mycket man är hemma med dem, desto knäppare blir man. De gånger jag struntar i det och bara gör det jag ska och njuter av tiden, går det mycket bättre. Då somnar man med det där bebishåret i näsborrarna, två små bebisar… ursäkta, barn, intill mig. Två trötta, friska barn som klättrar i soffan så man får spader och som nästan går alldeles själva (bara de skulle våga).
There is a time
There is a season.
A time for every purpose under heaven.
A time to plant and a time to harvest.
A time to weep, a time to laugh.
A time to mourn, a time to dance!
And all is beautiful – it is simply beautiful.
In it’s own time.
It’s own time.
Den arma konditionen
William var med på mammathai-passet idag, men han tränade inte, utan fick leka med de andra barnen som var där under tiden. Det är en ganska nystartad grupp och jag tycker tanken är jättebra; att även boxningsklubbar kan ha barnpassning.
Nu vet alla på klubben hur gammal jag är, hur gammal Mika är och när vi fyller år. Det var typ det första William berättade. Jag och Etta flabbade åt det tills jag skulle gå iväg och betala för träningen. Då slutade jag flabba, eftersom jag höll på att få kramp i ytterlåren, efter alla utfall med vikter, som vi hade gjort. Huu, vilken rutten kondis man har, men åh så skönt att se att det finns andra med mammadallermagar. 😀
Dagens bil:
Wili och jag hittade en bil, vars motorhuv var lika hög som andras kaross!
– En sån ska jag ha när jag blir stor! sa W.
– Njaaaa, sa morsan.
Dagens coola godisråtta:
Vi höll på att glömma bort hela godisdagen och flyttar den delvis till imorron. När jag kom hem, slängde jag i mig chevré, kyckling och sallad och W undrade varför jag åt så sent på kvällen, medan han själv satt och snaskade snask!
Matklafs och blötväder
Voi Mandelbrot, va en liten tjej kan hålla låda om nätterna. Jag trodde det var morgon, när hon började virvla runt i sängen. Men halv fyra är inte nån morgon för mig.
Snark och suck, sa den trötta mamman och pappan och undrade vad som var fel, utan att få något svar. Och just precis ikväll hade jag tänkt träna och ta med William. Det var inte någon lockande tanke, kan jag tala om, när jag masade mig ur sängen, sådär halvdöd och började tänka på vad vi skulle äta till lunch. Nuförtiden är det min första tanke varje morgon.
Men äter gör de, de små liven! Jag undrar hur stor procent av dagen vi spenderar i köket. Sextio? Sjuttio? Nå, kanske inte, men mycket är det, om man räknar allt städande, matande och ätande också.
Idag gjorde jag små köttbullar igen, men i en ny tappning. Jag satt i en matsked senap, en knapp matsked kalvfond och Örtmix utan salt i såsen. Peppar, lite örtsalt och oregano direkt i bullarna. Det blev jättebra!
Tydligen tyckte ungarna det också, som åt så det stod ut genom öronen. Förutom det här, älskar de korv och makaroner. Och bröd. Och vindruvor. Jösses vilken mängd de skulle äta, om de själva fick bestämma. Sen ser det ut som en tornado i köket.
Isaac har fått klättringsfnatt. Av nån anledning får jag hela tiden upp strofen ”Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen”, när jag tänker på min lilla son. 😀 Han ska hela tiden upp i soffan och idag hittade jag honom stående där två gånger, för jag hann inte riktigt med. Det brukar vara så att jag tvättar dem efter maten och så hålls de i köket, medan jag sanerar. Inte nu längre, kan jag tala om! Nu fick jag sätta Isaac i matstolen för att hinna städa undan, innan nästa drabbning. När ens rutiner ruckas eller ändras, blir det alltid lite småkaotiskt, innan man anpassat sig igen. Tack och lov har Milja inte lika bråttom med soffklättrandet, men särdeles inte långt efter, kommer hon inte.
Det regnar och har sig. Dit for det vårvädret. Fast det var ganska friskt (och kallt) ute.
Och vilka tråkbloggar jag skriver nuförtiden. Jag sa åt J-syrran att jag gärna skulle byta ett tag med henne, ta över den där långa matten, historiaprovet och finskan en stund i gymnasiet. Hon var också villig att byta, men så är det ju alltid när man önskar en förändring. Det är inte lätt med gymnasiet heller, fast många säger att ”det var så lätt när man var yngre”. Nej ta mig tusan, det är inte lätt att stå inför viktiga yrkesval, hinna jobba, studera, plugga, läsa, träffa pojkvännen och helst göra saker hemma också. Det är bara annorlunda.
