När det tar emot

Den här förlamande tröttheten går inte särskilt bra ihop med två klättrande ettåringar. Stundvis sitter de och leker, men i nästa sekund är båda i soffan igen. Kan man kasta ut en soffa? Vill nån byta den mot ett gäng Fatboys och lite blodtryckssänkande medicin?

Det känns som ett hån, när folk säger att det första året med tvillingar är det lättaste. Det är ju inte alls sant. Visst, det är svårare att få dem att sova samtidigt, men de hålls ju i alla fall nästan på samma plats. Hur överlever man ettåringar? Och två samtidigt? Just nu vet jag faktiskt inte. Jag har en plan för de närmaste timmarna, men ingen överlevnadsstrategi.

Kanske är jag bara en HS-person, men ibland känns det som att jag verkligen inte passar som mamma, när jag har fullt sjå med mig själv. När mitt spann av uppmärksamhet rinner över och man bara vill vara för sig själv en stund. Vart ska man gå? Vart ska man ta vägen? Kan man dra ur kontakten och rage-quit:ta som morsa?

Jag har flera saker jag borde göra, men blir jag bara sittande, stirrande framför mig eller på Vitan. Eller bläddra lite på facebook.