Dagens
Dagens livsnjutare:
… som är otroligt bra på att hitta små knappar, små sandkorn, lyckas ramla medan jag borstar tänderna (när jag rusar tillbaka sitter han bara där och gråter och jag har munnen full av lödder, fattar ingenting, men tröstar och borstar vidare. :))
Dagens stickling:
Koftstickandet fortsätter. Fast egentligen hinner jag inte så mycket på dagarna. Mina tankar är mest upptagna med ”vad ska jag göra för mat?!” eller ”jag måste hinna tvätta och torka undan i köket”.
Men även om det är ganska bökigt med de här klätterpillarna, är det ju så fruktansvärt söta. Man kan ju inte vara arg på såna här små raringar. Inte länge i alla fall! 😀
Galna bokdagar
Det bästa med Galna Dagar/Hullut Päivät, är att:
– man kan ta sin fyraåring under armen, penningpungen under den andra, åka buss och ha en mysig kortkväll på stan, bara vi två. Och slippa tänka på parkering!
– man hittar baslinnen för 5,90. Sånt där som är tråkigt att shoppa, men som man alltid behöver.
– man får gå runt och se på folk.
– man hittar billiga barnböcker för 6,90 och DVDer i trepack för 9,90.
Det sämsta är att:
– DVDerna bara har finskt prat. Men jaja, det kan vi leva med. (Bamse på finska? wtf liksom?)
– man hittar så mycket annat! 😀
En bok som inte var på rea, kunde jag inte motstå. Den heter Viktiga knopar och innehöll en lång radda knopar, knutar och tips. William var helt såld, men även ganska otålig och fattade inte varför han inte kunde alla knopar på en gång, när det fanns så bra bilder! Jag gillade den här boken själv också och jag tror en viss farfar kommer att kasta ett öga på den med sonsonen inför seglingssäsongen. Boken innehöll även ett rep som man själv kunde testa med. Hmm, det blir nog till att sätta den här ungen i sjöscouterna (hoppas!) när han blir äldre.
På tal om böcker, kunde jag inte motså den här lilla fickpocketen. Alltså, är det här nån nymodighet som jag helt missat (lol, what’s new, jag hänger inte alls med i trender numera). Man läser alltså boken på tvären och den är störtliten. Jag vet inte varför, men jag gillade konceptet direkt!
Det enda tråkiga ikväll var att William, av nån anledning, har blivit rädd för rulltrappor. Speciellt sådana som går uppåt. Jag praktiserade lite mild KBT och tog honom varsamt i handen, bar honom om jag måste, men visade också gång på gång att det inte är farligt om man inte stiger av. Att man inte fastnar eller nåt sånt. Han åkte med mig många gånger, men under protester. Det blev dock bättre under kvällen och vi fortsätter utsätta oss för rulltrappor, lite i taget.
Jag skulle bara
Hemma hos familjen Meck&Pryl finns en alltid en massa mackapärer, mojänger och miljuxer. Man vet aldrig vad man kan hitta.
Under datorbordet kanske?
– Oh don’t mind me! Jag skulle bara kolla lite på datorsladdarna och krypa över dina lådor, mamma!
I små baljor:
– Åh, jag skulle bara se om jag fick plats bland leksakerna. Det fick jag, men nu kommer jag inte bort härifrån! Mammaaa!
Nu drar ungarna ner Quantum Thief ur bokhyllan. Det är tung litteratur, bokstavligen. Kanske dags att gå ut i slasket med de två röjarna? 😀
Sjusovarna och koftstart
Inatt var det vitt på taken och soptunnorna. Det snöar och blåser, även här nere i Finlands västra hörn. Hos oss smälter snön däremot relativt snabbt, men ändå. Jag tänker på små blommor och knoppar och hoppas de överlever den kalla vårvintern.
Just den här morgonen sov hela familjen till lite över åtta. Ja, förutom att det var en vällingstund vid halv sex. William missade en dagisutflykt, men var inte alls ledsen över det. Istället målade vi och pysslade och tar en kortare dagisdag.
Jag har gjort ett nytt försök med Petra O:s Lilla koftan. Den förra jag försökte göra blev helt fel. Jag lyckades inte göra ökningarna rätt, så den blev konstig. Igår grävde jag fram samma garn ( Semilla, ekoull) och gör ett nytt försök!
Tvillingvardag, del 64
Idag är det tomt i bollen. Jag har hundra saker jag kunde skriva om, men antingen jag fortfarande trött efter helgen eller så beror det på den här förkylningen som inte riktigt vill släppa. Ungarna snorar också än, speciellt Isaac.
Och klättrar. Jeez va det ska klättras! Under databordet har jag ett par lådor, för att hindra ungarna från att komma åt sladdar. Hah, det funkar inte längre. De klämmer in sig mellan lådor, skrivbord och väggar. Jag vet inte riktigt vad man nu ska hitta på. Den där lekhagen känns inte så dum…
Jag vet ju att den här tiden går över, men ibland känns dagarna ganska långa. När man står där i köket och kokar, ungarna gråter och båda vill vara i famnen, medan jag torkar upp på golvet igen och igen, det är fullt med potatisbitar under mina sockor, jag har inte själv hunnit äta och jag tänker på att jag borde träna och äta nyttigt och bluttan blä, men det finns inte tid eller ork. Jo, kanske tid om jag tog den, men orken tryter just nu. Eller viljan, eller båda.
Vi är i alla fall ute ett tag, vi promenerar till affären och köper blöjor och mat. Jag borde köpa mindre halvfabrikat och göra allt själv. Jag vet allt det där, men jag tycker det är så svårt! Fast en sak är i alla fall säker: de här två små äter inte burkmat! Jag önskar de skulle göra det ibland, men det funkar inte alls. Nåja, det är väl bra att de gillar den mat jag gör.
Sandlådspremiären
Egentligen skulle vi ha haft sandlådspremiär för länge sedan. Jag har antagligen varit lat och bara gungat eller gått ut med ungarna, det har de varit nöjda med. Det lär de inte vara efter idag! Vi utrustade oss med regnbyxor och hela baletten, trots att det egentligen inte behövdes och så drog vi ut med alla tre ungarna till en närbelägen park, vid en förskola (får man förresten använda deras lekområden efter att de har stängt? De tillhör staden Åbo och portarna var öppna. Hur som helst finns det gott om lekställen här nära.)
Åh, vilka kvittrande, glada ungar! Milja satt en liten stund och vispade runt med en kratta, men det var absolut för tråkigt! Hon ville upp och iväg. Men det här med skor känns inte alls vant, så tvillingarna ville inte ens gå när vi höll i. Isaac har inte lika bråttom som Milja, som kryper på knäna så fort hon kan, efter pappa och storebror. Isaac tar det med ro. Han petar i sanden, smakar på alla pinnar och stenar. Precis som hemma. Det är alltid ur hans mun jag plockar småstenar, som han dragit med sig från hallen.
Det var nio plusgrader fast klockan var sju på kvällen, så nu har vi bestämt att det är vår på riktigt! 😀
Milja blev så till sig av det här sandäventyret, att hon knep Isaac i näsan av bara farten. Lustigt nog kramar hon honom också som tröst. Tänk att sådana tankar finns i en ettårings huvud. Att man förstår sånt som ”trösta”. Eller så gillar hon bara att kramas.
Dagens sköna Williamcitat:
– Ibland leker jag att jag är 75 år. Eller 88.
– Hur är man när man är 88? frågar jag.
– Man är jättevuxen! Och vet du, Maja är ett år mindre än du, för hon är 35. Hon fyller 36 i år.
En sak är säker. Om jag skulle bli akutdement eller störtvimsig, så kommer jag inte att få en chans i världen att glömma hur gammal jag är.
Efter helgen
Efter en intensiv helg i sångens tecken, försöker jag återanpassa mig till vardagslivet med blöjor och matkladd. Det är märkligt hur mycket av det här hemmalivet man lyckas förtränga på ett och ett halvt dygn. Å andra sidan är det inte en klagan, utan ett konstaterande. Solen skiner och det är märkbart varmare än under helgens snöoväder. Fast jag bryr mig inte om snö, den smälter ju.
Twinsen och jag är ute på balkongen och de kryper naturligtvis precis där jag har försökt stänga av deras passage. De ger mig världens oskyldigaste miner om jag påpekar det. Och bråkar som samma leksak mellan varven, för det finns bara en sak i hela världen som är jätterolig. Det blev för varmt på balkongen efter ett tag, det är redan över 25 där på dagarna!
Jag undrar om vår TV kommer att överleva den här tiden då det ska petas på allt. Såna här gånger borde man ha en vanlig klump-TV igen, men ruta som håller att ta på och som inte har touch-knappar som de når (nej, det funkar inte att ha TVn på väggen, det är en stor bokhylla i vägen).
Egentligen hade jag tänkt sätta de här körbilderna i ett annat inlägg, men jag hinner inte riktigt med allt, så de får hamna i samma. Här är helgen i några bilder.
Aquarelle, Vörås damkör, framför sina sånger.
ÅD och Aquarelle tillsammans.
De flesta övernattade på Norrvalla, men jag och ett par kompisar var hos Ericas mamma, som bor vid havets slut i den mysigaste röda stuga jag sett på länge. Katten Kimi liknar Bambam väldigt mycket, men det är alltså inte ”vår” katt den här gången, utan en annan charmig kattfröken jag fick bekanta mig med.
Vi må ha börjat med snö, men avslutade resan med den vackraste solnedgången på länge och sjöng från Jalasjärvi till Åbo.
I Vörå träffade jag också två bloggen.fi-veteraner, farmor och AH, men eftersom de inte har sina bloggar kvar, kan jag inte länka till dem. Tack för att ni kom och lyssnade och för att ni sa hej, det var roligt!
Möulot!
Det är befriande att komma till Österbotten. Fast jag inte är hemma från Vöra, känns landskapen, husen, människorna och stämningen så bekant. Det är så befriande att inte behöva tänka på vad man pratar, dialekten bara flyter på och folk runt omkring mig pratar snarlikt. Den här helgen har jag inte suttit vid nån dator och det är jätteskönt. Jag sitter med kören och skumpar hemåt i en ångande buss, medan vi fortfarande har konsertens sista toner i huvudet.
Tack till Aquarelle och alla jättefina musiker som sjöng och spelade med oss. Mitt sinne är fullt med nya influenser av alla de slag, jag har fått sitta på vinden och fnittra mig till sömns med mina goda vänner, jag har sjungit så rösten är slut och kroppen trött. Dags för en ny vecka! 😀
Jag har alla bilder i stora kameran, så de kommer upp senare. Just nu har jag väldigt bebissdryyyft!
Rainy day
Hej regniga fredag den trettonde. Kanske det betyder att det är en extra bra dag? Dubbla negationer tenderar ju att ta ut varandra.
Det är fint med regn, det är så friskt. Och de sista av snön försvinner snabbare.
Dagens mantra: Torka snor, torka dregel, packa en smula, vila med twinsen om det går. Snaaark va tidigt det känns med väckning klockan sex och gå upp sju. Gäsp.
Tåg och virkad korg
Det var liv i det här huset innan jag fick alla tre i säng ikväll. Man har liksom en hand för lite när man ligger där, fyra personer i en dubbelsäng. En på min arm, en under min arm och en intill mig. Milja var dödstrött och grät bara. Isaac och William petade på varandra och skrattade. Såhär i efterhand tänker jag att jag borde ha bytt sida, så att Milja låg intill William. William hade lovat att vara tyst, men han är ju bara fyra. Han låg och viskade: Banana… banana… banana.. 85. 85. 85.
– Hörru, du måste vara tyst om du ska vara här, säger jag i mörkret.
Det går fem sekunder och han viskar.
– 72. 74. Banana. Banana.
Efter en och en halv timme sover hela skaran.
Dagens bedrift:
Medan pappsen skumpade på tåget, lyckades William och jag bygga en ganska lång tågbana, utan att twinsen drog sönder den. Och vi fick ha den så ett bra tag.
Jag gickr upp och virkade klart min korg, som jag jobbat med igår och idag. Jag köpte lite trikåtrasor i naturvit bomull, på hantverksmässan. Det gick åt lite mer än en tredjedel av kilot till den här korgen. Den blev ju faktiskt som jag hade tänkt mig. Nystanen satte jag dit för att visa hur stor/liten den är (cirka 30 cm i diameter). Virknål åtta hade jag till den här, men en tia hade också funkat.
