Torsdagstrivsel
Det är mycket som mammalivet har gett mig, mycket sedan twinsen kom. Ibland tycker jag att jag har fått bättre tålamod (jo lite i alla fall!) – för att man måste ha det. För att det inte funkar att tro att man har tid med egna saker, så mycket som jag hade med W. Nu är de tre, så man hamnar automatiskt att stiga åt sidan och konstigt nog känns det ibland lättare för att de är fler än ett barn. Och skrikandet, det får man ju tillbaka senare. Andra gånger märker jag ju tar mitt humör tvärt slut och jag ger upp på momangen. Men väldigt ofta går det faktiskt ganska bra. Det här med att testa gränser och se hur mycket och långt man orkar och kan, gäller inte bara med barn. Det är lite så det har varit hela mitt liv med Tourette också. Hur långt kan man gå? Kan man bli polis? Kan man jobba som väktare? (nej-ja; i mitt fall). Det är samma slags sökande som jag träffat på hos andra med funktionshinder.
Idag är det glada tongångar. Om gårdagen var en väldigt intensiv dag, har denna varit mycket lugnare. Det är slow living nästan. Det är parkhäng, promenad, mat och mellanmål. Några virkmaskor på en korg. Milja drar i trikåtrasorna och linder dem runt sig. Twinsen äter bitar av mina bananmuffins och jag vågar knappt ge dem rakt i munnen, för de biter mig i fingrarna. Jag får hjälp av faffa med att hämta W på dagis, eftersom Mika är på lång arbetsresa. Det går bra, när man är förberedd på det. Och som Mamafive kommenterade i förra inlägget: när man har rutiner. Det + att äta regelbundet och få vila nån gång, gör att det går bra.
Det var förresten nio plusgrader ute idag! Hurra, det betyder att man kan vara utan vantar en stund, om man är en bebblo. Om man är en mamma: ta fram jeansjackan. Underbaaart!
Nu sitter jag och raspar ner några digitala rader till tonerna av Sonja Aldén, medan bebblorna sover en stund på balkongen. De kringströdda sakerna är för stunden ihopplockade, men kommer snart att ligga på sina vanliga platser. Det vill säga: överallt. =)
Till alla dem
Till alla er, hårt jobbande mammor. Ni som inte har ”något riktigt jobb” utan bara går hemma. Till alla er, har jag tillägnat det här blogginlägget.
Till alla dom som sätter sig på toalettstolen och märker att pappret tar slut just då. Till alla städande mammor, som vecka efter vecka gnider de där samma golven och torkar samma hyllor. Till alla dem som gärna sätta sig ner och läsa en bok, men istället tar fram dammsugaren – för att man måste. Till alla dem som stretar med sina barn till dagis, som klär sina ungar dag ut och dag in. Till alla dem som ska gå ut, men inte hittar sina egna skor eller sin jacka, trots att det är bråttom. Till alla dem som jämt tvättar och stryker, men ändå har minst antal plagg själv.
Till alla dem som kör sina barn till aktiviteter, som hämtar. Till alla dem som står på en kall fotbollsplan en alltför tidig lördagsmorgon och hejar och berömmer, fast det kanske inte går så bra. Till alla dem som läser läxor med sina barn, som stöttar och uppmuntrar. Till alla dem som ständigt står böjda över den där kastrullen vid spisen, som förväntas vara en ambulerande mattjänst, trots att de gör allt annat hemma också. Till alla dem som kramar och älskar sina barn, trots att de inte orkar. Till alla dem som vaggar och bär sina barn, som orkar lyssna till det där bebisgråtandet. Som orkar trösta, som orkar utstå. Till alla dem som kämpar med barn med funktionshinder och sjukdomar, som sitter vid sidan av deras sjukhussängar eller på något möte med en stödgrupp. Till alla dem som längtar efter att förverkliga sina egna drömmar, men istället lever genom sina barn. Till alla de som tänkte att de aldrig skulle bli de som skriker, men ändå står där och förmanar och höjer rösten, för att man måste.
Till alla pinsamma föräldrar, som tänkte att de alltid skulle vara coola, så annorlunda från sina egna föräldrar. Till alla dem som aldrig ger upp, de som gör vad som helst för sina barn och kämpar för att älska och fixa och ha det bra, för att trivas hemma och med sina barn. De som kämpar för att små eller stora barn, ska må bra.
Till alla dem som diskar, tjatar, sliter och gnatar hemma – ni är så bra! Ni är så sjuttons bra!
Idag har jag varit den där mamman jag borde vara alla dagar. Kockat, bakat, städat, tvättat, fixat, lekt. Dammsugit, dammat mattor. Jag fattar inte att det finns de som gör det här varje dag, och dessutom utan att klaga. Jag tillhör dem som tycker man ska dela på saker hemma, men alla är inte lika. Alla har sina egna mått, sina egna överenskommelser och sina egna sätt.
Så mammor och andra hemmaströvare, som har det viktigaste jobbet i världen; slå dig för bröstet och sträck på dig! Vilket chefsjobb du har! Var stolt!
Härvor av drömmar
Sovmorgon! De trötta förkylda småkorvarna somnade om efter vällingen, som de fick vid sextiden. När man vaknar flera gånger per natt, är det sällan man hinner drömma något. Eller komma ihåg det man har drömt. Men inatt var det annorlunda. Jag är mäkta imponerad av vilka äventyr min hjärna lyckas producera.
Jag drömde något som kändes som en lång dröm, där jag gick till tandläkaren, men det blev aldrig bra. De hittade små kanalar av nåt slag, längs bak i munnen, där det var som värst att komma åt, och de där kanalerna måste fyllas. Efter en massa rännande hit och dit, kom Leif Silbersky och tyckte så synd om mig att han överraskade mig med en resa för mig och familjen. Jag blev så tagen och fattade ingenting, den var värd nåt med 20.000 i nån valuta. Jag uppdaterade min FB-status med orden ”Sweet Home Alabama”, så resan torde ha gått dit. Fast det gjorde den inte, utan till nåt sol- och badparadis som var mer lika Alanya, fast jag aldrig varit där.
I ett huj hade jag rest och var i hotellrummen, som inte var avgränsade med några riktiga väggar, utan det var öppet till grannen! Jag fattade ingenting och oroade mig för att jag inte hade vaccinerat mig i tid. Dessutom sa jag i drömmen att jag ville ha min familj dit, inte bara mig själv! Sen visade det sig att någon försökte para ihop folk till nya par, killar med killar speciellt och det blev folk såklart arga över! Sen undrade jag hur jag skulle vaccinera ungarna också.
Ja jösses. Det där slår nästan den där sci-fi-drömmen där jag gick in en annan dimension/parallelldimension för att jag skulle rädda mig själv eller flera från nåt slags fladdrande demon.Varje gång gick det åt en viss mängd mana/energi, så jag kunde inte gå för många gånger eller misslyckas. Varje gång jag kom till den där demonen, hade jag för lite kraft. Då kom jag på att jag skulle gå in med dubbla identiteter, alltså dubbelt så mycket mana. Och då funkade det, men det var precis på gränsen, för den där alternativa verkligheten blev suddigare, det fanns liksom inte kraft kvar. 😛
– Nä nu får du sluta prata i nattmössan morsan och visa den coola Super Mario Galaxy 2-mössan, som vi hittade på KappAhl. 😀
På den här bilden tycker jag Milja liknar William extremt mycket.
Det lät precis som om ungarna vaknade ur nån mardröm inatt också. De grät så hjärteskärande och jag lider med dem när de snorar. Jag skulle kunna ta deras snor, för jag vet ju hur man snyter ut det. Och jag som trodde vi var klara med den här förkylningen nu. Icke. Men framåt går det.
Idag satte jag ett par jeans på Isaac, som han fått i present. Han blev plötsligt så stor!
De leker med Williams gamla saker. Det är självfallet mycket roligare att leka med saker som är från tre år och uppåt och många saker klarar de ju av, fast de inte ”gör rätt”. Med andra ord: Det lönar sig inte alltid att följa åldersmarkeringarna, så länge de inte skadar sig eller får för små saker i halsen.
En tis— nej onsd.. wtf? :D
Va bra att det är tisdag imorron, tänkte jag för mig själv, då kan jag gå till familjecaféet imorron. Men nej! Det är ju redan onsdag i morgon! Man går i den där korta veckan-fällan varje gång! 😀
Idag märkte jag att tvillingarna faktiskt kollar lite på TV. För det mesta har jag den avstängd på dagarna, eftersom jag vet att jag fastnar i alla program, fast de inte ens är bra! Nu är vi där i Drömmarnas trädgård-träsket igen med pontepiner, wuttingar och pinkeponkar och ninkenonkar och jag-vet-inte-vad-de-har-knarkat-när-de-hittade-på-namnen. Milja gillade Pontepinerna mest, alltså de där små röda figurerna. Hon är också den som har ett stort intresse för små gubbar och figurer allmänt. Littlest Petshop nästa kanske? Ja, inte än kanske, men det är sånt som killarna haft och har noll intresse av.
Vi är ute i vårblåsten. Vad konstig vår vagn ser ut när man vänder på den och fäller ner suffletten.
Dagens gilla:
Långa benvärmare á la Ginatricot. Fluffiga, sköna och perfekta för årstiden.
Dagens blomster:
Små scilla som blommar vid de soligaste väggen, ett stenkast från hemma. Tycker de är så mysiga! Där vajar de i vinden med en massa krokusar.
Dagens vardagslyx:
Ny juice och grötpulver. Jo, egentligen ska man väl koka vanlig gröt, men det hinner de ju äta så många gånger än. Pulver är bra också.
Pappa
Det är inte alltid jag kan vara nära min primärfamilj geografiskt. Jag har en egen familj att ta hand om nu och det kräver mycket. Det sätter också sina begränsningar. Jag hade lovat mig själv att vi skulle ta oss till Lappland i år, för att fira pappas födelsedag, men det blev inte så. Vi beslöt att elva timmar i bil med två ettåringar och en fyraåring, inte riktigt är något vi klarar av. Jag har accepterat tanken nu, men det grämer mig ändå.
Det grämer mig för att jag verkligen ville vara med och fira just den här dagen. Alla dagar är viktiga, men när det kommer till årsdagar, känns de speciellt. Alldeles särskilt blir det också, när man slutar ta saker för givet.
Det är några år sedan vi fick beskedet och då vågade vi inte tro att det skulle gå bra. Att du skulle klara dig såhär bra. Att det över huvud taget skulle gå. När jag stod och rakade bort det sista av ditt hår, tänkte vi både det ena och det andra och det var så mycket som stod som frågetecken. Du kunde inte ta emot priset, det år du blev årets Kållbybo, men du överlevde ju! Ja attan, du lever och du finns och du är tillbaka i jobb! Jag är så glad att du finns!
Det är kanske så att vi inte alltid säger så mycket till varandra, när vi ses. Vi umgås genom att bara vara. Men det är mycket du har gjort för mig, genom åren. Du har varit och är en stöttepelare, en sån där man inte alltid ser, men som finns där, ifall jag faller, eller ifall någon har burit sig illa åt gentemot mig, speciellt som barn. Och du har fixat saker, så mycket saker som jag inte tänkte på som barn. Du byggde ditt eget hus. Och garagen. Du fixade med bilar, gräsklippare, trimmare. Du skottade upp en isplan åt mig på ån på vinterarna, du åkte skridsko med mig. Och slalom. Du fanns där. I ett hus med en massa tjejer som kanske tog mycket plats och inte alltid lät dig komma till tals.
Och vem vet hur mycket du genomled, som du inte talade om, under de tunga åren nu. Men du klagade inte. Det finns mycket likt i dig och mig, humormässigt, smakmässigt, musikmässigt, men den där förmågan att inte klaga över saker, den kunde jag ha ärvt lite mer av. 🙂
Nu finns jag här och du där och jag kanske inte kan återgälda de saker du gjorde för mig. Men jag gör det jag kan. Och vi kanske inte är de bästa att omhulda varandra med varma ord, men jag kan i alla fall skriva att jag älskar dig, för det gör jag. Den där dagen jag fick veta att det verkligen var så illa som vi hade trott, tänkte jag: ”Nej, inte än! Jag är inte klar, inte än!”. Och det blev ”inte än”. Inte än på länge! Men det kunde ha blivit så.
Ikväll låg jag med tvillingarna på varsin arm och så kom allt det där över mig. Alla de där ”tänk om” och oron och sedan tacksamheten över att det blev bra, att det fortfarande är bra, fast du är lite extra infektionskänslig. Därför är det med stor tacksamhet jag tänker på din bemärkelsedag. Och med stor sorg, för att jag saknar dig så mycket. Dig och resten av familjen. Jag skriver det idag, för jag vet inte om du kommer att kunna läsa det på Just Din Dag, om du har nån dator då. Men vi ska ju ses ändå, om inte just på den där Dagen.
Jag önskar att du får leva i hundrade år och se mer av dina härliga barnbarn, för du är faktiskt jättebra med barn. Speciellt bebisar. Jag valde att sätta in en bild av dig och Isaac, fast den varit uppe i bloggen en gång förut. För att den utstrålar så mycket kärlek och en del av vad du är.
Tusen gånger grattis på din 60-årsdag pappa! Må du leva i hundrade år och ha det bra! Jag saknar er alla andra i familjen också, det skär i mitt hjärta att jag inte kan vara med, men i anden kommer jag att vara där.
Nästa söndag ställer jag mig i Vörå och sjunger och då kommer speciellt dessa ord att gå till dig pappa, min vän:
In good times, in bad times,
I’ll be on your side forever more.
That’s what friends are for.
PS. Jag försökte vara sarkastisk och skoja med William ikväll och svarade ”Papp diin!” på något han sa. Då svarade han helt kallt:
– Mamma, din pappa, det är moffa det! DS.
Påsken, del IV
Vi laddar batterierna inför en kort, men lite annorlunda vecka. Det ska faktiskt bli skönt med vardag också. 🙂
William har spelat sina första, riktiga melodier på piano, men hjälp av siffror. Vi äter memma. Ungarna älskar fammos köttfärsbiffar och äter glatt med händerna. En solig dag till och vi har blommande blåsippor och scilla. 😀
Påsken, del III
Det är så fruktansvärt skönt att den här dagen är över! Jag har tvätt kvar att vika, sen vikar jag mig själv. Jag tycker synd om våra grannar. Det enda jag åstadkommit idag är lite tvättstuga, bada Buddhabebisen och en bråttomfärs. Att ungarna varit ute och en massa annat, det står Mika för.
Men man ska ju bara minnas glansbilderna, eller hur var det?
Fast bebblorna har passerat det som egentligen kallas bebisstadiet, tycker jag att de kan se extra bebisiga ut. Som när Isaac äter på sina tår. Eller när man tar Milja intill sig på natten och hon ligger som en varm blomma längs kroppen, men sina pyttesmå, svala fötter. Förhoppningsvis är det det man minns, om några år.
Om jag överlever de vilda småbarnsåren. Jag grämer mig redan över när de springer sin kos och kommer i trotsåldern. >_<
Påsken, del II
Det har varit en kall påsk såhär långt. Kall, men rolig. Igår satt vi med fammo och faffa och kollade genom gamla bilder, på W och twinsen. Det är otroligt hur mycket som har hänt på ett par år. Och hur mycket man har glömt.
Vi äter god mat och jag tycker det är lyxigt med färdiglagat mat och påskgodis. Natten blev en aning kort, men vi fick en ledig sovförmiddag, det var underbart! Som Bo Kaspers sjunger: ”Det är den bästa av gåvor, att kunna sova lugnt”.
Milja tycker det är fantastiskt att få banka på en gammal stereo och dessutom på elementet. Det får man ju aldrig hemma, eftersom vi bor i höghus. William upptäcker statisk elektricitet och vi skrattar åt ordet ”kissansähköä”, som var nytt även för mig.
Vi är ute och njuter av det kalla vårvädret. Jag hittar krokusar i solskenet, även om det är bara noll grader och snålblåst. Milja älskar att gunga och vi har upptäckt en ny grej; att hon kastar sig raklång på golvet när hon inte får som hon vill! Jag tycker det är ganska tidigt.
– Mamma, jag far i nitti! Se, jag far i hundra, du får inte gå fortare än jag!
Just nu är det så viktigt att vara störst, bäst, längst, snabbast och äldst.
Ha en fortsatt trevlig påsk, det tänker vi ha. 😀
Påsken, del I
Det blev en lugn inledning på påskhelgen. En lång fredag med massor av god mat hos fammo. Isaac var den enda som var ledsen, för han fick samma förkylning och lite feber som Milja har haft.
Nu sover de små liven gott i sina sängar och månen sveper in det kala landskapet i en mjuk, dimhöljd slöja. Imorron blir det bilder, de sitter fast i datorn och jag knappar ner några rader på mobilen.
Det har lovats sol och några plusgrader till morgondagen. Det vankas båtbygge för William, som redan rest mast och försegel på sin träbåt.
Dagens lilla bild:
Killen med skruvlockarna. Sussar nu sött, drömmer kanske om att flyga till en planet, som bara är gjord av bröd!
Smarta barn
– Mamma, hur säger man fyra på engelska?
– Four.
– *viskar: fåår, fåår* Hur säger man fem?
– Five.
– Hur säger man sex?
– Six.
– Hur säger man sju?
– Seven.
– Hur säger man åtta?
– Eight.
– Eitt! Haha, he er ju som eitt! *flabbar*
Sen börjar en lång sång, på svenska. För varje vers, sjunger han:
– Vad gör du klockan tretton? Steker tetton?
och så fram till 108. Att han orkar!
Sen pratar vi om rymden. Jag spelar lite Super Stardust Delta.
– Mamma, jag vet varför planeterna finns! Det är för att månen och solen inte ska vara så ensamma, så de har nån att leka med.
Saturnus är en väldigt kall planet.
