Myten
Idag är jag arga mamman. Eller kanske arma mamman. Jag är så urbota less på det här hemmalivet och det står mig upp till halsen.
Det är potatis överallt. Kladdig, klafsig potatis och grönsaker över hela golvet. I håret på ungar, i mitt eget hår. I deras ansikten tillsammans med snor. De äter inte, utan spottar ut nästan varje tugga. Jag räknar till tio om och om igen. Försöker mata dem lite av det jag mosat, men det går inte. Jag torkar golvet för ente gången idag, innan de drar runt resterna på sina byxor.
Min egen mat är kall och jag tänker på det som den där läkaren sa till mig, när jag berättade att jag får lågt blodsocker och känner ibland av det väldigt starkt. ”Du ska äta långsamma kolhydrater, sånt som du hålls länge mätt på. Du kan ta en banan under tiden, det går ju att äta fast du är på stående fot.”
Men idiot! Ska man leva på bananer? Jag blir galen av det här gråtandet, när de inte får som de vill. På de här nätterna, när man aldrig får sova utan avbrott. Det talas om genus- och könskorrekthet i samhället och jag undrar fan vad det är?! Är det att mamman ska stanna hemma, för män får fortfarande högre löner. Dessutom är det ett faktum att de varken föder barn ellre ammar. Jag vill också ha arbetshälsovård och framför allt ett arbete, åka på jobbresor och vara viktigt, men det finns inget sådant!
Varför ska man invagga ungarna i något som inte finns? Nån falsk förnöjsamhet om att flickor och pojkar är likadan, för att de har samma färg på kläderna och får leka samma lekar? Nej kyss mig! Den dag det här samhället blir könskorrekt på riktigt, DÅ kan ni komma och prata om genuskorrekt.
Tills det stannar kvinnorna hemma vid spisen, torkar golv, torkar snor, torkar barn med den ständiga bajsblöjsaromen i näsan. Vissa av oss får bittra utbrott och tappar hoppet mellan varven i en blogg.
Ni kan ju glömma några söta bebisbilder. För ungarna är söta fortfarande, men jag tänker inte visa nån falsk verklighet.
Mitt i veckan
Jag fattade inte varför Milja inte sov inatt. Hon ville liksom, men vaknade om och om igen. Tog henne intill mig, det brukar hjälpa. Nix. Hon vände och vred. Sen kände jag att hon var varm och lite snorig och fattade direkt. Vi tankade paracetamol och mjölk och då vaknade Isaac. Gäääsp. Det är nog bara William som har sovit gott inatt.
Duktig är hon i alla fall, den lilla tösabiten. Hon sov inte idag på dan heller, så nu sitter hon i min famn och gör mysljud och pekar på bebisbilderna som flashar förbi när jag bläddrar i arkiv och på bloggen. Vad händer där ute i världen, utanför bebisbubblan? Jag känner mig ytterst bortkommen.
Vi äter smörstekt gös, potatis och grynost. Till och med Milja tyckte om det, fast hon är sjuk. Duktiga lilla tjejen.
Dagens sköna balkong:
Hittades i Ikeas sommarkatalog. Åh fint! Men inte riktigt bebis- och träningsvänligt.
Dagens braiga sak:
Vattenkaraff (eller till vin?). Jag köpte på Ikea för 1,50. Bästa köpet på länge! Den är cirka 30 cm hög. Jag brukar ställa den med vatten på dagarna, det är lättare att komma ihåg att dricka på det sättet. Plus att jag gillar vatten som stått en dag.
Bebisfilten del två fortsätter. Långsamt, men framåt. Jag har blandat in ett nystan i blått/lila, eftersom jag bara fick tag i ett rosa.
Och mina sockor går lite framåt också. Jopp, samma bild som jag hade på Facebook, men jag gillar inte att den försvinner i mängden där, det är skoj att själv se när man höll på med nåt och vad det var. Plus att alla inte använder FB. Mönstret heter Artichoke och är gratis och på engelska. Det är förvånansvärt lätt att memorera. Garn: Shibui Sock.
Mellan molnen
I morse var det sju minusgrader, när jag huttrande tog William till dagis. Men solen har lyst på oss och vi har klarat oss undan det värsta ovädret. Vi kollar på Nyhetsmorgon och tycker att den där barn- och ungdomspsylokogen de har där på tisdagar, har mycket vettigt att komma med. En av nyhetsuppläsarna hade samma frisyr som Loreen idag. Jag kunde inte koncentrera mig på nyheterna, utan såg bara hennes Ronja Rövardotterhår och tjocka, raka pannlugg. 😛
Jag funderar på tics och mediciner. Tvillingarna river ner alla skor, tidningar och leksaker de kommer åt. Åtminstone är de glada och nöjda. Vår vagn är ännu trasig. Blä, varför skulle handtaget gå sådär?
Jag stickar vidare mellan varven. Isaac kastar iväg mina stickor. Förresten: vad hände med House på tisdagar? Är det säsongspaus?
Svartsjuka och mat
Igår kväll läste jag för William om ”Tönten”. Om en familj där det kom en ny kille med i bilden och hur arg barnet i familjen blev över det. Jag frågade W om han mindes när bebblorna kom, hur han kände då. Det gjorde han inte. Däremot tyckte han att de var lite dumma.
– Jag vill inte ha bebblorna, sa han lite ledset. Jag har blivit bebbelergisk. Jag är nog lergisk mot Isaac och Milja.
Tröstande försökte jag förklara att han kommer att vara glad när han blir äldre och att det ändras när de börjar kunna leka mer tillsammans. Fast det är säkert en klen tröst just nu.
För svartsjukan har börjat göra sig lite mer påtaglig, när twinsen har blivit äldre och tar upp mer plats och tid. William blir oftare arg och tvär när twinsen vaknar och han vet att han inte får vår odelade uppmärksamhet. Det är jobbigt för alla involverade, men bara att härda ut. För det blir ju bättre.
I morse tyckte jag också att det var jobbigt med twinsen! Jag är inte alls sådär morgonpigg som de är. Och inte vill jag tänka på vad jag ska koka för mat, som det första jag ska göra, när vi går upp. Eller tja, efter frukosten i alla fall.
Men så kommer vi oss dit på nåt sätt. Skalar, tärnar, sätter kastrullen på plats. Tar en liten förmiddagslur och det är bara urmysigt att krypa ner mellan två varma bebisar. Då glömmer jag allt annat och bara finns där. Mellan täcken och bebblor. Snusar på sovande, krulliga huvuden, kramar.
Och maten smakar. Halleluja va skönt att de äter och är så nöjda. De plockar i sig blomkål, morot, potatis, batat och ärtor. Jag trodde faktiskt de skulle spotta ut vissa av grönsakerna, men icke. Fler och fler matbitar går ner i magen och färre på golvet. Jag matar lite laxröra på sidan om.
Det tar mig till mina frågor idag:
Vad gör ni för mat åt era små? Eller vad skulle du laga åt en ettåring? Jag har helt snöat in på ett par, tre olika recept och har noll inspiration när jag ska börja laga maten. Speciellt då Isaac river i vissa lådor han inte får, så hälften av tiden får man kolla att de inte rör spisen eller drar ut vad som helst.
Måste man ge dricka till maten? De får ju inte i sig nåt när de är mätta? Det går väl bra att ge efteråt eller mellan måltiderna?
Livet i siffror
Vad är det i mig som gör att man tar fram den mest flamsiga, tjejiga, känslosamma sidan, när man ser på Twilight: New Moon? Jag tycker inte ens att det är den bästa filmen (eller boken), men jag kollade på den ändå eftersom den kom på finska fyran ikväll.
Och så faller man som en fura. Inte för karaktärerna, utan känslomässigt. Jag reser tillbaka i tiden, äter mig in i känslorna, får kalla kårar i sista scenen, fast jag vet hur det går. Äta kakan och ha den kvar. Ett famlande efter vad som är bäst eller rätt för en själv. En evig saga där kärlek vinner över allt. Så förbaskat bra!
Vägg i vägg sover Verkligheten. Ett citat ur dagens film:
Age is just a number.
So, what are you, 40?
Ouch, haha! Ja, det närmar sig.
Varje dag säger William:
– Mamma, du är trettisex år. Tre-sex. Och pappa är trettinie.
Det där är väldigt viktigt. Proceduren upprepas fem till femton gånger om dagen. Jag skojar inte. Man ska vara beredd att replikera eller bekräfta det där dessutom, hela tiden. Ibland frågar han hur gamla vi är. Bara för att vara helt säker. Sen räknar han upp alla på dagis och hur gamla de är. Speciellt alla dagisvuxna. Så mycket i hans liv är siffror. Det är kanske hans sätt att förstå och tolka verkligheten.
Idag, när jag satt och gjorde mat, hade han satt på en äggklocka som räknade ner från över tjugo minuter.
– Mamma, jag sitter här och väntar. Sen, när det är noll, så är det färdigt.
Det blev färdigt innan. 🙂 Han har så smarta funderingar och han räknar så bra, jag fattar inte.
– Mamma, nie plus nie är nitton! säger han.
– Nja, inte riktigt, svarar jag. Aderton.
Han funderar:
– Åtta plus nie är sjutton!
Hur kan man lära sig sån där logik när man är fyra bast?
Som kontrast till sifferlivet övar vi lite formkänsla med fyra klossar, som ska bilda vissa angivna mönster.
Den långa söndagen
Det är bra att det finns ställen att gå till när dagen har varit lång, ungarna vilda och Milja bara gråter och gråter. Antagligen har hon ett par större tänder på gång, för det verkar göra ont när hon ska äta.
Idag var det första gången twinsen var med till vårt söndagsevent. Det var massor med folk, så de blev rädda till en början och Milja klamrade sig fast vid fammo och vid mig. Speciellt rädda blev de för den där grejen som blåser upp stora studsmattan. Efter ett tag, när några hade gått, vågade de i alla fall börja krypa runt. Milja hittade en annan bebis, som hon ville vara gullig med och peta i ögonen.
Och det fortsätter snöa och snöa.
Mässdag
Det var en väldigt kall och blåsig eftermiddag, men snö som virvlade ner, när jag bestämde mig för att gå till hantverksmässan med ungarna. Ja inte William och Mika, utan bara twinsen. Dessutom tyckte jag att vi behövde ett litet äventyr.
Det var en kombinerad antik- och hantverksmässa. Jag har sett gamla enmarks-mynt som är värda 15 euro och stora 5ooo-markssedlar som är värda 720 euro! Och säkert ännu mer i samlarvärde.
Sen sprang vi på Hanna. Va roligt att vi inte missade varandra den här gången heller!
Ungarna satt som ljus. Det är ganska enkelt att gå runt med två glada barn som vill titta på saker och människor och är nöjd med det, än så länge. Fast sova, det ville de inte, såklart! Vem vill sova när man kan se på så mycket roligt och smaka av mammas syltmunk? I nåt skede märkte jag att deras ögon blev trötta och de kämpade mot sömnen, så vi drog oss undan till en vrå nära auditoriet, där det var mörkare. Där somnade de små och fick sova en stund och blev glada igen när de vaknade.
Så mycket det finns, som man behöver, och så mycket man klarar sig utan! Den där kakformslampan tror jag inte jag personligen skulle vilja hänga upp i mitt kök, men den var ändå rolig att se på. Och till vad passar godissmycken (av plast)?
Väldigt mycket av trenden på mässan gick i att göra saker själv. Folk flockades runt de som visar hur man stickar sådana där frilla-scarfar eller vad man ska kalla dem. Det eller tjocka mattrasor, ontelolangat (mitt i bilden, uppe på hyllan, såna där megahärvor), som man virkar till stora korgar eller mattor. Jag köpte själv en liten härva i naturvitt och en virknål i storlek åtta. Fast jag vet att man får dem billigt på Ikea. Det är inte samma sak att köpa färdiggjorda. 😀
Här stickas det för hand. Alltså utan stickor, med tre maskor per rad. Då blir det såna här runda halsdukar.
Eller så tar man ett par megastickor och lägger upp tre maskor med dem! Lite coolt att det finns såhär stora. De är inte tunga heller, för de är ihåliga och av plast.
På nåt sätt föll de här små skatorna och fåglarna mycket mig i smaken. De påminde mig om Österbotten. De fanns även som påsklämmor till kaffepaket, vilket jag tyckte var superfiffigt.
Milja ville se på kaniner och kläder. Den lilla damen.
Jag har världens bästa twins! De är så duktiga och rara. De fick en del uppmärksamhet, för att de är två och små. En annan mamma gratulerade mig och sa att hon själv har vuxna, identiska tvillingar, flickor. En annan av utställarna hade själv fått tvillingar, en kille och en tjej som var ett och ett halvt år och det var deras första barn. Han var ung och frågade hur våra tvillingar kom överens. Jag sa att det är lite sådär, de gnabbas om leksaker, men att det hör till. Vi språkade en stund och han sa att det var roligt att höra om andra som också har små tvillingar. Jag är så glad att William kom först, så vi fick lite förberedelse. Man vet ju att vissa saker går över. Man borde få andra barnet först. 🙂
Så mycket handlat blev det inte, men de små saker vi tog hem, gillades av alla. William sa att den här var godis.
Nu sover alla små barn och allt vore frid och fröjd om det inte vore för att handtaget på vagnen gav efter. Nån liten spring på ena sidan har gått sönder, så att den ena sidan av handtaget är lite lös. Blä också. Vi som behöver vagnen dagligen. Nåja, den går ju att använda, men det gnager mig ändå.
Sådana här dagar önskar jag att jag kunde dela en massa upplevelser med mamma och syrrorna. Speciellt mamma, som väver så mycket. Saknar dig mamma. ♥
Bada, bada, plaskens
Jag brukar inte bada bebblorna när jag är själv med dem. Det svåra är inte att bada dem, för det älskar de, utan när man ska torka och klä på dem, utan att ingen fryser och se till att de hålls torra och inte kissar där de inte ska eller sticker iväg.
Ibland måste man testa ändå, för att se om det går. Jodå! Det är det som är så häftigt.
”Ska vi bada-bada-plaskens”? frågar jag ungarna och de får brått. Väldigt brått. De pekar på badkaret och vet precis vad som gäller. Jag får hålla undan den ena med foten, när jag klär av den andra. ^^
Härifrån kommer man inte torrskodd! Men oj va de är glada. Milja skriker nästan mellan varven. Sen tar jag en i taget och sköljer och tvättar i handfatet. Jag minns att William – torpeden – höll på med samma plaskande, men i nåt skede avtog det. Det här verkar inte alls avta. Men det är klart, varför sluta när man har så roligt?
Pottsorkarna protesterar. Det är inte mysigt att sitta och torka sig på pottan, fast jag tyckte det var en ypperlig idé. Sir Isaac vill inte ha nån dum handduk utan kastar den all världens väg. Så är han ju den varmblodigare av dem också, men även han fryser ibland.
Det pratas hela tiden om vad man inte kan göra, när man har fått barn. Inte om det man faktiskt kan göra, om man bara ids. Kanske inte i allra första början, men ganska snart. Okej, jag kan inte planera Italienresor eller göra maffiga semesterplaner och få en helg ”för att jag är värd det”, som man kan efter en lång arbetsvecka. Men livet är inte slut för att man fått barn, det är bara annorlunda.
Och det här med att vara ensam med twinsen är både roligt och krävande. Man lär sig göra saker väldigt snabbt! Ikväll klippte jag alla naglar på dem, medan den andra stod och rotade i saker i lillvessan. Man badar snabbt, torkar snabbt, klipper snabbt. Det är inget daltande, man göra bara. För att hinna. Ibland saknar jag lite den där omvårdnanden, myssmörja och sånt, men det hinner man när vi är hemma alla fem.
Milja doftade svagt av pappas rakvatten och sånt är ju bara skoj, men riktigt rädd blev jag när Isaac fick tag i en rakhyvel och den var på väg in i munnen. Då gäller det att vara ruskigt snabb och väldigt lugn! Det gick bra. Men vi har skjutit och skjutit på att fixa ett skåp till den toan, eftersom det har gått bra såhär långt. Nu får vi väl ändra oss!
Förresten så hittade jag ett par underbara gamla bilder, som ni måste se. 😀
Det blev en mysfredag i alla fall. Fast den där Let’s Dance-premiären på fyran fick jag glömma, för det tog en och en halv timme att få Isaac att sova. NU ska jag sitta en liten stund och bara vara, innan natten faller på.
TGIF?
Jag behöver inte fundera på vad jag ska hitta på för fredagsmys. När man sätter sprätt på pengar hos tandläkaren och är hemma med ungarna, får man fokusera på att ”det bästa är gratis”. Nåja, äntligen är rotfyllningen helt klar, antibiotikakuren är slut och därmed också den där ständiga smaken av hårspray i munnen (fy farao vad den lila medicinen kunde smaka illa).
Vi har handlat inför helgen och det känns bra. Mika har nån jobbgrej han ska på ikväll, så det är jag och kidsen som får hitta på nåt.
Jag har hittat en ny favvoyogurt. Just 3. Varför gillar jag alltid så dyra saker? Den smakar sommarfärska bär och mjuk naturell yoghurt. Jag testade den när vår lokala affär sålde tre stycken för två euro.
Idag testade vi nya Prisma vid Länskikeskus, Västra centrum. Varför är det alltid så att Prisma känns så kalt och avskalat, jämfört med Citymarket? Eller är det för att de inte riktigt är klara med affären? Fast vissa varor har den ena affären, som den andra inte har.
Dagens höjdare:
Nya Novitatidningen har kommit! Åh, jag behöver mer tid att sticka! 😉
På stickorna just nu:
Artichoke-sockor. Fast jag tycker de liknar tulpaner.
Garn: Shibui Sock, i färgen Wasabi
Krokus
Jo, jag vet att nätet svämmar över av vårtecken. Andra säger att det ska bli supervinter igen till helgen. Bring it! Det gör inget om det blir vinter, för det betyder bara att vi får ha den här ljuvliga våren längre och dra ut på den. 😀
Jag står och pratar med ungarna, vi har hittat små krokusar. Så mysiga! Milja är ytterst fundersam och tycker antagligen att det är för lite bebisar att titta på och för mycket blomster. ^_^
