Livet i siffror

Vad är det i mig som gör att man tar fram den mest flamsiga, tjejiga, känslosamma sidan, när man ser på Twilight: New Moon? Jag tycker inte ens att det är den bästa filmen (eller boken), men jag kollade på den ändå eftersom den kom på finska fyran ikväll.

Och så faller man som en fura. Inte för karaktärerna, utan känslomässigt. Jag reser tillbaka i tiden, äter mig in i känslorna, får kalla kårar i sista scenen, fast jag vet hur det går. Äta kakan och ha den kvar. Ett famlande efter vad som är bäst eller rätt för en själv. En evig saga där kärlek vinner över allt. Så förbaskat bra!

Vägg i vägg sover Verkligheten. Ett citat ur dagens film:

Age is just a number.
So, what are you, 40?

Ouch, haha! Ja, det närmar sig.

Varje dag säger William:

– Mamma, du är trettisex år. Tre-sex. Och pappa är trettinie. 

Det där är väldigt viktigt. Proceduren upprepas fem till femton gånger om dagen. Jag skojar inte. Man ska vara beredd att replikera eller bekräfta det där dessutom, hela tiden. Ibland frågar han hur gamla vi är. Bara för att vara helt säker. Sen räknar han upp alla på dagis och hur gamla de är. Speciellt alla dagisvuxna. Så mycket i hans liv är siffror. Det är kanske hans sätt att förstå och tolka verkligheten.

Idag, när jag satt och gjorde mat, hade han satt på en äggklocka som räknade ner från över tjugo minuter.
– Mamma, jag sitter här och väntar. Sen, när det är noll, så är det färdigt.

Det blev färdigt innan. 🙂 Han har så smarta funderingar och han räknar så bra, jag fattar inte.
– Mamma,  nie plus nie är nitton! säger han.
– Nja, inte riktigt, svarar jag. Aderton.
Han funderar:
– Åtta plus nie är sjutton!

Hur kan man lära sig sån där logik när man är fyra bast?

Som kontrast till sifferlivet övar vi lite formkänsla med fyra klossar, som ska bilda vissa angivna mönster.