Vårgarn och barn
Tuttudu-duuu! En fanfar för idag! Egenligen har vi inget att fira, så vi får komma på nåt.
Det är tordag!
Ungarna är inte längre ledsna, febern är väck. Sömn och bra aptit, kan det vara bättre?
Jag har garninventarie och det är alltid extra trevligt att klappa garn.
Jag är inne på den här tulpanlinjen, när det gäller min garn i vår! De större är Casbah (Turkish Delight) och Fleece Artist/Trail Socks (Minegold), en sjukt härligt färg.
De mindre är 50 gramshärvor, Shibui sock. Det går alltså åt två härvor till ett par sockor. Det gula är Finch, sen Anime och det gröna är Wasabi.Två av tre är klara att nystas och stickas, här frodas idéerna!
Isaac vill bara gå och gå! Mamma inte sticka! 😛 Plötsligt blev det fast på både hjulen och killen, även utan syrra i vagnen. Jag trodde hela tiden att Milja skulle vara den som börjar gå först, men nu verkar det inte alls så. Hon är nöjd att krypa på knäna än så länge. Det går ju med rätt bra fart det med.
Ibland håller Milja långa tal. Jag kan inte ens skriva ut hur det låter, men det låter alldeles förfärligt mysigt. Det är som om hon pratar med en massa bubblande stavelser, fast det är inte är några riktiga ord. Mycket har hon i alla fall att säga!
Regnväta
En av de allra bästa sakerna jag vet, är att sitta i en buss eller i ett tåg och lyssna på musik. Det låter så sjukt mycket bättre än allt min laptop spelar! Det känns lite som på 80- och 90-talet; att vi hade bandspelare och freestyle med bra musik, men helt katastrofalt ljud. Min första bil, som jag delade med mamma, hade en vanlig bilstereo, där jag tvingade in ett bar hundrawattshögtalare, fast jag inte hade nån förstärkare. Lägg till några Wunderbaum och diskant-Haddaway till det. Fniss!
Nu sitter jag på bussen, fast egentligen sitter jag i min alldeles egen värld. Måste kolla ut emellanåt, så jag inte missar hållplatsen. Regnet smattrar mot den svarta asfalten och stadens ljus lyser upp i plaskvåta plättar och stänk på rutor. Fasen va allt låter bra. Jag känner mig som en rockstjärna i en video. Alla låtar jag hört så många gånger om, det är ju desamma, men känslan är helt annorlunda. För då finns bara jag och musiken.
Jag slänger mig av vid busshållplatsen, klafsar över mörkgrönt, sumpigt gräs. Skyndar för att inte kliva i nån mumsig hundkorv. Slänger upp paraplyet och lyssnar när Lalah sjunger att några dör unga. Skippar hissen, traskar uppför trappen med lätthet, känner mig bara på topp.
Det enda som inte är på topp är mina infernaliska tics. Fan ta dem! Ja-a. Jag tycker inte om att svära, för svärord fastnar liksom i bloggen. När man en gång sagt, det står de där, svart på vitt. Men nu svär jag! För jag vill sjunga utan att behöva få panikattacker.
Som idag. Det var hur mysigt som helst vid åldringshemmet, vi blev ju till och med bjudna dit, för att de gillar oss. Sånt är fint och viktigt. Och så är det en ticsdag. Av nån anledning som jag inte vet. Om det bara vore nervositet, vore det en annan sak. Men när kroppen vill ha tics och inte får utlopp för dem, får jag ibland panikattacker. Det är inte bra när man ska sjunga.
Och ändå gör jag nåt som jag inte klarade för sju år sedan. Avleder paniker. Fortsätter, det kanske inte märktes? Men jag är inte lika avslappnad som vanligt. Jag vill, men jag kan inte. Det tar sin tid att bli vanlig. Man har inte alltid den tiden, den energin. Det är en sak att vara hemma med twinsen, för de bryr sig inte. William struntar i det. Men när man är ute, när man gör något på sin lilla fritid, man framför något, då vill man inte ha de där äckelticsen. Det är inte jag, även om de är en del av mig.
”but you better hold on
So many things I need to say to you”
Ja, jag håller mig kvar. Upp, det ger jag inte.
Länklistan
Den är på gång, det kommer mer. Men det är svårt med en liten i famnen. Det kommer mera, när jag hinner fixa med den. Jag har dessutom valt att inte länka till bloggen.fi-bloggar, utan till startsidan, där man lätt kan hämta under ”mest lästa”. Den är fonten för det här temat jag använder, gör listan ganska lång.
Det är förresten svårt det här med länkar. Jag vet att flera har sagt att de använde min gamla länklista för att hitta sina favoriter. Man vill inte länka för lite eller mycket, det känns taskigt att glömma bort folk eller inte länka, så det blir nån slags mellanting.
Brölgänget
Nej, det blev inget sockstickande, bortsett från några få varv igår. Inget mys ute idag. Istället kämpar vi vidare med ledsna barn, som biter mig i benet och försöker komma åt alla sladdar som finns på bordet, när jag sitter och äter vid datorn. Milja fick hög feber inatt efter vaccinationen. Det var väntat, det har varit så tidigare också, men det är aldrig roligt ändå. Isaac är avis på att jag har Milja i famnen och tvärtom.
Ibland måste jag bara gå ut till köket en minut. Hämta kaffe, låta dem gråta den stunden. Isaac var i alla fall lycklig när han fick äta potatis och makaroner från golvet. Det går över, men kanske inte just idag.
Tvillingliv, del 62
Ljuva våren! Det är nästan tio plusgrader och ungarna sover ute en kort stund, för andra gången idag. Gruset är bortsopat på de flesta vägar, solen värmer och smälter snön och slaskvattnet med en väldig fart. Det är annat än ifjol, då drivorna aldrig tänkte ta slut.
Vår stig i skogen har torkat, så man kan gå den lilla genvägen mellan träden. Vi fortsätter att frossa i tulpaner och gunga kungligt. Det är här är mamaliv deluxe!
Och ikväll ska jag sätta upp maskor till lite fler små sockor, som behövs i små eller stora stövlar. Oavsett årstid.
Visst är det bra med en syrra, hälsar Isaac, som annars har svårt att hinna med gåvagnen. Oavsett hur man ställer den där skruven, som ska bromsa, så går det för fort. Men inte om man har syrran som motvikt framtill. Hon kluckar och kvittrar glatt!
Vaccin och ettårskoll
Vår rådgivningskontakt (jag gillar inte att säga -tant, för det är hon verkligen inte!) är jättetrevlig. Hon hänger med i vaccinationsdiskussionerna, låter föräldrar bestämma, men ger också råd. Det skulle nämligen ha varit tre olika sprutor idag; MPR, DTab-IPV- Hib (kombinationsvaccin: difteri, stelkramp, kikhosta, polio, hib-sjukdomar. Detta var del tre) och pneumokock. Förut fick man MPR ett halvår senare, men på grund av att så många fler får mässling nu, ger man den tidigare. Nu sköt vi upp en spruta, den sistnämnda, fast vissa ger den också.
Hon och jag är av samma åsikt: De äldre vaccinerna är rätt bra, men de nya ställer vi oss lite fundersamt till. Som förälder är det ganska svårt att veta hur man ska göra. Man ska fatta väldigt stora beslut med information som spretar åt alla håll.
Jag oroar mig för hjälpämnena i vaccinerna, men har fått höra (av läkare, inte läst på internet) att de har förändrats och förbättrats, om man jämför med för tio år sedan. Det är också jätteviktigt att minnas att det inte bara ligger något penningintresse i vaccinerna, från läkemedelsföretagen, utan att man faktiskt vill skydda sina barn! Och utrota sjukdomarna i Finland. Mässling är fortfarande en av huvudorsakerna till barndödlighet, på grund av dess följdsjukdomar, som hjärnhinneinflammation, meningit. Påssjuka kan, förutom att det är väldigt smärtsamt, orsaka meningit och olika varianter av det. Röda hund kan göra pojkar sterila. Tänk på det, också, i den infekterade vaccinationsdebatten.
Bebblorna mår bra och växer fint, det är viktigast!
Medelmåttan Isaac ligger precis på mittkurvan med sina 9,9 kilo och 76 centimetrar.
Späda Milja med det eget språk, har spurtat längdmässigt och påminner om mig och min egen utveckling. Förutom att jag var trind som en boll, när jag var riktigt liten. Hon är 8,9 kilo och 76 centimeter, hon med.
Handbeklädnadsproblemet
Det var av en slump jag märkte att William egentligen är trespråkig. Han pratar först och främst finska och svenska; svenska med mig och på dagis. Finska med pappa, fammo och faffa. För ett tag sedan, märkte jag att han bytte dialekt, när han pratade med mig. Hans svenska är alltså lite delad. Det tycker jag är coolt. Som idag:
– Koll, vilken snyggan tåågbaano he bleiv, sa jag.
– Jå, he e ein koolan tågbaano, svarade han.
På dagis skulle han ha sagt ”Det är en fin tågbana” (alternativt cool).
Många som har lyssnat på oss, speciellt när vi är tillsammans med fammo&faffa, har skrattat åt vårt sätt att växla mellan finska och svenska. En mening av ditt, en annan av det andra språket och så håller det på, fram och tillbaka. Men en sak är fortfarande lite knasigt: handskar och vantar.
Mika säger att vantar är handskar och jag nekar och säger att det är tvärtom.
Alltså:
– Det här är vantar! säger jag.
– Nej, det är hanskat, säger Mika.
Jag frågade William och han byter och säger vantar på svenska och hanskat på finska!
– Jamen det här är ju handskar, säger jag. Williaaam, vad är det här?
– Vantut, säger Mika och William.
Jaha? Har ni samma problem? 🙂
Att trivas
Varning för äckligt mysigt inlägg. 🙂
Det här med nästan-mörkläggning av sovrummet funkar ju utmärkt! Ungarna sov till tio före åtta, med en paus för välling lite efter fem. Så trots ett par avbrott i nattsömnen, känner man sig som en helt ny människa. Hoppas det håller i sig!
Twinsen verkar också gladare. Kanske det faktiskt är så att de inte riktigt kan sova, när det är för ljust? De kan de ju inte tala om.
Idag har de varit (och är) så otroligt söta, så att jag inte vet vad jag ska göra av den här mjukheten som finns i mitt hjärta. Jag suger åt mig som en svamp. Jag känner att jag bara är, här och nu. Jag stornjuter av hemmalivet, jag torkar gärna golvet och kokar potatis, lax och grönsaker. Jag bara finns i hemheten och dansar som en knäppis med ungarna i famnen. Isaac skrattar åt ”Dansa min docka, medan du är unger” och Milja kvittrar åt lite leksaker som jag tagit fram.
Efter jul märkte jag att de inte lekte med allt som var framme. William hade så många gamla leksaker, som de fick. De plockade jag undan i en påse – och tog fram idag. Milja var speciellt förtjust i en docka, Isaac hittade en bil som tjöt så tjusigt när man tryckte på en knapp. Jag hittade fyra nappar bakom datorbordet. Min tand är fortfarande lös, men jag har ingen tandvärk och det är känns så ofattbart skönt!
När det är sovdags på dagen, somnar Isaac på min arm. Jag skulle vilja krama dem så mycket, båda två, speciellt när de sover, men jag hejdar mig. Jag vänder mig mot Milja, som fortfarande är vaken. Kramar om det lilla flickebarnet och tänker på det som står i boken ”Eriks kanin”. Han älskar sin gosekanin så mycket att den nästan blir genomskinlig av kärlek. Och när jag ligger där och pussar på min dotter. Blir mjuk i själen och tacksam. Sårbar, men glad. Mammig så det förslår. Känner mig extra viktig, för de små. Där är hon, med de pyttesmå, mjuka fingrarna och det smala benen och den sköra lilla kroppen. Hur kan man vara så liten – och samtidigt en färdig människa?
Jag tänker på hur det liksom strömmar. Lite mamma till dottern, lite dotter till mamman. Jag pussa henne på kinden hundra gånger. Och en gång till. Hon somnar, med min arm runt sig och jag försöker insupa det här ögonblicket och spara det tills hon blir äldre.
Tills hon blir så gammal att man inte får krama. Tills man inte får pussa. Inte får hålla handen, till den dag då man inte längre duger till annat än att ge pengar eller skjutsa. Jag hoppas vi kan vara vänner, att alla mina barn och jag är vänner, oavsett bråk och strul och att man säkert kommer att dra ojämnt mellan varven.
Tack livet för att du förstod bättre än jag, och gav mig tvillingar (och William!), fast jag aldrig nånsin trott att det var något jag skulle klara av. Kanske det är så att man vet, först när man utsätts för det. Och för att man måste anpassa sig. Det är så skönt att inte veta allt!
Väx upp, men väx inte upp så snabbt, lilla barn. Trotsålden, det är den enda, som får gå snabbt. 😉
Dagens
Dagens nämen:
– Jag dammar gardiner från städbalkongen – och tappar den ena! Ner på gräset, rakt på korven. Japp. Hundbajskorven. Inget fastnade på gardinen, men den åkte i tvätten. Orka med hundbajs! Snälla hundägare, plocka upp efter era djur. 😦
Dagens Ständigt återkommande irrationsannonser:
Pikavippi. Får mig att se rött.
Det står ungefär såhär: ”Behöver du (nya) solglasögon? Du får ett snabbt (blanco-)lån från det inhemska ….vippi.fi, blablabla. Jag vägrar göra reklam för dem.
Om du verkligen tror att du måste låna pengar för att köpa glasögon: boka tid hos en ekonomisk rådgivare eller terapeut.
De här lånegivarnas reklamer blir allt vanligare, överallt! På bussar, på plakat, i tidningar, i din dator. Jag tycker det är förkastligt. Det är att lura människor att de får pengar de inte har, till en skyhög ränta och en oskälig avgift. Jag hoppas det kommer en lag som gör det svårare att ta såna här lån i framtiden.
Dagens Suck:
William hade (i misstag) kletat ett tuggummi på toalettringen. Det är tusan vad tuggummi fäster bra på alla material!
En premiär
Det fina med städräder är att man hittar saker. Idag hittade jag fyra nappar – och en fantastisk mängd damm på fönsterkarmarna i sovrummet! Eftersom det nästan alltid är nån som sover där, drar vi inte i gardinerna så mycket. Bortsett från bebblorna, som envisas med att riva i dem.
Egentligen borde jag sätta upp en mörkläggningsgardin, men eftersom vi inte hade nån, tog jag dubbla gardiner istället. Vi har två breda fönster, så det krävdes sex gardinkappor. Det känns inte så skoj att stänga ute ljuset, speciellt inte nu på våren. Däremot hoppas jag ändra lite på twinsens tjugo-över-sex-väckning. Eller i alla fall försöka få dem att inte vakna tidigare än det. Nån gång i framtiden ska jag lägga mig i min egen säng igen, läsa en bok eller göra en sudoku och ha lampan tänd på kvällen. Nån gång, men inte nu.
Ikväll passade vi på att ha gungpremiär på gården. Det är lite svalt ännu och väldigt kletigt, men det går! Milja var jätteförtjust i gungandet, medan Isaac tyckte det var roligare att bara betrakta våra förehavanden.
