En lördag
Två gånger på samma dag, har jag fått höra att jag har blivit ”tant”. För att jag gillar vaser, blommor och för att ungarna tar så mycket tid. Du store, det är ganska bra det här tantlivet, i så fall. Välkommen, säger jag och virkar vidare.
Däckbyte, famnbyte och miljöombyte är tre ord, som beskriver vår lördag allra bäst.
Det är lätt att glädja en liten Isaac. Man låter honom ta fjärrkontrollerna en stund eller ger honom en hög med nappar i en skål.
Lill-Miljan, ja hon bara är. Söt och go men ilsken och bestämd när hon inte får som hon vill! Hon älskar små figurer, speciellt Legogubbar och idag, en rysk docka som hon gullade med.
William springer runt och vill att alla ska vara med. Och räknar och upprepar:
– Mammaaa, fem plus fem är tio! Och tre plus fem är åtta! Två plus tre är fem. Och tretti plus tretti är SEXTI! Tio gånger hundra är tusen.
Jag vet inte hur han minns allt, men han är bra smart, den här killen. Och pruttig. Hur kan ”prutt och bajs” vara så fruktansvärt roligt? Ja, vem kan han ha fått sånt larv ifrån?
Ibland tycker jag twinsen är så lika, fast de är så olika. Speciellt när de har samma kläder. Det händer att både Mika och jag tar fel, när vi tittar snabbt eller har bråttom. Speciellt när vi blandar mössor och vantar, eller sätter lika på båda.
Dagens blä:
Jag är redan trött på antibiotikan och jag har sex dagar kvar. Nåja, vad gör det om ett år?
Den lösa tanden
Det finns människor i ens närhet som är små skyddänglar. Alla var vi dem i form av vänner, släkt eller bekanta. Ta vara på dessa, du kommer att behöva dem!
Idag skulle jag egentligen ha gått till TYKS på en rutinundersökning och allmänt prat med neurologen. Om Tourette och tics och sånt de måste följa med, men egentligen inte kan nåt åt. Men det blev inte så. Den envisa tandvärken, som jag haft under en veckas tid, ville inte ge med sig och jag gillar inte att knapra värkmedicin, så jag ringde och fick en akuttid till tandvården. Snälla fammo kom och passade twinsens, så jag kunde gå i lugn och ro.
Det var ganska bra att få vara där själv. För den värk jag hade efteråt, gjorde att det inte var långt till tårarna. Igen. Ursäkta jag vet, det gråts mycket i den här bloggen! Fast nu handlade det om ren smärta.
För många år sedan hade jag tandställning och när den togs bort, en metalltråd bakom de nedre tänderna. Jag bad hela tiden om att få tråden borttagen. Okej om tänderna flyttar på sig, men just nu har jag så mycket tandsten bakom de nedre framtänderna, att de snart trillar ur och jag får tandsten som jag inte rår på.
Och jo, idag är vi nära det. Den ena nedre framtanden är helt infekterad, har en ”ficka” bakom sig. Och den är ganska lös, så min tandläkare gav inte den mycket hopp. ”Om den hade suttit längre bak, hade vi dragit ut den). Hmm. Varför ser jag eurotecken rulla framför ögonen? Jag knaprar stark antibiotika, uppmanades skölja med (urk!-)Corsodyl och fick en pinne med kamfer nedstucken bakom tanden, för att lugna den omkringliggade infektionen. (Om man ska se nåt positivt i det hela, så matchar mina piller mina tulpaner. 😀 )
Jag har länge varit noga med att inte ge mat åt barnen från skedar och bestick jag använder. Inte slicka på nappar. Det här är orsaken. Jag vill inte att de ska behöva gå genom samma usla tandproblem. Och det låter säkert tjatigt när jag kommenterat det gång på gång åt nära och kära, men jag vill ju inte sprida det mer än det redan hänt! Tack och lov verkar Wili ha bättre tänder än jag hade i hans ålder.
Isaac och Milja är i alla fall söta, glada och nöjda. Och de där lila pillren då? Ja-a. De smakar mordbrännare, hundbajs och beska droppar. Och ger mig halsbränna. Mysigt värre. Va lyxigt livet är, när det är utan smärta. Fammo har varit och hjälpt till och jag har fått prata av mig med både henne och mamma. Såna änglar borde alla ha.
Vi fick tio blöjprover från Liberoklubben idag också. Det var en trevlig överraskning!
Ett år
Vilken dag. Vilket år. Idag har vi firat twinsen födelsedag. Ett år. Ett otroligt, ofantligt stort och mäktigt år. Så mycket vi har vi hunnit med, så mycket har förändrats, så mycket har man känt och så mycket finns det kvar att uppleva.
Jag vet att man inte behöver städa alltför mycket när man har ettårskalas. Alla vet att man är en barnfamilj. Alla vet att det är stökigt. Ändå vill man ha lite fint och festligt ibland, för sin egen del. Dels då några av gästerna inte sett vårt nya hem. Men hu va svårt det är att plocka undan kläder, när två andra drar fram. Öppnar en annan låda, drar fram mina kläder. De ska ju få leka, på sin egen dag.
Ändå har det kommit så mycket tårar. Tårar för att jag fick en sådan flashback till vad som hände för ett år sedan. Till den där otroliga omställningen, till förlossningen, till vissa känsliga minnen. Och ännu mer tårar för att jag inte får dela den här dagen med min familj i Österbotten. Tårar över mina egna val, över min egen tafatthet, över mina egna tillkortakommanden. Över små och stora saker.
Så det är ganska skönt att den är förbi. Ungarna har fått kalasa på en bit av den riktiga tårtan. Och vad de åt! Med varsamhet. Och stor koncentration. Majsringar, mjölk. Sång och presenter. Tack snälla gudmor och gudfar för den coola boken och det andra! Det uppskattades!
Och gammelmormor E kom med tulpaner och en underbar bok med böner och verser om trygghet och änglar. Innan de gick sa hon (på finska):
– Jag tänker så mycket på dig, jag ber för dig varje kväll. Och det där satte sig djupt i hjärteroten.
Jag känner mig trött, ensam, elak, glad, dummamma, otacksam, otillräcklig, stressad och trött, men det finns kanske hopp för såna mammor också. Nu tar vi natt och säger Tack liv för min älskade barn, för att de är friska och för att de har så fina människor som bryr sig om dem och ger så många saker för att hjälpa oss!
Galoppboken är tydligen något nytt, den har väldigt detaljerade och coola bilder.
Tårta fanns så det räckte och blev över.
Meanwhile in Turku
Idag är den första dagen på länge, som jag kände att dygnets timmar inte riktigt räckte till. Jag bakar, lagar mat, fotar, sjunger och förbereder en alldeles, alldeles särskild dag.
Och i centrala Åbo är det fantastiskt vackert när det sista av isen drar ut till havs.
Små köttbullar för små magar
Jag hade rivit ur en sida ur en tidning som kom från Muksu, för en tid sedan. De hade ett bra recept på små köttbullar för ettåringar.
Det kändes ganska fantastiskt att göra mat som alla mina barn kan äta. Jovisst, de har kunnat de länge, jag har kanske bara inte vågat. Och vi gav inte dem bara köttbullar och makaroner än så länge, utan varvar med lite grönsaker i lätt puréad form. Men åh va tvillingarna älskar makaroner! De äter med nöje, glädje och stor aptit. Nästan som med bröd och det är en fröjd att skåda.
Plötsligt förstår jag såna som gör en massa mat och sitter vid sidan om, för att se på när ungar eller gäster äter och njuter. Fast jag åt nog också. Nu gäller det bara att inflika nåt vegetariskt också, så kan alla äta!
Här kommer ett utlovat recept:
Köttbullar i tomatkross
Från 1 år
Köttbullar:
2 msk Muksu Risgrötspulver
1/2 dl vatten
300 g malen köttfärs, nöt med låg fetthalt
1/4 tsk salt
1/2 tsk torkad oregano
(1 ägg)
Sås:
1 lök
1 dl vatten
ca 400 g tomatkross
1 lagerblad
1 krm malen peppar
2 msk Muksu fruktpuré
(1/4 tsk salt)
Mät risgrötspulver i en bunke och blanda i kallt vatten. Låt svälla ett par minuter. Skala och finfördela löken. Koka upp vattnet i en djup stekpanna eller kastrull. Lägg i den finfördelade löken och låt sjuda under ett par minuter tills den är mjuk. Blanda ett par matskedar lök i grötblandningen. Tillsätt den malda pepparn och köttbullarnas kryddor. Du kan sätta ett ägg i degen, men den hålls ihop även utan ägg.
Häll tomatkrossen över den lök som finns i stekpannan. Skölj tomatkrossburken med en skvätt vatten och häll det i pannan. Smaksätt med lagerblad och peppar. Koka upp såsen.
Gör ca 24 små köttbullar av degen. Lyft köttbullarna ner i såsen och täck pannan med locka. Bräsera på låg värme i cirka 10 minuter. Skaka pannan lätt eller vänd köttbullarna en gång. Kontrollera att köttbullarna är färdiga och smaksätt till sist såsen med fruktpuré och vid behov salt.
Det finns ju en mängd variationer man kan göra på det här receptet. Jag hade lökpulver och skorpsmulor istället för grötpulver. Man kan ha i lite senap eller rivna morötter för mer smak och annan konsistens. Eller lite kalvfond kanske? Lycka till!
Värmen och rutorna
Någon pratade om vinterns tillbakagång idag. Vi i sydväst har åtta plusgrader och strålande solsken. William har en för tjock jacka på sig och twinsen fortfarande vinterkläder. Jag är vårtrött, men ganska glad. Kånkar hem varor från affären och funderar över hur mycket grus det kan samlas under en vinter. Är lite arg på arma yoghurtburkar, som locken alltid går sönder på. Varför kan de inte sluta med metallocken och göra nåt som håller i matkassen? Speciellt för oss som promenerar hem med sakerna.
Vi rullar förbi folk som står och tvättar sina bilar, vi har sett två motorcyklar, folk byter till tunnare jackor och sommarskor och det blir stora vattenpölar där det är lågmark. Det är varmt, men vinden är kall. Sådär knasigt som det bara blir om våren. Jag vill att våren ska dröja länge, länge än, så man får suga på karamellen länge!
Isaac verkar lida av de ljusa mornarna, mer än Milja. Hon skulle glatt sussa vidare, om inte brodern börjar gala lite för sju. Eller fem, första gången. Bebisar är inte så bra på det här med lååångsam uppstigning. Visst är de lite segare, men det är ganska snabbt fart under sulorna. Jag funderar på mörkare gardiner, trots att vi har persienner också. Att täcka två megafönster, som vi har i sovrummet, är inte så lätt. Jag vet inte ens om det spelar nån roll. William vaknade tidigt när han var mindre, oavsett mörker eller ljus.
Jag har fått virkvärk. Av nån anledning har jag fått ett otroligt sug efter att virka igen. En ny babyfilt till vagnen är på gång. Kanske jag hamnar att göra lite vita rutor eller skarva med det garnet i blått? Det är är Regias sockgarn och heter World College. Det bästa med det, är att det är lite mjukare än t.ex. 7 bröder.
I-landsproblemen
Det är heta debatter i Sverige just nu. Arla håller på att byta mjölkförpackning. Från den här gamla tegelstenen som aldrig hålls stängd:
… till den här på nedre bilden. Samma variant som i Finland, fast inte med skruvkork. Snyggare och bättre, yay. Däremot har folk protesterat väldeliga mot att den har en skruvkork som är svår att öppna och att förpackningen inte ryms i kylen, den är för hög! Men jösses! Hur många år har man inte tryckt in limsaflaskor och juiceburkar som ser likadana ut? Mycket väsen för ingenting.
På tal om produkter i matvaruhyllan här hemma, såg jag att Juhla Mokka ska komma ut med en mörkrost. Hmm, intressant. Men var är rättvisemärkningen? Eller klimatkompensationen? Vi skulle kunna byte lite idéer med Sverige. Lära oss mer om miljön av Sverige och lära dem att det inte är så farligt med vanliga mjölkförpackningar. 🙂
Mars: för två år sedan: Jag måste passa på att ”reblog this post”. Alltså blogga om samma sak igen. Det är så viktigt, så svårt och så komplicerat. Jag upplever vissa av de där sakerna så starka. Som belöningssystemet, som oprovocerade vredesutbrott, som att känna starkt obehag för ljud och ljus eller liknande.
Det är ett tag sedan jag skrivit något om Tourette nu. Det har liksom varit lite bättre med ticsen, för det mesta. Kanske solen gör sitt, eller så är det som min läkare säger, att perioderna för en Tourette:are går som en sinuskurva, uppåt, neråt, uppåt, neråt. Nu har det varit uppåt ett bra tag, vilket också märks på min vikt. Jag har inte ökat mer än ett par kilo, det är avsevärt lättare att äta nu igen av nån anledning. Och jag blir inte rädd av att gå på bio, inte rädd för höga, intensiva ljud, som annars brukar vara en trigger för tics.
Jag läser mycket om olika sjukdomar och symptom, det är intressant. Det har också varit en del av mitt liv så länge, så det är naturligt. Fast ibland läser jag kanske för mycket. Hittade dock några (för mig) nya saker på Neuronätet:
”Orsaker
Flera orsaksförklaringar…
Visa originalinlägg 276 fler ord
Att njuta av städning
Det är märkligt hur vissa dagar bara rinner ifrån en, medan andra blir supereffektiva. Nu njuter jag av lugnet. Ungarna har somnat, jag tog tag i virknålen igen. Jag har hunnit dammsuga och gå ärenden på stan, jag bläddrar i en årsgammal Novitatidning och får nya idéer från gamla mönster. Roligt, skojigt! Om jag bara fick ordning på den där klädhögen som stirrar på mig, skulle det vara lugnt ett tag igen. Jag säger som en kompis sa häromdan: Min nya favoritdoft är dammfritt!
När man är fyra-fem år, är man en bra hjälpreda. Det stämmer så bra. William rullar ihop mattor åt mig, när vi skulle städa. Och tillbaka dem när de var dammade. Vilken kille! Jag njuter av den här tiden då det ännu är roligt att hjälpa till och hoppas att någon liten ynka grej fastnar i huvudet tills han blir äldre. Vem vet, det kanske det gör.
– Mamma, jag vill inte bli dagisvuxen när jag blir stor.
– Det behöver du inte bli, alla blir inte dagisvuxna. Jag är inte dagisvuxen, för det passar inte mig. Man kan jobba på kontor, eller med att reparera saker. Kanske bygga nåt, det tycker du ju om!
– Jag ska bli byggare.
– Då kanske du kan bygga båtar, eller hus. Eller rita hus.
– Jag ska bygga hus. Då jag är 18 är jag vuxen och då är faffa 65 och då ska jag bygga med faffa.
🙂
Tvillingliv, del 61
I morse tänkte jag bara ”oj, vilket lång dag det här blir…”, när vi hann med matkokande, tre bajsblöjor och spring efter ungarna som inte hölls i köket, redan innan klockan nio. Nåja, dan är inte slut än, man ska väl inte ropa hej innan man trillat i bäcken. Men so far, so good och det är vi glada för!
Isaac har fattat det här med att äta med sked. Milja tuggar bara på skeden, men äter gärna makaroner och ärtor med händerna. Jag måste erkänna att det här är en av de saker jag tycker är riktigt jobbig med småbarn; när de ska lära sig äta själva och det blir superklafsigt och det är mat i hår och på lår. Just nu flyger det i alla fall inte runt mat i rummet, det är jag glad för. Jag tror att de kan mer än jag låter dem göra, jag vet nog det. Det tar emot att inte mat, även om det där matandet straffar sig i längden! Jag jobbar vidare med det och ungarna jobbar med att lära sig. 🙂
Nåt som alltid går ner är bröd. Brööööd, bröd och bröd! Jag får äta min mat ifred om jag serverar de små liven bröd på stolkanten. Då står de där och mumsar, petar, tappar, äter från golvet och är sååå glada. Isaac börjar varje måltid med att säga: Mmm-bah!
– Nej, inte bröd nu, svarar jag då och båda pekar och tittar på brödpåsarna.
Vi har hunnit med både nya leksaker (makaroner i tomma napplådor), balkonglek och promenad. Solen var framme rätt länge och fyllde rummet med liv och ljus. Mina tulpaner älskar ljuset och spretar åt alla håll. Jag vill byta till tunnare kläder på barnen, men eftersom de bara sitter stilla i vagnen än, är det lite för kallt för sommarjackor. Fyra plusgrader är ju trots allt inte så supervarmt, fast man har siktet inställt på värme. Idag är det vårdagjämning och igår såg jag en man byta till sommardäck på sin bil. Det är bra med vårtecken!
