Att trivas

Varning för äckligt mysigt inlägg. 🙂

Det här med nästan-mörkläggning av sovrummet funkar ju utmärkt! Ungarna sov till tio före åtta, med en paus för välling lite efter fem. Så trots ett par avbrott i nattsömnen, känner man sig som en helt ny människa. Hoppas det håller i sig!

Twinsen verkar också gladare. Kanske det faktiskt är så att de inte riktigt kan sova, när det är för ljust? De kan de ju inte tala om.

Idag har de varit (och är) så otroligt söta, så att jag inte vet vad jag ska göra av den här mjukheten som finns i mitt hjärta. Jag suger åt mig som en svamp. Jag känner att jag bara är, här och nu. Jag stornjuter av hemmalivet, jag torkar gärna golvet och kokar potatis, lax och grönsaker. Jag bara finns i hemheten och dansar som en knäppis med ungarna i famnen. Isaac skrattar åt ”Dansa min docka, medan du är unger” och Milja kvittrar åt lite leksaker som jag tagit fram.

Efter jul märkte jag att de inte lekte med allt som var framme. William hade så många gamla leksaker, som de fick. De plockade jag undan i en påse – och tog fram idag. Milja var speciellt förtjust i en docka, Isaac hittade en bil som tjöt så tjusigt när man tryckte på en knapp. Jag hittade fyra nappar bakom datorbordet. Min tand är fortfarande lös, men jag har ingen tandvärk och det är känns så ofattbart skönt!

När det är sovdags på dagen, somnar Isaac på min arm. Jag skulle vilja krama dem så mycket, båda två, speciellt när de sover, men jag hejdar mig. Jag vänder mig mot Milja, som fortfarande är vaken. Kramar om det lilla flickebarnet och tänker på det som står i boken ”Eriks kanin”. Han älskar sin gosekanin så mycket att den nästan blir genomskinlig av kärlek. Och när jag ligger där och pussar på min dotter. Blir mjuk i själen och tacksam. Sårbar, men glad. Mammig så det förslår. Känner mig extra viktig, för de små. Där är hon, med de pyttesmå, mjuka fingrarna och det smala benen och den sköra lilla kroppen. Hur kan man vara så liten – och samtidigt en färdig människa?

Jag tänker på hur det liksom strömmar. Lite mamma till dottern, lite dotter till mamman. Jag pussa henne på kinden hundra gånger. Och en gång till. Hon somnar, med min arm runt sig och jag försöker insupa det här ögonblicket och spara det tills hon blir äldre.

Tills hon blir så gammal att man inte får krama. Tills man inte får pussa. Inte får hålla handen, till den dag då man inte längre duger till annat än att ge pengar eller skjutsa. Jag hoppas vi kan vara vänner, att alla mina barn och jag är vänner, oavsett bråk och strul och att man säkert kommer att dra ojämnt mellan varven.

Tack livet för att du förstod bättre än jag, och gav mig tvillingar (och William!), fast jag aldrig nånsin trott att det var något jag skulle klara av. Kanske det är så att man vet, först när man utsätts för det. Och för att man måste anpassa sig. Det är så skönt att inte veta allt!

Väx upp, men väx inte upp så snabbt, lilla barn. Trotsålden, det är den enda, som får gå snabbt. 😉