Sandlådspremiären

Egentligen skulle vi ha haft sandlådspremiär för länge sedan. Jag har antagligen varit lat och bara gungat eller gått ut med ungarna, det har de varit nöjda med. Det lär de inte vara efter idag! Vi utrustade oss med regnbyxor och hela baletten, trots att det egentligen inte behövdes och så drog vi ut med alla tre ungarna till en närbelägen park, vid en förskola (får man förresten använda deras lekområden efter att de har stängt? De tillhör staden Åbo och portarna var öppna. Hur som helst finns det gott om lekställen här nära.)

Åh, vilka kvittrande, glada ungar! Milja satt en liten stund och vispade runt med en kratta, men det var absolut för tråkigt! Hon ville upp och iväg. Men det här med skor känns inte alls vant, så tvillingarna ville inte ens gå när vi höll i. Isaac har inte lika bråttom som Milja, som kryper på knäna så fort hon kan, efter pappa och storebror. Isaac tar det med ro. Han petar i sanden, smakar på alla pinnar och stenar. Precis som hemma. Det är alltid ur hans mun jag plockar småstenar, som han dragit med sig från hallen.

Det var nio plusgrader fast klockan var sju på kvällen, så nu har vi bestämt att det är vår på riktigt! 😀

Milja blev så till sig av det här sandäventyret, att hon knep Isaac i näsan av bara farten. Lustigt nog kramar hon honom också som tröst. Tänk att sådana tankar finns i en ettårings huvud. Att man förstår sånt som ”trösta”. Eller så gillar hon bara att kramas.

Dagens sköna Williamcitat:

– Ibland leker jag att jag är 75 år. Eller 88.
– Hur är man när man är 88? frågar jag.
– Man är jättevuxen! Och vet du, Maja är ett år mindre än du, för hon är 35. Hon fyller 36 i år.  

En sak är säker. Om jag skulle bli akutdement eller störtvimsig, så kommer jag inte att få en chans i världen att glömma hur gammal jag är.