Om tid

Jag återupplever min scouttid, när William och jag sitter och knåpar med knopar. Tänk om man hade haft en sån där knopbok, va coolt det hade varit! Hittills har vi övat på råbandsknop, skotstek, dubbel skotstek, carrickstek. W öppnade toadörren åt mig med en skotstek med parallella ändar. Själv gör han varianter som heter ”kolaknut” och ”kahvakuulaknop”. På sätt och vis känns det som om tiden gjort ett hopp, ett stort skutt, när jag återupplever mina minnen.

Andra gånger känns dagarna så eeevighetslååånga. Man räknar timmarna tills ungarna ska lägga sig, för att man själv är trött och vill bara sätt sig ner och glo som en ko! Samtidigt vill man bromsa tiden. Idag satt vi i köket, Mika och jag, och pratade om mat (hmm, igen? :)) och ungarna. Jag sa att twinsen kan äta nästan all slags mat redan, de är inte bebisar längre. Och mitt i den där långa dagen, i de där timmarna som är fulla med kalabalik och kringströdda saker och vagnar, så man knappt kommer framåt, säger Mika:

– Jaa, jag veeet att de kan äta nästan allt! och suckar vidare: Men jag önskar att de inte växte upp så fort.

Det är samma längd på den här dagen, som på de dagar man känner att man nästan sovit bort. När man bara flamsar på, när man inte får så mycket gjort. Det är en precis lika lång dag som den här. Så märkvärdigt – och så naturligt och så mänskligt det känns.

För den där kaffekoppen med dubbelchokladmuffinsen var minsann mumsig, men visst var det mycket kvar av dagen.

Ibland är det lika bra att inte tänka så mycket på den där tiden. Om man kan låta bli. För ju mer jag tänker på, hur mycket hjälp och stöd twinsen kommer att behöva eller hur mycket man är hemma med dem, desto knäppare blir man. De gånger jag struntar i det och bara gör det jag ska och njuter av tiden, går det mycket bättre. Då somnar man med det där bebishåret i näsborrarna, två små bebisar… ursäkta, barn, intill mig. Två trötta, friska barn som klättrar i soffan så man får spader och som nästan går alldeles själva (bara de skulle våga).

There is a time
There is a season.
A time for every purpose under heaven.
A time to plant and a time to harvest.
A time to weep, a time to laugh.
A time to mourn, a time to dance!
And all is beautiful – it is simply beautiful.
In it’s own time.
It’s own time.