Smådement
Jag hade tänkt att vi skulle ha hunnit gå ut medan de där solstrålarna tittade fram och himlen var lite blå. Vi hann inte få på alla ungar kläderna. Det säger mycket om hur lite sol det varit idag. Men glada miner var det i alla fall. Isaac ville mest ”kättra, kättra” på den stora rutschbanan, men grävde en stund i sandlådan också medan William hade spring i bena med fotbollen. När har han blivit sådär bra på att dribbla och spela?
Att vara länge hemma med ungarna gör att man blir lite smådement. Speciellt om ungarna är små och man har sitt fokus inriktat på att de ska
1. överleva
2. få mat och rena blöjor/kläder
3. leka och ha det så bra så möjligt
Det är lite som att alla aktuella händelser faller i ett filter. Man hör om dem, men det är inte det första man diskuterar när man träffar någon annan mamma eller egna vänner. Inte som när är på jobbet eller skolan och det liksom hör till jargongen att ta upp dagliga ämnen. Däremot minns man mycket väl vad som hände 1989 på en skolgård. Sen ska man ut till livet igen och man tvivlar lite på om hjärnan fortfarande är intakt, som Maria kommenterade häromdan. 😀 Mycket bra sagt.
Jag är så glad över att twinsen är inskolade på dagis och att de har vant sig vid att vara där, så att man inte behöver tänka på det också, utan kan kicka igång med skolan och allt det innebär på en gång. Det kommer att vara mer krävande att plugga den här gången, eftersom så mycket ska ske på egen tid och egen hand. Samtidigt är det spännande igen och man känner sig mer levande än nånsin.
Jag försökte baka jultårtor efter en bild jag sett på Pinterest (eller nåt liknande) och det blev väl sådär. Och huu, jag har glömt hur hemskt goda färska jultårtor är! Hur många får man äta (säger hon som annars inte har nåt problem att avstå från bullar, men tydligen har en svaghet för just de här).
Nu har vi också kommit till en punkt då twinsen verkligen har nytta av varandra. Ibland smiter de själva iväg och man hör dem fnissa och leka i Williams rum. Den ena gömmer sig, den andra leker tittut och så gapskrattar de åt varandra. ”Miiija”, ropar Isaac. ”Isaaaaa”, ropar Milja. Williams saker är det bästa som finns. Speciellt att sprida ut alla småsaker så långt man kan, alternativt att sprida ut skor, vantar och mössor i hela huset.
Dagens FB-status:
Dagens tanke:
Mamma och jag hade helt klart samma tankar i huvudet idag. Varför kan jag inte komma över några timmar, varför ska det vara så långt mellan oss? Jag vet att det är mina egna val, och vi trivs ju här, jag har min egen familj och det är så det ska vara. Ändå saknar man ibland. Saknar mina systrar, saknar min egen mamma och pappa och att ge dem tid, att ge oss tid, så länge man har varandra.
För varje flicka
Det har dykt upp en liten burk i sidomenyn. Det är en liten insamling jag startat, efter att ha sett de där skyltarna om ”Girls can” länge nu. Det är en insamling som hjälper tjejer i fattiga länder. Jag såg ett program om kvinnors situation i Afganistan häromdagen. Blev både ledsen, arg och tom när jag såg att de fick gömma sig för att göra något så enkelt som att spela fotboll. Att man är vuxen vid 14 års ålder och ska giftas bort för att ”fullgöra kvinnans plikt”. Detta är idag, 2012, i ett land nära oss.
Ja vähän su0meksi:
Tyttöjä syrjitään monin eri tavoin.
• 75 miljoonalta kouluikäiseltä tytöltä on tälläkin hetkellä evätty pääsy peruskouluun.
• Tytöt ovat kolme kertaa poikia useammin aliravittuja.
• Joka vuosi 10 miljoonaa tyttöä joutuu alaikäisenä naimisiin.
• 60 % Saharan eteläpuolisessa Afrikassa asuvista 15–19-vuotiaista tytöistä on naimisissa.
• Raskaus tai siihen liittyvät komplikaatiot on yleisin kuolinsyy 15–19-vuotiaiden naisten keskuudessa.
• 150 miljoonaa tyttöä (ja 73 miljoonaa poikaa) on kokenut raiskauksen tai muuta seksuaalista väkivaltaa.
• Järjestelmälliset raiskaukset ovat yleinen ase konflikteissa ja sodankäynnissä.
Med andra ord, skänk en slant från vårt överflöd, för att tjejer ska kunna utbilda sig, få färra, men friskare barn och inte behöva utsättas för våld. För varje flicka, ge en framtid.
Det finns fler sådana här ljuvliga varelser, men som behandlas fel. Bara för att man föddes till kvinna.
Klicka HÄR för att komma till insamlingen, eller på burken!
Fjärde gången gillt
Det var två ganska trötta föräldrar som drog iväg med barnen till Päivä Paloasemalla. Det är alltid svinkallt varje år när de har det här eventet och det är alltid nån som är missnöjd, men vi gick i alla fall dit och tittade lite, klättrade på brandbilar och fick vår julkalender. Och det var i alla fall ingen snålblåst i år.
Isaac ville ha en massa korv, William ville stanna och se mera, klättra och styra, Milja ville vara med ett tag, men blev plötsligt blyg när en tant kom fram och skulle gulla med ungarna. Jag tyckte lite synd om henne, hoppas inte hon kände att hon skrämde bort ungarna.
Sen hämtade vi hamburgare och hälsade på fammo&faffa och somnade. Ja, inte ungarna, tvillingarna somnade i bilen och sov 25 minuter och sen är det kört. Men jag var trött, jag fattar inte varför jag inte lyckades somna ordentligt inatt.
Det var således lite mer trötta barn som åkte bil fram och tillbaka idag, men jag tror de är glada i alla fall. Självfallet somnade twinsen alldeles för tidigt (igen) när vi åkte hem lite före sex på kvällen. De är ju vana att lägga sig lite efter åtta och vaknade och grät hemma. Det har varit en lång dag, som började tjugo före sju, men NU är alla trötta i säng.
Min RunKeeper påminde mig glatt om att ”du tyckte det var dags att träna idag igen” men det finns ingen energi för det idag. Mina armar och ryggen har jag i alla fall tränat idag, vi har burit och burit ungarna. Såhär i efterskott kanske det hade varit bra att ha med vagnen, men twinsen inte riktigt gillar den längre. Och träningen hinner jag med, det är faktiskt skönt att bara ta det lugnt ibland. Det är ju lördag kväll.
Plötsligt händer det bara
– Brukar du leik me Isaac å Milja på dagis, frågade efter att vi läst godnattsagen för W. Han svarar, som han brukar, på högsvenska med västnyländsk accent:
– Nää, det brukar jag int.
– Men he var na aader flickor.. började jag.
– He va na! säger han tvärt. He va na! Och ansiktet spricker upp i ett stort leende.
Jag tappade konceptet helt och låg bara där och flinade tillsammans med min stora son.
– Jaa, ja saa no he, ååka gambel stajl! sa William och vi flabbade ännu mer.
Det var ett bra tag sedan vi lyssnade på Åka gamle style, men barn minns och lyckas dra fram sånt där i alla möjliga situationer. Sköna ungar! Och den där rebellen vi såg igår är plötsligt borta. Det är liksom inte bara jag som har tvära kast med humöret, det är ungarna också. Man frestas ju att tro att det finns ett sammanhang.
Som jag skrev på Facebook (jag gillar inte att skriva dubbelt, men jag vet också att alla inte har Facebook och vill dessutom skriva ner saker så att man kan hitta dem, som i en blogg) har det varit en strålande dag idag, trots att det är regngrått och disigt. Jag fick ett samtal och mail från ett produktionsbolag i Sverige och pratade länge med en tjej som håller i trådarna för ett nytt program om Tourette. Jag var ju med i Outsiders när jag var gravid med William, men det här är inte samma sak. Exakt hur det här nya blir, vet jag inte, men det handlar antagligen om musik och om hur det är att leva med Tourette.
Ibland funderar jag om jag har för lite tics just nu för att vara med, om de väntar sig att man ska tokvifta och spexa och sen komma på nåt sätt så man bara lugnar sig. Så är det ju inte att leva med Tourette, men de där klara kontrasterna är lättast att visa upp och lockar väl mest publik. Kanske inte det faktum att att man lärt sig hur och vad man ska göra. Hur som helst blir det intressant att se, det kan ju bli bra!
Och sen kom dagens bästa samtal: Jag får fortsätta studera till intrumentskötare! Det har varit FPA/Kela och Arbetsförmedlingen som hållit i trådarna för utbildningen och det verkade störtomöjligt att komma med i år, såvida man inte har jobbat för Nokia i Salo och blivit uppsagd där (dessa människor erbjuds specialla utbildningar). Sen sa min lärare att jag kom med i en grupp där man studerar lite mer på distans, men ”hon hade bara glömt att tala om det för mig, det finns en plats här för mig”. Först blev jag så förvånad att jag glömde vara glad!
”Vi börjar på måndag klockan åtta”. Sådär bara. Hej hopp! Hej igen fagocytos och alla decinfektionsmedel och tartuntaportti och alla instrument! 😀
Grå torsdag
Nä seriöst. De här eviga prognoserna om mulet väder och duggregn går mig på nerverna. Idag duggregnade det hela dagen. Det var som om nån stod med en stor spraykanna och strösslade ner vatten, fint och jämnt överallt. Regnar det eller inte? Man vill bara krypa in i nåt ide och vakna i februari eller mars.
Det är mörkt på morgonen och mörkt på eftermiddagen. Sorry, jag pallar inte att skriva nåt positivt idag.
Ungarna hade i alla fall vansinnigt roligt med den här Flexitraxx-bilbanan och Isaac kallade den batteridrivna bilen för ”mopobil”. William totalrebellar mot oss och vi biter ihop. Typ. Fem år=mysåldern? Eller hur var det nu igen?
Matsläparen
Jag trodde jag hade fått lite rutin på den här dagisrumban, men det är inte helt lätt att dra iväg med tre. Jag började klä på alla klockan kvart över sju, var vid bilen fem över åtta! Alltså seriöst, hur kan det ta så länge? Milja kastade vantarna hela tiden, grät sen för att de var borta, jag bar på en extra kasse och kunde inte bära henne. Hon strejkar dessutom när man ska hålla henne i handen, medan Isaac säger: Hand! Hand! och vill hålla. Det är väl tur att båda inte strejkar samtidigt.
Det finns två ingångar till dagis: en till stora sidan och en till lilla. Eftersom man kommer med två små, blir det nästan alltid så att man går via lilla sidan och W får ta sina kläder (eller åtminstone en del av dem) och gå genom stora salen till sin avdelning. Vissa gånger tror jag inte han gillar det. Han protesterar genom att vägra gå in till frukost och just idag hade jag lite mer bråttom än vanligt. Twinsen gick glatt till frukost, medan W larvade sig, sparkade ner andra barns kläder och gömde sig i ett hörn. Lille man, jag blir så villrådig.
Om gårdagens tema var att kasta ut, så handlade den här dagen om att bära in mat och förnödenheter och sånt man inte handlar så ofta. Pust. Fick sällskap av fammo Merja och det var skoj. Vi pratade genom heeela Citymarket, och inte särskilt lågmält heller. 🙂
Jag fick också en snabb tandhygenisttid och passade på att ta den (fast det är dyrt som sjutton med privatvård) så att jag äntligen kunde lätta mitt samvete. Det är ”bara” åtta månader sedan jag var där sist, men har man dåliga tänder så har man. Till er som fortfarande har en sån där ståltråd bakom nedre tänderna, som rest efter tandställning – kräv att få den borttagen! Mina tänder har inte ändrats så mycket, men jag fick truga och fråga och stå på mig innan nån äntligen tog bort den (ingen ville väl ta på sig ansvar) men det ledde till att jag håller på att tappa de två nedre framtänderna.. Förra gången fick jag en megainfektion i den där fickan bakom tänderna, käkade antibiotika och trodde jag skulle tappa ena tanden, men se, den håller sig kvar ett tag till!
Dagens glädjande förnödenhet:
Lambis toapapper med verser. Så enkelt och på nåt sätt så uppiggande. Jag tyckte samma sak med hushållspappret med motiv från Virkkukoukkunen.
Jag var förberedd på ledsna miner efter kalabaliken i morse, men när vi hämtade ungarna var alla glada och hungriga. Milja bäddar ner Blixten, pappa, sin bror och allt hon kommer åt. Isaac kör med bilar på ett lämpligt pappaberg som råkar finnas på golvet och ungarna leker koja.
Men sova vill hon inte, den lilla söta dottern med de mjuka tårna. Bara rulla, vända, sparka och prata. Kanske har hon mycket att fundera på sådär på kvällskvisten. Isaac gör samma sak ibland, men ikväll slocknade han som ett ljus efter att han konstaterat att ”Maja sover, Ava sover. Massdabilen totar osså, iso tåg. Heidoo”.
En me(n)tal rensning
Ibland är det skönt med en riktig utrensning av gamla burkar och plastbyttor. De samlas ju på hög, när man bor i lägenhet. Mehukattiflaskor, reklampapper, kartonger, ett par trasiga leksaker som man inte kan sortera med brännbart och massor med burkar. Nu är de ute. Och nu är slaskrören rensade, tvättmaskin och diskmaskin tömda ett par gånger och tjohoppfaderallanlej.
Jag har tvättat ur en del barnmatburkar som ska få åka med till dagis imorron, de blir bra pysselmaterial. Det har tagit lång tid att samla dem nu. För det första åt ju tvillingarna aldrig någon burkmat, förutom efterrätterna. De har jag köpte lite då och då fortfarande, eftersom de är goda att ha på gröt eller äta som sådana lite då och då. Jag har också plockat ihop en del restgarn och nystan som jag fått på köpet nån gång och nu tar jag dem också till dagis. Mamma tipsade mig om att jag borde samla toarullar också, men vi har faktiskt bara såna man spolar ner numera.
Det har kommit en ny Quornprodukt (ny för Finland) och vi är superglada över den! De här filéerna hörde till Mikas och mina favoriter när vi bodde i Sverige. Det hände ganska ofta att vi levde på dem, grynost och ris, speciellt då vi tränade som mest. De smakar ungefär som välstekt kyckling och gick bra hem hos tvillingarna också. Speciellt hos matvraket Isaac som sa att de vara ”kana”.
Vilken fröjd och lycka det blev ikväll när William la ifrån sig en burk med smålegon och minipusselbitar (eller vad man nu ska kalla de där små blocken man kan fästa i varandra) och tvillingarna för en gångs skull fick låna dem. Nästan ingen bit åkte i munnen, men man får ju vakta hela tiden. Jag tror Milja tog en näve och gömde någonstans också, men dessa bitar har jag inte hittat än. =P
Imorron blir det tandhygenist för min egen del, en massa mathandlande och sånt där tungt men nödvändigt. Och lite stickcafé, som vanligt på tisdagar. Å andra sidan stickar jag lite varje dag, så jag vet inte om det gör nån skillnad. 🙂
Dagens Hmm:
Vi har två julfester på dagis att gå på. Klockan 07.30, den ena är på en tisdag och den andra dagen efter, samma tid. Varför det? Kan man inte ha dem samtidigt?
Dagens sparkampanj:
Jag tar ut och skakar och skakar på printerns kassetter med färg, för att få dem att räcka längre. Och det funkar faktiskt.
Lekfnatt
Idag blev jag riktigt rädd. Jag var ensam med tvillingarna en liten stund efter kvällsgröten, Mika gick till Sale. Jag hade klätt av Milja och satt henne i den tomma badbunken, när jag hörde ett kras bakom mig. Isaac hade haft en tom barnmatsburk i handen, men tappat den och nu låg den där i tusen bitar på klinkersen. Dessutom petade han lite i de små skärvorna. Det gick bra, Milja satt kvar i det torra badet, medan jag ajabajade Isaac och sa att det var ”farligt, det pickar och sticks”. Slängde mig efter dammsugaren, som aldrig står långt borta (kära ganska-nya dammsugare, vad jag är glad att vi har dig och inte den påslösa längre!) och sköljde dessutom både golv och barn.
Det var egentligen mitt fel, jag hade låtit ungarna leka med burken i badet förut, det hade gått bra, men jag gör inte om det. Bara plastsaker hädanefter.
Jag trodde förkylningarna hade börjat ge med sig, när den där bomullen i huvudet äntligen släppte, men nu fick jag ont i halsen igen. Det är väl svårast när ungarna är så små, men samtidigt är jag glad att det inte är värre än såhär. Isaac snorar mest och William hostar.
Idag var vi till Liikunnan Ihmemaa igen, det var ett tag sedan sist. William ville först inte komma med, han höll på med ett viktigt byggprojekt hos farmor (det ligger ett stenkast från den gympasal dit vi brukar gå), men ändrade sig. Förresten kan jag meddela att man ska vara där tidigt, halv fem, om man vill leka lugnare. Vid halv sex var det mycket fler barn och mycket mer ljud. Isaac och speciellt William sprang runt som två brandskadade illrar. Har man nån ny trotsålder när man är fem? William vill nämligen inte alls lyda mamma eller pappa, utan ofta knuffa och leka väldigt hårt med andra barn och han kommer som ett yrväder en aprilmorgon, fast utan den där svångremmen runt halsen. 😉 Och det slutar alltid med att han slår sig eller gråter och det är tråkigt.
Jag är i alla fall jätteglad att vi gick dit, ungarna fick leka länge och fnatta av sig. Det behöver man när det är grått och mörkt ute. Och nu sover de gott efter mammas goda gröt (haha, det är Pilttigröt för att jag tycker det går så lätt med dem ^_^).
Dagens boktips:
Hämta Joel av Emma Adbåge.
Vi har lånat den förut, men William förstod inte den riktigt eller hade inte intresse för den. Nu hamnade jag att läsa den två gånger samma kväll. Det handlar om Joel, som är adopterad och om tillhörighet. Varför ser man på vissa barn vem de hör ihop med, men inte på Joel? Och varför bor han inte med den mamma, som hade honom i magen? Kan man åka tillbaka till sitt första land? Kan man hämta en egen bebis till dagis eller hur går man till väga? Det är en skön, antirasistisk bok, som beskriver skinnfärg (härligt ord! Inte hudfärg!) och hur lätt det går att förstå att man är annorlunda, men ändå lika. Och tänk vilken tur att Joel har mörkt skinn, då bränner han inte sig i solen eller blir röd som en tomat. 🙂
Lördag
Vet du hur det låter när barn skrattar sådär riktigt innerligt hjärligt? Sådär som vårbäckar brukar låta, porlande, kluckande. Sådär som man tänker att bubblor i ett champangeglas skulle låta, om de fick dansa. Sådär som tusen virvlande fjärilar på en sommaräng. Twinsen är trötta, vi jagar dem och kittlas. Smyger bakom kökslådor, skräms, men bara sådär lite. Får tag i en tå och biter lite, kittlar under armen. Milja skrattar så det bubblar av glädje: ”Meeja!” och hickar. Vi brukar säga att vi fortfarande inte fattar hur vi fick så glada ungar.
Det är svårt att somna och svårt att sitta still vid frukost, när man är ett år. De äter på fem minuter och när man själv ska sätta sig, har de redan ätit klart och kastat bort mjölkmuggarna. Nåja, nån gång, nån dag, när mina händer inte luktar bajsblöja, ska jag sitta där i lugnet och tugga min frukost, medan ungarna har annat för sig och inte tid för töntiga föräldrar. Och kanske minnas just den här dagen.
Twinsen har plötsligt lärt sig (själva) att bygga torn. Ett litet steg för mänsligheten, men ett stort steg för den lilla människan.
Om löpning
Jag har hatat löpning hela mitt liv. Ända sedan vi skulle springa till den där motionslådan vid ”törk-riia” med skolan. Rundan var kanske lite mer än två och en halv kilometer, men för en blyg, tanig tjej som hade noll kondition och säkert fel klädsel, var det min mardrömsgrej på gymppan. Vi var alltid sist, jag och några till som gick den där samma slingan. Det blev inte bättre av att den gick förbi hemmet och man hade stor lust att vika av där. Och alltid var det samma personer i täten, de där killarna som sprang med STORA och lååånga steg, de som sprang förbi oss innan vi ens hunnit halvvägs och de som fick 10 på betyget för att de var bra på det där.
Det tar ett tag innan man glömmer. Numera har jag lagt den där barndomen bakom mig, men tänker på att mina barn inte ska behöva genomlida något motsvarande, samtidigt som jag vet att dagens lärare och undervisning inte alls är lika trångsynta och lika ovetande.
Men något fanns kvar. En liten gadd, en irriterande känsla av att ”jag klarar inte det här”. Varje gång jag har försökt börja springa har jag varit andfådd, fått håll/strickningar och haltat fram för att slutligen bara ge upp. Ge upp för att man hatar den där löpningen, fast man inte vill det. Strunta i alltsammans, för att det finns så många andra sätt att träna. Ge upp för att man helt enkelt inte vill springa.
Mycket av löpning och joggning sitter i huvudet. Man måste verkligen vilja det själv. Man kan inte börja jogga för att någon annan vill det, det är helt onödigt. Och framför allt ska man inte börja som jag gjorde: i en ganska rask takt, men målet inställt på nåt sjukt stort mål. Intervallträning är bra, för all del, men för mig har det aldrig funkat. Jag måste liksom jogga såpass långsamt att jag kommer framåt, men så att man kan prata och inte flåsa. Inte börja för snabbt. För mig visade det sig vara cirka 8.30 min/km, eller det som kallas pace . Jag har aldrig räknat med dessa värden förut, för mig handlade det bara om 8-12 km i timmen på löpbandet. Numera ser man oftare det förstnämnda sättet att uttrycka hastighet, men det är också lite knepigt i början att få grepp om.
Egentligen var det Mikas faster och hennes familj som var den utlösande faktorn, de som fick mig att våga prova på att jogga lite. Två kilometer, två och en halv, i sakta mak. Och att jag själv ville. Mika stöttade mig också, jag fick ju ha en del av hans kläder (vi är faktiskt ungefär lika stora löpmässigt, förutom att hans tröjor är tält på mig, men det gillar jag). Skor hade jag. Ja, visserligen från år 2001, men sparsamt använda.
Nån gång i slutet av juli testade jag. Kan jag springa två kilometer? Eller två och en halv? Och det GICK. Det var en förbaskat stor triumf! Det gick varken fort eller bra, men det gick! Jag kom runt den backiga grusbanan i skogen, som dessutom är fylld med branta backar – och jag tillät mig själv att gå uppför backarna, som Mika hade rått mig till. I sakta mak, på mitt eget sätt, men alltid framåt.
Det var den där känslan som fick mig att gå vidare och framför allt – att längta ut igen. Jag sade i början att jag skulle nöja mig med att kanske springa en blygsam femma nån gång i nåt tjejlopp, men märker, efter att ha kommit över åtta kilometer, att det går att springa längre. Jag vet fortfarande inte hur jag ska springa snabbt, men det tar jag som det kommer senare. Just nu segar jag ut och njuter av läget. För är det inte det som träning ska handla om, att njuta och svettas?
Jag önskar alla en likadan träningsupplevelse. Inte nödvändigtvis en löprunda bara för att det är inne och trendigt, utan att hålla på med nåt som är kul. Det kan vara vattengymnastik, skidåkning, att gå med stavar, zumba eller vilken som helst aerobisk träning. Förut tänkte jag att jag skulle låta thaiboxningen bli den som får mig att få upp flåset, men nu tänker jag vända på steken. Om jag orkar springa lite, kanske jag orkar bättre i den sortens träning senare. När det finns tid och möjlighet. Just nu springar jag bara lite. För att det är kul och för att visa att mammor visst kan gilla stickning och tv-spel, men det är inte det enda man behöver tycka om.
PS. Tack Riku, Ritva, Mika och alla ni andra bloggare som ständig uppmuntrar mig. DS.
Bittes blogg 