Torsdagstrivseln
Det här är den sandigaste och blötaste vintern hittills. Jag tror vi har grusrekord i hallen, dammsugaren är aldrig undanställd och halarna måste tvättas varje dag. Man tycker man har plockat undan allt och ändå ligger ett par genomsandiga, våta byxor kvar i hallen. Jag skulle faktiskt säga ja tack till lite minusgrader nu, det är ju snart slut på november.
Det är jättesvårt att komma på nya rätter och mat. Jag minns att Linn skrev om exakt samma sak för ett tag sedan, man fastnar i sina egna kryddmixar eller avsaknaden av dem. Idag använde jag en garam masala på burk som grund, för att få till nåt annat. Det blev en trevlig, indisk sås med kikärtor, tomater och pumpafrön, för att det var slut på Quorn hemma. Och för en gångs skull kokade riset inte över, men jag sköljde det också fem eller sex gånger. Det doftade kanel i hela köket. Mindre munnar fick fiskpinnar. Och bananmuffins enligt favoritreceptet till efterrätt, eftersom jag hade ägg och bananer som behövde användas. Det är en stor fördel att kunna göra maten klar innan ungarna är hemma, för hjälp va mycket gråtande det är just den där tiden.
Milja är vansinnigt förtjust i en barnbok som heter Pikku Kippari/Lilla skepparn, jag har lånat den på både finska och svenska nu. Hon går igenom hela bokhögen, rabblar ”Kippa, kippa” för sig själv och sätter (nåja, kastar) alla böcker på golvet, tills hon hittar den. Jag vet inte exakt vad det är som är så tilltalande, men hon ska ha boken varje dag.
Isaac är en tågmänniska. Han kan nästan sätta ihop tågrälsen redan, med lite hjälp. Sen sätter han sig mitt i högen eller på rälsen och kör, petar, blir arg för att vagnarna inte sitter ihop hela tiden och vill att man bygger tunnlar. Ibland sitter han med en enda bit och kör med nån liten bil på just den biten.
William joinar ibland, men det är uppenbart att han ofta tröttnar på twinsens lekar. Han vill hellre skriva, rita eller spela vid datorn. Såklart, han är ju stor. Och med stor menar jag jättestor! Jag tycker redan att twinsen har växt så otroligt mycket och ser så stora ut. Eller är det bara för att de har så mycket hår?
Dagens TV-program:
Aldrig mera fet – Lika bra varje gång (bara två hittills). Ett program med så stor känsla och stort hjärta. En snyftare, fast det alltid är glada historier.
Dagens saknad:
Mina löprundor. 😦 Nu vill jag verkligen att den här förkylningen ska försvinna!
Dagens
Visst är det ganska konstigt hur vi tjejer missar hela Movember-grejen. Att man donerar massvis med pengar till Rosa Bandet, men inte alls uppmärksammar killarnas insamlingar? Mika odlar vidare på mustaschen och samlar in pengar till cancerforskning tillsammans med sina jobbkollegor.
William har tröttnat på sitt namn. ”Jag vill heta Milja istället, det är finare”. Sen ändrade han sig och går härmed under namnet RutschbaneFörstöraren.
Lycka är barn som sover hela natten! Och då menar jag inte att man ska springa till sängen titt som tätt, utan de sover faktiskt. Någon napp tappas ibland och jag undrar stilla hur det ska gå när vi slutar med nappar. Milja har sin snuttetrasa, men Isaac sover med en napp i handen – också. Hmm.
Jag har snart stickat färdigt min Diverted-sjal. Det syns inte på bilden, men de ränder som är breda i mitten, blir smala ut i sidorna och tvärtom.
Garn: Shibui Sock, Midnight (det blåa) och Cascade Heritage, Sunflower. Stickor nr 4.
Tre
Det går bra att vara gräsänka ett tag, men jag skulle inte vilja vara ensam med alla tre varje dag. Det är bra att bli påmind om det ibland. Jag skulle just skriva att alla tre ligger mysigt i stora sängen, men det tog ett tag innan vi kom dit. Fast det var rätt mysigt det också, att ligga där och läsa för alla tre, fast vi bara läste en bok. Det är sånt jag har tänkt att jag skulle göra, när jag funderade på hur livet skulle bli med tre små samtidigt. I slutet av boken började Isaac säga ”hei-doo, ei-doo!” till alla i boken, då var det lika bra att sova och släcka. Så låg vi där i halvmörkret med Williams självlysande skelettpyjamas och Miljas små sprättben.
En sak är i alla fall säker, nej två. 1. Jag ska inte göra lasagne eller lasagnette på väldigt länge, eftersom det inte vann nån större framgång, förutom hos Isaac. 2. Jag ska se till att kolla om ungarna har krämat i blöjan när jag är så förkyld, att mitt luktsinne tydligen har svikit mig. Eller tre kanske, jag måste lära mig höra skillnad på kaka och kakka, men det är inte så lätt.
Det här med ord är förresten inte lätt. Isaac pratar mest av twinsen (än så länge) och många gånger klart som i ”Hei-doo bila”, ”taksibiiil” eller ”pitsaa!” men andra gånger ska han ”paava” eller så ska jag sjunga ”passe” eller så vill han leka med ”Eeewee” och dricka ”iwii!”
Och nu, när jag faktiskt kan säga att alla tre sover sött, hann jag kolla på ”Kan du slå en pensionär”, det är så grymt bra och inspirerande – och lite av House. Och så hoppas jag att vädergubbarna har fel så att det bli sol imorron också, i alla fall lite!
Full fart-måndag
Ibland tycker jag det skulle vara roligt att dra ut på den här bebistiden. Att få bära det minsta barnet i sjal eller spendera lite tid med en minsting. Tänk att bara ha Isaac eller Milja, i lite lugnare tempo.
Sen tänker jag om. Nä-ä! Det skulle inte bli som man hade tänkt ändå! Då skulle det säkert ha blivit ett kolikbarn eller så skulle man haft fullt upp med något annat, så det ändå inte blev nåt mysigt sjalbärande så ofta man tänkte och sen skulle ju den bebistiden också gå om. Allt har sin tid, det braiga och det dåliga (vi är helt inne på samma tänk, Jennie!). Och då hade jag ju inte haft tvillingar, det vill jag ha!
Den här veckan är jag själv med ungarna, fram till sent på onsdag kväll. Det går bra, speciellt eftersom vi har dagis också, men man måste vara beredd på att ungarna tar 110 procent av ens tid på när de är hemma. Idag städade jag med William, satte fram en nygammal skrivbordslampa som han blev så glad åt (och vi, för att vi återanvänder saker och slipper köpa nytt) och för att det sitter en VANLIG glödlampa i den. Jösses så mycket ljusare den faktiskt är – och snabb!
Milja är på extra konstigt humör nu. Hon vill inte sova på dagen och inte på natten. Jag ligger mitt emellan twinsen, med Isaac på höger arm och tjejen klamrad runt den vänstra. Hon sprätter med benen. Slänger upp dem rakt upp och sen släpper ner dem på min mage så jag får anstränga mig för att vara tyst, hon pratar om alla på dagis (fast vi redan gått igenom dem och sagt godnatt till alla vi kom på, alla Mazda- och Blixtenbilar och några från Traktor Tom) och gurglar, ooar och aaa-ar, petar mig i munnen och klämmer på min näsa. Vill. Absolut. Inte. Sova. Vad vill hon då? Jag är faktiskt intresserad, eftersom hon inte ville stanna uppe heller. Slänger iväg täcket och tio sekunder senare gråter hon efter det.
Jag hade tänkt göra nån slags lasagne idag när jag kom hem med ungarna, men hade inte förberett den. Trodde det skulle gå att göra det, men hahhaaa! Vilket skämt! Någon bajsade, en annan ville upp i famnen, en tredje ville leka, rev sönder en bok eller så kivades ungarna om samma bil. Jag sätter att vänta på maten i fem minuter och det blir skriiik och kalabaliik och twinsen bråkar eller kastar skedar och haklappar och William springer till datorn, för att han tycker de har så mycket oljud. Stackars storebror.
Jag fick back-up av fammo som kom över ett par timmar och läste för William, medan jag la de bångstyriga minsta. Och det är ju inte så farligt, man måste bara orka lyssna på skriken och hålla sig själv cool. Veta att man kan plocka upp, men att twinsen kommer att riva ur ett par lådor med leksaker eller kläder i alla fall. Sen känner man sig stolt när dagen är slut, för att man faktiskt klarat det bra och för att ungarna fått i sig maten (det går med en rasande fart! Isaac t.ex., äter gröt med händerna om han inte lyckas skyffla in tillräckligt med skeden) och sen är han klar, när man själva ska börja! Och nåde den som inte ger en pastill (Nii! Nii!) när man sagt Tack för maten tack. Det här hårt det här med rutiner, när man själv försöker fuska. Nä, matro hamnar vi att vänta lite med.
För det här är ändå livet. Det är så det är. Sköna ungar, det ha vi. Sköna och otroligt envisa! Jag fattar inte var det kommer ifrån!
Dagens fynd: Tre avskrivna böcker från bibban för 70 cent styck! Att läsa sönder och älska. Ja, så lånade jag tjugo till förstås. Nu blir det knepigare, eftersom man ska börja om med de minsta böckerna, som jag delvis tröttnat på. Än så länge läser vi mest för W, men twinsen börjar orka lyssna på kortare sagor och älskar bilder.
Dagens solsken: Bokstavligen! Solsken och sju plusgrader över Åbo. Jag snorar som en galning, men är glad över solen och speciellt såna där underbara moln.
Tvillingliv, del 71
Det är tråkväder och regn utan hägn. Ungarna har tråkigt, så vi gick ut trots slafsvädret. ”Gäva”, sa Isaac flera gånger, men vi hade glömt att ta med en spade, så han nöjde sig med att springa runt. Ska man ha vinter- eller höstkläder nu? Det blåser kallt, men är sju plusgrader. Vi kör med lager på lager.
Medan storebror var på äventyr och lite kalas (igen) i huvudstaden, hittade vi här hemma på plaskiga vattenlekar. Det var mycket, mycket populärt. Och tänka sig, tjejen var torr innanför kläderna när vi var inne. Det vågade jag inte riktigt tro, innan jag klädde av henne. Jag minns när jag köpte den där dräkten åt William och tyckte den var så bra för att det var vinterbyxor med plast utanpå. De har hållit riktigt bra, vilket är annat än man kan säga om galonhandskarna. 😉
Alltså huh huh, vad de har energi de här två. Skulle man själv röra på sig lika mycket som de gör, skulle man bli slank på nolltid. Förresten, kan man bli döv av barnskrik? De samsas ju inte om leksakerna eller så är det nåt annat de inte får och då blir det missljud och illskrik så det står det härliga till! Jisses vad mycket vilja man kan ha när man är sådär liten. Jag vet att det är en bra sak, men ibland ganska tröttsamt.
Milja fick för sig att ”fixa lite med kläderna” i tamburen. Sandy, släng dig i väggen! Man kan väl i alla fall säga att det syns att någon bor här.
Men så leker de så fint mellan varven. Idag satt de till och med i vagnen ett tag. Vi hamnade att gå in, för det regnade så mycket, men det var fräscht ute på nåt sätt. Grästet är grönt och man fattar verkligen inte att det är november, förutom på mörkret.
Förresten så gillade jag dagens Solsidan skarpt. Det var lika knäppt som vanligt och centrerat kring detaljer, men det är ju så det ofta är i livet. Dessutom tänkte jag på det här med mys och gulligull på nätet eller Facebook och att det faktiskt har två sidor på riktigt också.
40-åringen
Det bästa med att ha en man som fyller 40 och inte har åldersnoja, är att man har en orsak att ställa till med fest. Och att man ser att det inte är så farligt, det där med att byta decennium. Dessutom får man spendera tid med storfamiljen, äta tillsammans och ungarna får äta glass och godis tills de går på övervarv.
Och vad dom lekte! Och vad dom mumsade på kakor. Milja bar runt med dockan och vagnen och blev livrädd för gästerna. Sen gick det om.
En dator med favoritfilmerna sattes fram, så att vi vuxna skulle kunna äta lite. Det gick sådär. Twinsen kom på att det var väldigt roligt att slå på tangenterna, så det blev många avbrott i Traktor Tom.
Husmor hade gjort grekisk mat (allt utom en skål med köttbullar var vegetarisk!), tusen tack, det var så grymt gott (och nu har vi mer i kylen, jess!). Eine-mummi kom med hundra presenter åt barnen och en ny tröja åt W, som hon ”glömt bort” förra gången. Förut tyckte jag det var lite svårt att ta emot så mycket presenter från henne, jag kände mig själv lite otillräckligt. Nu förstår jag att det är hennes sätt att visa omtanke för oss. Och vi tar emot med glädje. Hon hade köpt Angry Birds Space Kimble (Kimble var ett av mina egna favvospel när jag var liten) och en pusselbok, som vi ska spara till jul åt barnen. Hon är också den som ”råkar hitta” ett par tröjor åt sin son och sonson och sonsonson för att ”det var på rea och du vet hur vi pensionärer springer på” och hon köper kalsonger och strumpor. Musteri P hade bakat bröd både till kalaset och åt oss och försett oss med mer inlagd gurka och mynta-te och sylter. Tusen tack, det går åt i en familj med fem! ♥
Eija oli leiponut tosi siistin täytekakun synttärisankarille! Mulla oli idea, hänellä taidot. 😀 / En vän till mig, Eija, hade bakat den här snygga tårtan till födelsedagshjälten. Jag hade idéen, hon skills!
En lyckad dag är till ända, mer fest på kommande närmare jul. Det känns fint. Vi packade ner två av tre busiga och trötta barn i bilen och hoppas att den här annalkande förkylningen inte blir värre än såhär.
Sånt där en fredag bjuder på
Den där rutschbanan vi köpte ifjol har varit ett lyckat köp. Visserligen får man hela tiden se till att ungarna har sockor på sig, för annars klättrar de upp åt fel håll och krockar med den som rutschar ner. Andra gånger funkar den bra som koja. Fast en liten del av mig önskar ändå att vi kan flytta den till ungarnas eget rum snart. I vår! Då får vi ta oss i kragen och fixa katastrofrummet. Det är fortfarande för mycket marras i marraskuu för att jag ska ha nån lust med ett sånt projekt.
En morgon letade jag helt galet länge efter W:s tröjor och långkalsonger. Sen kom jag på vad twinsen hade sysslat med kvällen innan. Det här är absolut en favvosysselsättning. Flytta kläder, trycka in dem i små lådor, sprida ut sockor och dra på sig tröjor.
Och plötsligt ser de så stora ut. Milja ville sitta ”som vuxna” och äta. De kan så mycket så man nästan inte hänger med.
I verkligheten
Jag är så fruktansvärt glad över den här reklamen:
Tack Ikea! JA, PRECIS sådär ÄR det. Det är repor i lacken, det är kläder, leksaker och klossar överallt. Men det funkar för de flesta av oss. Det är vi om inte har vita väggar med stjärnor, väggord och lampor, vi som ställer fram ett litet ljus och önskar att det får står kvar utan att ungarna klättrar upp på bordet och äter av dekorationsstenarna (Milja hann ta minst en) och det är vi som har sand på parketten och vi som har inte har julgardiner eller ordning i soffan och vi som inte har fredagsmyyys och vin och hej faderuttan.
Det är vi, de flesta vanliga människor, som lever i sina vanliga hem, med vanliga saker, som läser alla de där bloggarna eller inredningstidningarn och tror att man måste ha det sådär fint. Svar: Det är cirka 0,05 procent som lever så, men vi retar upp oss på den där lilla biten. Och vet ni vad jag tänker när jag är elak? Jo, att ungarna kommer att rita på de där vita väggarna eller hacka leksaker i golvet. Antagligen för att jag är avundsjuk och för att jag inte alls har nån lust att inreda hela vårt hus, jag vill bara att det funkar och är rent.
Sen såg jag den här: ”Anna hänger på Facebook och låter sig provoceras”. Så klockrent! Jag ser fram emot söndagens avsnitt!
För sanningen är att det finns fredagsmys och badmys och bebismys och goa stunder, men de är så svåra att ta fasta på. De sker liksom på ett par bråkdelar av en sekund, sen fortsätter kalabaliken. William är i nån slags minitonårskris, jag fattar i alla fall ingenting. Han springer ut från dagis, ut på vägen och varken jag eller Mika hinner efter. Det går en stor väg alldeles intill, han vet hur förbjudet det är att gå ut, men ju mer vi pratar om det, på alla sätt och vis, desto mer gör han uppror. Och där står man med en eller två tvillingar och hänger inte med, hinner inte med!
Huh hu. Det är det här som är livet.
Förfesten
För tio år sedan visste jag inte vem Mika var. Vi jobbade båda i Stockholm, på samma gata, visade det sig senare. Antaligen hade vi gått om varandra, innan vi började på det gemensamma jobbet. Först var vi bara vänner, jobbkompisar. Det var mycket som hände i mitt liv just då. Jag bröt upp från ett längre och ett kortare förhållande och det mesta var kaos. Fast inte på ytan. Sen kom Mika – och stannade tålmodigt där. Han är en av de snällaste personerna jag vet, men han kan också vara väldigt envis! Ja sjutton va arga vi är ibland på varann, men vem är inte det? I slutändan har man ändå den där grunden man står på, vi är här och vi har fått tre underbara ungar. Vem hade trott det? Det är tur att man inte vet vad som väntar runt knuten, det är det som är så coolt med livet. Jag hoppas vi får minst fyrtio år till, tillsammans.
Idag har vi smygstartat födelsedagsfirandet, fast festen egentligen är på lördag. Jag har också konstaterat att det är tur att vara gamer och tjej, eller så var de bara schysta på Gamestop. Fick lite promo-stuff och rabatter och när jag sa att jag själv spelar, blev killen i kassan avis och sa att vi har tur, eftersom hans fru inte spelar nåt alls.
Men hur många spel eller idrottsintressen vi har tillsammans, slår det inte våra ungar. De är det bästa och finaste och dyraste vi har.
