Full fart-måndag

Ibland tycker jag det skulle vara roligt att dra ut på den här bebistiden. Att få bära det minsta barnet i sjal eller spendera lite tid med en minsting. Tänk att bara ha Isaac eller Milja, i lite lugnare tempo.

Sen tänker jag om. Nä-ä! Det skulle inte bli som man hade tänkt ändå! Då skulle det säkert ha blivit ett kolikbarn eller så skulle man haft fullt upp med något annat, så det ändå inte blev nåt mysigt sjalbärande så ofta man tänkte och sen skulle ju den bebistiden också gå om. Allt har sin tid, det braiga och det dåliga (vi är helt inne på samma tänk, Jennie!). Och då hade jag ju inte haft tvillingar, det vill jag ha!

Den här veckan är jag själv med ungarna, fram till sent på onsdag kväll. Det går bra, speciellt eftersom vi har dagis också, men man måste vara beredd på att ungarna tar 110 procent av ens tid på när de är hemma. Idag städade jag med William, satte fram en nygammal skrivbordslampa som han blev så glad åt (och vi, för att vi återanvänder saker och slipper köpa nytt) och för att det sitter en VANLIG glödlampa i den. Jösses så mycket ljusare den faktiskt är – och snabb!

Milja är på extra konstigt humör nu. Hon vill inte sova på dagen och inte på natten. Jag ligger mitt emellan twinsen, med Isaac på höger arm och tjejen klamrad runt den vänstra. Hon sprätter med benen. Slänger upp dem rakt upp och sen släpper ner dem på min mage så jag får anstränga mig för att vara tyst, hon pratar om alla på dagis (fast vi redan gått igenom dem och sagt godnatt till alla vi kom på, alla Mazda- och Blixtenbilar och några från Traktor Tom) och gurglar, ooar och aaa-ar, petar mig i munnen och klämmer på min näsa. Vill. Absolut. Inte. Sova. Vad vill hon då? Jag är faktiskt intresserad, eftersom hon inte ville stanna uppe heller. Slänger iväg täcket och tio sekunder senare gråter hon efter det.

Jag hade tänkt göra nån slags lasagne idag när jag kom hem med ungarna, men hade inte förberett den. Trodde det skulle gå att göra det, men hahhaaa! Vilket skämt! Någon bajsade, en annan ville upp i famnen, en tredje ville leka, rev sönder en bok eller så kivades ungarna om samma bil. Jag sätter att vänta på maten i fem minuter och det blir skriiik och kalabaliik och twinsen bråkar eller kastar skedar och haklappar och William springer till datorn, för att han tycker de har så mycket oljud. Stackars storebror.

Jag fick back-up av fammo som kom över ett par timmar och läste för William, medan jag la de bångstyriga minsta. Och det är ju inte så farligt, man måste bara orka lyssna på skriken och hålla sig själv cool. Veta att man kan plocka upp, men att twinsen kommer att riva ur ett par lådor med leksaker eller kläder i alla fall. Sen känner man sig stolt när dagen är slut, för att man faktiskt klarat det bra och för att ungarna fått i sig maten (det går med en rasande fart! Isaac t.ex., äter gröt med händerna om han inte lyckas skyffla in tillräckligt med skeden) och sen är han klar, när man själva ska börja! Och nåde den som inte ger en pastill (Nii! Nii!) när man sagt Tack för maten tack. Det här hårt det här med rutiner, när man själv försöker fuska. Nä, matro hamnar vi att vänta lite med.

För det här är ändå livet. Det är så det är. Sköna ungar, det ha vi. Sköna och otroligt envisa! Jag fattar inte var det kommer ifrån!

Dagens fynd: Tre avskrivna böcker från bibban för 70 cent styck! Att läsa sönder och älska. Ja, så lånade jag tjugo till förstås. Nu blir det knepigare, eftersom man ska börja om med de minsta böckerna, som jag delvis tröttnat på. Än så länge läser vi mest för W, men twinsen börjar orka lyssna på kortare sagor och älskar bilder.

Dagens solsken: Bokstavligen! Solsken och sju plusgrader över Åbo. Jag snorar som en galning, men är glad över solen och speciellt såna där underbara moln.