Bittes blogg

När man går in på de flesta affärer och letar efter långkalsonger för barn, möts man alltid av två alternativ: svarta eller blå kalsonger med Spiderman, Batman eller sportmotiv för pojkar och en gylfmodell på vissa kallingar. Därefter rosa eller lila kalsonger eller ”leggings” för flickor, med hjärtan, hästar och Hello Kitty.

Alltså ööörk! Jag kräks på den här fördelningen! Jag förstår att det finns en fysisk skillnad mellan killar och tjejer och den vill jag på intet sätt bortse ifrån. Killar har en dingelidong, tjejer inte. Men vilken kille i femårsåldern behöver en gylf på sina långkalsonger, jag bara frågar!?

Ett par gånger jag har stött på mothugg, där folk har försökt få mig att förstå att ”mitt barn kan bli mobbat om väljer fel färg”. Jag har också hört om dagisvuxna som tycker det är okej med rosa/lila på alla pojkar, men som själv vägrar låta sin tonåring köpa en rosa skjorta. Hur förklara de sedan för barnen att de är annorlunda på dagis, att de accepterar en annan fördelning där, att rosa-lila eller rött och andra tjejfärger är okej på killar bara där? Barn är smarta, underskatta dem inte.

Vad är det här för larv? Alltså seriöst? Först trodde jag det var ett Österbottenfenomen, men det stämmer inte. Det har snarare med generationer eller mellangenerationer att göra. Tycker folk på allvar att jag är korkad för att jag låter min pojke ha lila och rosa inslag på plagg? Och varför finns det så lite kläder för alla – förutom dyra plagg á la Polarn&Pyret eller Me&I där man tillåter alla färger för alla?

Kanske är jag väldigt naiv, men jag anser att det är vi föräldrar som ska vara en förebild för våra unga. De är ju VI som skäms för att pojkarna har rosa och lika kläder, inte de själva! Det är VI som präntar i dem de där gamla reglerna om vad som är fel eller rätt. Är det verkligen så att dagens skolungdomar mobbar varandra på grund av vilken färg man har på sin tröja? Det här är en ärlig fråga, för jag vet faktiskt inte.

Samtidigt erkänner jag också att jag tvekar för att ta ut svängarna. Jag tycker också om att klä Milja i alla möjliga kjolar och klänningar, dels för att hon själv tycker om kläder. Jag försöker blanda fritt åt twinsen och hitta olika färger, men det är inte alltid lätt. Jag ogillar att pojkars kläder alltid ska vara så mörka. Det får de väl välja sedan när de blir äldre, jag lovar – de hinner med det! Om de då väljer att gå i bara svart och pierca sig på sjutton ställen, fine! Jag kommer inte att bli glad, men vet också att det är nåt som ändras. Jag har ju varit där själv.

Ibland känner jag mig som kärringen mot strömmen, men jag tycker att barn ska ha rätt till alla möjliga val. Man måste tro på det de säger, man ska lyssna på alla deras underbara förklaringar och berättelser, utan att ge dem fördomar redan från början. De hinner skapa dem ändå. Och om vi som föräldrar inte är så inskränkta, hjälper vi våra barn att tänka utanför ramarna. Att våga nya saker, att faktiskt se att man kan var jämnlika. Det gäller både Östervbotten och Åbo, eller är jag ute och peedar?

Dagisfotona har kommit. Vi saknar syskonbilderna! Var blev de av? Argh, får göra ännu en beställning. Isaac och Milja var synnerligen intresserad av gruppbilden (så jag ramade in den för att den inte skulle suddas ut).
– Milja, ser du vem det där är? frågar jag.
– Maja! Här! svarar dottern, men pekar på fel person.
– Näää, Maja, där! säger Isaac och pekar på rätt person.

Jag är grymt imponerad. Ett och ett halvt år och vi kunde härleda oss till nästan samtliga barn, tack vara det som tvillingarna pekade, visade och sa.

Milja bäddar och bäddar. Mina amigurumin kommer väl till pass, de som jag virkade när W var liten. Så skoj!