Skip to content

Snövitt

25 oktober, 2012

Jag låg sedvanligt i William säng och läste för honom om lustiga ord, när Mika knackade på.

Jag vet, jag ska inte störa, men ni måste se det här, sa han och drog upp persiennen.

Snö. Snön! Ja, precis som utlovat!

– Woooow, kolla, sa jag till W, det är därför himlen var så önskvärt orange.

Vad är det som är så magiskt eller traumatiskt med den första snön? Man vet ju att den kommer, men man vet aldrig när den kommer. Jag minns när jag var liten och kröp upp i köksfönstret varje morgen efter att frosten börjat bita på, ivrigt väntande på att det skulle vara liiite, lite snö, istället för frost. Och jag fminnns känslan av besvikenhet, som övergick i extas när det vita luddet äntligen kom och man rullade tusen löv i de klibbiga bollarna för att gå ihop till en snögubbe. Det ska bli roligt att se hur tvillingarna reagerar på snön, trots att de ju har upplevt den förut, fast det minns de förstås inte.

 

Det är intressant hur annorlunda det är att vara hemma med bara ett av barnen. Milja är mycket lugnare (och Isaac för den del med) när man är ensam med nån av dem. De slåss inte om leksaker, de VRÅÅÅLAR inte vid matbordet, de kastar mat, men inte lika mycket. Man märker så tydligt det här med att tvillingar förstärker varandras känslor. Och man önskar att det fanns fler tillfällen, förutom sjukdagar, att njuta av det.

Ikväll byggde jag en Duplo-post med William, samtidigt som Isaac bar fram bit på bit av Bri0-banan (Mamma! Muna! Tollekule-tollekule kaa!) och ville att jag skulle bygga ut, medan Milja låg i W:s säng och försökte dra täcket över sig, men skrek för att det inte lyckades. Håh håå, ibland önskar jag mig de där bläckfiskarmarna.

Andra gånger stannar tiden nästan upp ett tag, bara för att ungarna är så mysiga.

Fast en sak har jag ångest över, inför vintersäsongen; det här arma skridsko- och skidhulabaloot. Måste man verkligen hålla på med sånt? Jag har bearbetat alla mina barndomstrauman, utan skideländet, verkar det som.

Annonser
10 kommentarer leave one →
  1. Jenny permalink
    25 oktober, 2012 10:07

    Hej!
    Den första snön är alltid den bästa för stora och små. Jag har funderat på varför det finns flera från vår hemby som har traumatiska skidupplevelser obearbetade?

    • 28 oktober, 2012 10:19

      Jag tror vi fick en skidöverdos. Det blev bättre i högstadiet, men i lågstadiet gjorde vi inte nåt annat än åkte skridsko eller skidor. Eller så känns det. Jag var en mager, tanig, blyg tjej, som absolut inte var bra på jumppa, hade fel kläder och fel inställning. Och på den tiden visste inte lärarna det de vet idag.

  2. 26 oktober, 2012 08:34

    Härligt tigergarn! Var får man köpa sånt?

    • 28 oktober, 2012 10:17

      Det är Hjertegarn, finns i mitt fall på Lankamaailma.

  3. SivÖ permalink
    26 oktober, 2012 09:41

    Åh, jag har också skidtrauma, vi skulle jämt skida i lågstadiet och jag var ju sämst och kvar i spåret långt efter att alla andra kommit i mål… Fy.
    Det första Andreas sa då han insåg att det snöat var ”då måste vi ta fram skidor och pulkor!” Så för hans skull måste jag väl försöka komma över skidhatet.

    • 28 oktober, 2012 10:16

      Samma här, sämst och jag hatade det så innerligt. Fast inte lika mycket längre ändå, man kan ju hantera det och bestämmer vad man själv gör.

  4. agneta permalink
    28 oktober, 2012 11:11

    Akta dig för att överföra dina känslor till barnen! Det förlorar alla på – mest av alla barnen…

    • 29 oktober, 2012 12:23

      Det har du mycket rätt i! Jag försöker sporra ungarna att pröva på allt möjligt, även sånt jag varit rädd för att göra, just för att jag inte vill föra över rädslor. Jag är däremot inte bra på att skida, så jag har svårt att lära W, eftersom femåringar inte har så bra tålamod. Men jag ger inte upp!

  5. 30 oktober, 2012 10:11

    Har heller aldrig gillat att skida, hatade nästan skidåkning i skolan (utom slalom, som jag älskar). Förra vintern så köpte jag skidor åt mig och Jacob. För jag VILL verkligen att barnen skall kunna skida, vara ute och röra på sig. Å jag måste säga att jag ändrat intsällning till skidåkning. Vi turades om maken och jag att fara och skida på kvällarna då den andra nattade barnen. Bor ca 500 m från upplyst skidspår. Nej, skidåkning är inte roligt, det är lite som att fara ut och jogga…tråkigt och tungt, men ack så nöjd man är efteråt. Sen var vi ut flera lördagar och söndagar hela familjen, men pulka, skidor och matsäck. Så ge skidningen en chans som motionsform helt utmärkt, man måste faktiskt inte tävla 🙂

    • 30 oktober, 2012 11:58

      Vilken skön kommentar, tack!
      Det är sant, man måste inte tävla. Fast jag tycker det finns roligare saker än skidåkning, även om jag kan tänka mig det i dagens läge också. Jag tycker om att vara ute och speciellt att åka snowboard eller bara gå ute. Det svåraste är att få början och ta sig ut. 😀

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: