Värt det

Jag blir knäpp på plagg som hela tiden fattas på dagis eller här hemma. Jag kom just från H&M med nya mysbrallor åt William, ett par tröjor åt pojkarna och vantar. W växer ju så det knakar och jag märkte att hans låda fortfarande hade några tröjor som det står ”2-4 år” på. Twinsen är ju snart där. 🙂

Efter en lång morgon är ungarna äntligen glada och på dagis. Jag tycker mig ha koll på läget, efter att ha hittat Ws regnvantar ihopknölade i bilen. Allt hänger på tork och på sin plats, när Isaac&Miljas dagistant säger att regnvantarna är för små. Men jag köpte ju nya för ett par veckor sedan? Nåja, det är bara att köpa nya, lite större. Sen blir det dags för vinterhandskar – eller att hitta ett par med TVÅ vantar här hemma, ett par som inte för små eller som de kan ”sprida ut fingrarna i” så de får tag i saker. Ettåringars händer är ju så små och vantar för stora, bökiga, för smala eller för små.

Jag går ut igen, ser pappor i kostymer i sina fina bilar. Mercedes och Jaguar. Tänker på vår sandiga Mazda, som borde på service. Hur gör man för att hålla sitt hem och sina bilar sådär fina och rena och vita?  Har de större eller försiktigare barn? Eller ser jag bara praktexemplaren?

Sen tänker jag på den där sången som Lill-Babs sjöng igår i ”Du får mig att känna”. Jag minns inte texten ordagrant, men poängen var att man ska leva sitt liv, för att man har det, på sitt eget sätt, att göra det bästa av sin egen sitaution och njuta av den. Kunna uppskatta allt det som gör livet fint och värdefull.

En dag ska jag sitta där med Mika, i våra massagefåtöljer, med mitt enorma garnberg i lugnet eller ensamheten och se tillbaka och säga ”åh, va vi hade det bra”, för då har vi glömt att det här roadandet av ungar till dagis, alla blöta, sandiga kläder och matrester och barnsjukdomar. Jag hoppas jag får leva länge och se ungarna växa upp och vara glada. Då ska vi stämma in i den här sången – på riktigt och säga ”hah, vi gjorde det! Vi klarade ju det i alla fall. Inte så att vi vill göra om det en gång till, utan vi klarade det”!

Samuli Putro – Olet puolisoni nyt

On hiljaisuus niin täydellisen hiljaista
Että kuiskauskin on huuto
En vaihtais sekunttiakaan
En nuoruutta en vimmaisia kasvukipuja
En jäätä joka murtui, en kirkonkelloja
Olit puolisoni silloin, olet puolisoni nyt //

Filmi pysähtyy
Kutsun tätä rakkaudeksi kahden ihmisen
Kutsun tätä elämäksi vaikka ole en
Täydellistä suoritusta tehnyt minäkään