Mörkertröttheten

Jag somnade i Williams säng ikväll, efter vårt ljusmys med macka och pratstund. Jag brukar pina mig ner i hans 160-korta säng och knöla ihop mig intill honom när jag läser. När ögonen blev tunga hörde jag honom fortsatte prata. Blaa-blaa-blaa, ritning… 5 deciliter är en halv liter… blabla.. (är det såhär barn känner när vuxna bara babblar?)… förr var hon inte min kompis, men nu är hon det…. blablabla…

Långt, långt borta sa han sedan:
– Mamma…varför sover du?
– Mmm… det var så varmt och mysigt…
– Du får nog sova här bredvid mig, sa han sedan och tystnade. Jag öppnade ögonen och såg att han själv höll på att somna. Förr somnade han alltid intill mig i stora sängen, men den är numera ockuperad av de små, så det kändes på sätt och vis fint att somna och få hålla William trygg också på det här sättet. Fast det förstör nattsömnen och jag har svårt att somna om sen.

Det värsta med hösten är mörkret. Det är visserligen mysigt med mörker, men det ska liksom komma i lagom doser. Bara när man ska sova, ungefär. Å andra sidan drömmer jag intressant drömmar nu. Senast var jag en expert på sannolikhetslära (och löste matteproblem i sömnen, det verkade rätt, men det kanske var bara jag som inbillade mig) och skulle lära två ungdomar, men de var så berusade att det inte gick.
Det finns i alla fall minst två stycken som tycker att hösten är skoj. Höst, lastbilar och vattenpölar.