Ett fredagsäventyr

Jag blev helt tagen på sängen av den snömängd som vällde ner igår och idag. Jovisst, det brukar snöa såhär års, men den första snön brukar smälta bort ganska snabbt.

Så är det inte nu och det är jag glad över. För att snö är undebart ljust och vackert och för att ungarna gillar den.

Däremot blev jag rädd när jag tog bussen till stan för att hämta bilen. Mika skulle vara borta till halv nio med jobbet, jag skulle handla och hämta ungarna och fixa mat. Hade tänkt hinna byta till vinterdäck då jag märkte att vår domkraft i bilen saknades. Slirade till faffas, som inte var hemma. Åkte till Motonet (underbara affär!) och laddade upp med torkarblad, låsoljor, extra handskar till bilen och sånt. Stämde träff med fammo imorron bitti, hämtade ungar, mat och vadade till hemmahuset med Miljas hand fastspänd i stora matkassen (hon vägrade hålla nån annan än min, men jag höll redan Isaac och kassen. Duktiga, fina William klagade inte fast jag knappt hann med honom. Och allt går, om man vill och måste!

Vi käkade en hel påse pommes och en massa broilerbullar, twinsen storskrek innan maten stod på bordet och jag prisade färdiga köttbullar såna här dagar.

Dagens heta tips: Använd ALDRIG spisen som avlastningsyta! Där hör endast kastruller och stekpannor hemma! Det var tur att jag varit så nitisk med denna regel, för innan jag fick ytterplaggen av alla barn idag, hann Milja smita in och sätta på en platta samt ugnen på 150 grader. Vi har ingen spärr, har letat och letat, men vår ugn är för smal för de skydd jag hittat och för det mesta har de låtit den vara.

Hur som helst är detta en dag av tacksamhet. Tack fammo och faffa för att ni finns där som vår trygghet och hjälp. Tack dagis för att ni finns. Tack pappa för allt du lärt mig om bilar och för alla de gånger du fixat däck och oljor och mopedgrejs när jag var yngre. Tack mamma för att du alltid babbla med mig.

Dagens William: Snö är som tandkräm, det är klibbigt och fastnar överallt.