Norröver

Det var en lugn och glad kille som klev på tåget med sin mamma igår. Vi åkte långt, men det gick hur bra som helst. Jag letade i minnet efter de där resorna när W var två år och jag höll på att bli tokig eftersom han bara ville gå runt, runt i tåget och jag galopperade efter. Jag var inte inställd på det, jag stretade också emot mycket mer, för sånt som barn bara gör. Med dagens erfarenhet av twinsen, tror jag att jag hade klarat det bättre. Det är plötsligt så långt borta och även om det bara är tre år sedan. Man har ju inte ändrat lite mycket själv, fast W har mer än fördubblat sin ålder.

Igår blev det brödbak, skratt och lek. Det känns så skönt att få bara vara, alla vi tre syrror under samma tak. William var superintresserad av Jennies vektorkalkyl (siffror! Plus! Minus!) och ville skriva ner samma tal i sin loggbok. Fast det där med konjugatreglen var kanske lite för maffigt för en femåring.

Nu var det meningen att vi skulle hälsa på farmor, träffa kusinerna mer och jag skulle ha haft en frissatid, men allt blev pausat av en mysko magsjuka. Kanske samma som tvillingarna hade tidigare. Blä också, jag känner mig urlakad och lite lessen, på min mammas födelsedag och allt. Man får inte alltid som man vill, men här är jag ju i alla fall och William mår bra, liksom resten av familjen. Och kanske jag jagade iväg den elaka sjukan med röken, som kom in när jag skulle elda i spisen. Ont ska med ont fördrivas, eller hur var det?