Fredagsmyset

Lycka är att hitta McDonald’s-böcker på svenska! Tack Jeppis! Mamma och jag har diskuterar fenomenet stan-land och vi kom fram till att jag blivit lite mer av en stadsbo med åren. Jag trivs med att ha saker nära till hands, med folk och aktiviteter och en halvstor stads mysfaktorer. Samtidigt njuter jag så otroligt av att få raljera i ett hus, inte tänka på ljudnivån, kunna banka i elementen och ropa på katten för full hals.

William och jag njuter av att få vara tillsammans, men det finns en downside; han blir så fruktansvärt mammig och barnslig! Är det här nåt vanligt fenomen? Han vill inte äta själv, han larvar sig när han ska klä på sig och gör sånt jag vet han inte brukar. Å andra sidan säger han saker som:

– Mamma, du och jag är bästa vänner!
– Ja det är vi!
– När du dör kommer jag alltid att minnas dig, du kommer att finnas i mitt hjärta. (Jag blir alldeles paff, förbryllad och lyckligledsen.)
– Va fint sagt av dig! Men jag vill inte dö på länge, länge än!
– Nee, det ska du inte, du ska leva länge än.

Finaste ungar. Jobbiga, underbara, sköna ungar. Och nu när han sover ser vi på Skavlan med Robbie Williams och Bon Jovi, medan syrran är på Skyfall.