I verkligheten

Jag är så fruktansvärt glad över den här reklamen:

Tack Ikea! JA, PRECIS sådär ÄR det. Det är repor i lacken, det är kläder, leksaker och klossar överallt. Men det funkar för de flesta av oss. Det är vi om inte har vita väggar med stjärnor, väggord och lampor, vi som ställer fram ett litet ljus och önskar att det får står kvar utan att ungarna klättrar upp på bordet och äter av dekorationsstenarna (Milja hann ta minst en) och det är vi som har sand på parketten och vi som har inte har julgardiner eller ordning i soffan och vi som inte har fredagsmyyys och vin och hej faderuttan.

Det är vi, de flesta vanliga människor, som lever i sina vanliga hem, med vanliga saker, som läser alla de där bloggarna eller inredningstidningarn och tror att man måste ha det sådär fint. Svar: Det är cirka 0,05 procent som lever så, men vi retar upp oss på den där lilla biten. Och vet ni vad jag tänker när jag är elak? Jo, att ungarna kommer att rita på de där vita väggarna eller hacka leksaker i golvet. Antagligen för att jag är avundsjuk och för att jag inte alls har nån lust att inreda hela vårt hus, jag vill bara att det funkar och är rent.

Sen såg jag den här: ”Anna hänger på Facebook och låter sig provoceras”. Så klockrent! Jag ser fram emot söndagens avsnitt!

För sanningen är att det finns fredagsmys och badmys och bebismys och goa stunder, men de är så svåra att ta fasta på. De sker liksom på ett par bråkdelar av en sekund, sen fortsätter kalabaliken. William är i nån slags minitonårskris, jag fattar i alla fall ingenting. Han springer ut från dagis, ut på vägen och varken jag eller Mika hinner efter. Det går en stor väg alldeles intill, han vet hur förbjudet det är att gå ut, men ju mer vi pratar om det, på alla sätt och vis, desto mer gör han uppror. Och där står man med en eller två tvillingar och hänger inte med, hinner inte med!

Huh hu. Det är det här som är livet.