Skip to content

Plötsligt händer det bara

23 november, 2012

– Brukar du leik me Isaac å Milja på dagis, frågade efter att vi läst godnattsagen för W. Han svarar, som han brukar, på högsvenska med västnyländsk accent:
– Nää, det brukar jag int.
– Men he var na aader flickor.. började jag.
He va na! säger han tvärt. He va na! Och ansiktet spricker upp i ett stort leende.
Jag tappade konceptet helt och låg bara där och flinade tillsammans med min stora son.
Jaa, ja saa no he, ååka gambel stajl! sa William och vi flabbade ännu mer.

Det var ett bra tag sedan vi lyssnade på Åka gamle style, men barn minns och lyckas dra fram sånt där i alla möjliga situationer. Sköna ungar! Och den där rebellen vi såg igår är plötsligt borta. Det är liksom inte bara jag som har tvära kast med humöret, det är ungarna också. Man frestas ju att tro att det finns ett sammanhang.

Som jag skrev på Facebook (jag gillar inte att skriva dubbelt, men jag vet också att alla inte har Facebook och vill dessutom skriva ner saker så att man kan hitta dem, som i en blogg) har det varit en strålande dag idag, trots att det är regngrått och disigt. Jag fick ett samtal och mail från ett produktionsbolag i Sverige och pratade länge med en tjej som håller i trådarna för ett nytt program om Tourette. Jag var ju med i Outsiders när jag var gravid med William, men det här är inte samma sak. Exakt hur det här nya blir, vet jag inte, men det handlar antagligen om musik och om hur det är att leva med Tourette.

Ibland funderar jag om jag har för lite tics just nu för att vara med, om de väntar sig att man ska tokvifta och spexa och sen komma på nåt sätt så man bara lugnar sig. Så är det ju inte att leva med Tourette, men de där klara kontrasterna är lättast att visa upp och lockar väl mest publik. Kanske inte det faktum att att man lärt sig hur och vad man ska göra. Hur som helst blir det intressant att se, det kan ju bli bra!

Och sen kom dagens bästa samtal: Jag får fortsätta studera till intrumentskötare! Det har varit FPA/Kela och Arbetsförmedlingen som hållit i trådarna för utbildningen och det verkade störtomöjligt att komma med i år, såvida man inte har jobbat för Nokia i Salo och blivit uppsagd där (dessa människor erbjuds specialla utbildningar). Sen sa min lärare att jag kom med i en grupp där man studerar lite mer på distans, men ”hon hade bara glömt att tala om det för mig, det finns en plats här för mig”. Först blev jag så förvånad att jag glömde vara glad!

Vi börjar på måndag klockan åtta”. Sådär bara. Hej hopp! Hej igen fagocytos och alla decinfektionsmedel och tartuntaportti och alla instrument! 😀

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. Gudrun Karlberg permalink
    24 november, 2012 01:23

    grattis till att du får börja studera igen. Hälsningar Gudrun

  2. 24 november, 2012 06:59

    Underbart, det är du värd!! Grattis 🙂

  3. 24 november, 2012 02:11

    Hej å hå! He va naa! Lycka till med studierna. När jag studerade efter att barnen fötts trodde jag inte gröthjärnan skulle funka, men det var som om en ny växel kopplats in. Kul och skumt.

    • 24 november, 2012 08:47

      Tack! Vet du, jag har tänkt samma sak, jag var inte helt säker på att min hjärna skulle funka heller. Den är inställd på att tvätta och laga mat och torka under bordet. Men he ska ga!

  4. Gudrun Karlberg permalink
    1 december, 2012 10:11

    Hjärnan kan kännas litet rostig först när man haft en lång paus från studier, men rostet försvinner när hjärnan användes. – Tro mig, jag vet, för jag har studerat både till närvårdare och sjuksköterska efter att jag fyllt 50 år… Min hjärna var helt fastrostad när jag börja studera…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: