Smådement

Jag hade tänkt att vi skulle ha hunnit gå ut medan de där solstrålarna tittade fram och himlen var lite blå. Vi hann inte få på alla ungar kläderna. Det säger mycket om hur lite sol det varit idag. Men glada miner var det i alla fall. Isaac ville mest ”kättra, kättra” på den stora rutschbanan, men grävde en stund i sandlådan också medan William hade spring i bena med fotbollen. När har han blivit sådär bra på att dribbla och spela?

Att vara länge hemma med ungarna gör att man blir lite smådement. Speciellt om ungarna är små och man har sitt fokus inriktat på att de ska
1. överleva
2. få mat och rena blöjor/kläder
3. leka och ha det så bra så möjligt

Det är lite som att alla aktuella händelser faller i ett filter. Man hör om dem, men det är inte det första man diskuterar när man träffar någon annan mamma eller egna vänner. Inte som när är på jobbet eller skolan och det liksom hör till jargongen att ta upp dagliga ämnen. Däremot minns man mycket väl vad som hände 1989 på en skolgård. Sen ska man ut till livet igen och man tvivlar lite på om hjärnan fortfarande är intakt, som Maria kommenterade häromdan. 😀 Mycket bra sagt.

Jag är så glad över att twinsen är inskolade på dagis och att de har vant sig vid att vara där, så att man inte behöver tänka på det också, utan kan kicka igång med skolan och allt det innebär på en gång. Det kommer att vara mer krävande att plugga den här gången, eftersom så mycket ska ske på egen tid och egen hand. Samtidigt är det spännande igen och man känner sig mer levande än nånsin.

Jag försökte baka jultårtor efter en bild jag sett på Pinterest (eller nåt liknande) och det blev väl sådär. Och huu, jag har glömt hur hemskt goda färska jultårtor är! Hur många får man äta (säger hon som annars inte har nåt problem att avstå från bullar, men tydligen har en svaghet för just de här).

Nu har vi också kommit till en punkt då twinsen verkligen har nytta av varandra. Ibland smiter de själva iväg och man hör dem fnissa och leka i Williams rum. Den ena gömmer sig, den andra leker tittut och så gapskrattar de åt varandra. ”Miiija”, ropar Isaac. ”Isaaaaa”, ropar Milja. Williams saker är det bästa som finns. Speciellt att sprida ut alla småsaker så långt man kan, alternativt att sprida ut skor, vantar och mössor i hela huset.

Dagens FB-status:

Dagens tanke:

Mamma och jag hade helt klart samma tankar i huvudet idag. Varför kan jag inte komma över några timmar, varför ska det vara så långt mellan oss? Jag vet att det är mina egna val, och vi trivs ju här, jag har min egen familj och det är så det ska vara. Ändå saknar man ibland. Saknar mina systrar, saknar min egen mamma och pappa och att ge dem tid, att ge oss tid, så länge man har varandra.