Om löpning

Jag har hatat löpning hela mitt liv. Ända sedan vi skulle springa till den där motionslådan vid ”törk-riia” med skolan. Rundan var kanske lite mer än två och en halv kilometer, men för en blyg, tanig tjej som hade noll kondition och säkert fel klädsel, var det min mardrömsgrej på gymppan. Vi var alltid sist, jag och några till som gick den där samma slingan. Det blev inte bättre av att den gick förbi hemmet och man hade stor lust att vika av där. Och alltid var det samma personer i täten, de där killarna som sprang med STORA och lååånga steg, de som sprang förbi oss innan vi ens hunnit halvvägs och de som fick 10 på betyget för att de var bra på det där.

Det tar ett tag innan man glömmer. Numera har jag lagt den där barndomen bakom mig, men tänker på att mina barn inte ska behöva genomlida något motsvarande, samtidigt som jag vet att dagens lärare och undervisning inte alls är lika trångsynta och lika ovetande.

Men något fanns kvar. En liten gadd, en irriterande känsla av att ”jag klarar inte det här”. Varje gång jag har försökt börja springa har jag varit andfådd, fått håll/strickningar och haltat fram för att slutligen bara ge upp. Ge upp för att man hatar den där löpningen, fast man inte vill det. Strunta i alltsammans, för att det finns så många andra sätt att träna. Ge upp för att man helt enkelt inte vill springa.

Mycket av löpning och joggning sitter i huvudet. Man måste verkligen vilja det själv. Man kan inte börja jogga för att någon annan vill det, det är helt onödigt. Och framför allt ska man inte börja som jag gjorde: i en ganska rask takt, men målet inställt på nåt sjukt stort mål. Intervallträning är bra, för all del, men för mig har det aldrig funkat. Jag måste liksom jogga såpass långsamt att jag kommer framåt, men så att man kan prata och inte flåsa. Inte börja för snabbt. För mig visade det sig vara cirka 8.30 min/km, eller det som kallas pace . Jag har aldrig räknat med dessa värden förut, för mig handlade det bara om 8-12 km i timmen på löpbandet. Numera ser man oftare det förstnämnda sättet att uttrycka hastighet, men det är också lite knepigt i början att få grepp om.

Egentligen var det Mikas faster och hennes familj som var den utlösande faktorn, de som fick mig att våga prova på att jogga lite. Två kilometer, två och en halv, i sakta mak. Och att jag själv ville. Mika stöttade mig också, jag fick ju ha en del av hans kläder (vi är faktiskt ungefär lika stora löpmässigt, förutom att hans tröjor är tält på mig, men det gillar jag). Skor hade jag. Ja, visserligen från år 2001, men sparsamt använda.

Nån gång i slutet av juli testade jag. Kan jag springa två kilometer? Eller två och en halv? Och det GICK. Det var en förbaskat stor triumf! Det gick varken fort eller bra, men det gick! Jag kom runt den backiga grusbanan i skogen, som dessutom är fylld med branta backar – och jag tillät mig själv att gå uppför backarna, som Mika hade rått mig till. I sakta mak, på mitt eget sätt, men alltid framåt.

Det var den där känslan som fick mig att gå vidare och framför allt – att längta ut igen. Jag sade i början att jag skulle nöja mig med att kanske springa en blygsam femma nån gång i nåt tjejlopp, men märker, efter att ha kommit över åtta kilometer, att det går att springa längre. Jag vet fortfarande inte hur jag ska springa snabbt, men det tar jag som det kommer senare. Just nu segar jag ut och njuter av läget. För är det inte det som träning ska handla om, att njuta och svettas?

Jag önskar alla en likadan träningsupplevelse. Inte nödvändigtvis en löprunda bara för att det är inne och trendigt, utan att hålla på med nåt som är kul. Det kan vara vattengymnastik, skidåkning, att gå med stavar, zumba eller vilken som helst aerobisk träning. Förut tänkte jag att jag skulle låta thaiboxningen bli den som får mig att få upp flåset, men nu tänker jag vända på steken. Om jag orkar springa lite, kanske jag orkar bättre i den sortens träning senare. När det finns tid och möjlighet. Just nu springar jag bara lite. För att det är kul och för att visa att mammor visst kan gilla stickning och tv-spel, men det är inte det enda man behöver tycka om.

PS. Tack Riku, Ritva, Mika och alla ni andra bloggare som ständig uppmuntrar mig. DS.