Skip to content

Om löpning

17 november, 2012

Jag har hatat löpning hela mitt liv. Ända sedan vi skulle springa till den där motionslådan vid ”törk-riia” med skolan. Rundan var kanske lite mer än två och en halv kilometer, men för en blyg, tanig tjej som hade noll kondition och säkert fel klädsel, var det min mardrömsgrej på gymppan. Vi var alltid sist, jag och några till som gick den där samma slingan. Det blev inte bättre av att den gick förbi hemmet och man hade stor lust att vika av där. Och alltid var det samma personer i täten, de där killarna som sprang med STORA och lååånga steg, de som sprang förbi oss innan vi ens hunnit halvvägs och de som fick 10 på betyget för att de var bra på det där.

Det tar ett tag innan man glömmer. Numera har jag lagt den där barndomen bakom mig, men tänker på att mina barn inte ska behöva genomlida något motsvarande, samtidigt som jag vet att dagens lärare och undervisning inte alls är lika trångsynta och lika ovetande.

Men något fanns kvar. En liten gadd, en irriterande känsla av att ”jag klarar inte det här”. Varje gång jag har försökt börja springa har jag varit andfådd, fått håll/strickningar och haltat fram för att slutligen bara ge upp. Ge upp för att man hatar den där löpningen, fast man inte vill det. Strunta i alltsammans, för att det finns så många andra sätt att träna. Ge upp för att man helt enkelt inte vill springa.

Mycket av löpning och joggning sitter i huvudet. Man måste verkligen vilja det själv. Man kan inte börja jogga för att någon annan vill det, det är helt onödigt. Och framför allt ska man inte börja som jag gjorde: i en ganska rask takt, men målet inställt på nåt sjukt stort mål. Intervallträning är bra, för all del, men för mig har det aldrig funkat. Jag måste liksom jogga såpass långsamt att jag kommer framåt, men så att man kan prata och inte flåsa. Inte börja för snabbt. För mig visade det sig vara cirka 8.30 min/km, eller det som kallas pace . Jag har aldrig räknat med dessa värden förut, för mig handlade det bara om 8-12 km i timmen på löpbandet. Numera ser man oftare det förstnämnda sättet att uttrycka hastighet, men det är också lite knepigt i början att få grepp om.

Egentligen var det Mikas faster och hennes familj som var den utlösande faktorn, de som fick mig att våga prova på att jogga lite. Två kilometer, två och en halv, i sakta mak. Och att jag själv ville. Mika stöttade mig också, jag fick ju ha en del av hans kläder (vi är faktiskt ungefär lika stora löpmässigt, förutom att hans tröjor är tält på mig, men det gillar jag). Skor hade jag. Ja, visserligen från år 2001, men sparsamt använda.

Nån gång i slutet av juli testade jag. Kan jag springa två kilometer? Eller två och en halv? Och det GICK. Det var en förbaskat stor triumf! Det gick varken fort eller bra, men det gick! Jag kom runt den backiga grusbanan i skogen, som dessutom är fylld med branta backar – och jag tillät mig själv att gå uppför backarna, som Mika hade rått mig till. I sakta mak, på mitt eget sätt, men alltid framåt.

Det var den där känslan som fick mig att gå vidare och framför allt – att längta ut igen. Jag sade i början att jag skulle nöja mig med att kanske springa en blygsam femma nån gång i nåt tjejlopp, men märker, efter att ha kommit över åtta kilometer, att det går att springa längre. Jag vet fortfarande inte hur jag ska springa snabbt, men det tar jag som det kommer senare. Just nu segar jag ut och njuter av läget. För är det inte det som träning ska handla om, att njuta och svettas?

Jag önskar alla en likadan träningsupplevelse. Inte nödvändigtvis en löprunda bara för att det är inne och trendigt, utan att hålla på med nåt som är kul. Det kan vara vattengymnastik, skidåkning, att gå med stavar, zumba eller vilken som helst aerobisk träning. Förut tänkte jag att jag skulle låta thaiboxningen bli den som får mig att få upp flåset, men nu tänker jag vända på steken. Om jag orkar springa lite, kanske jag orkar bättre i den sortens träning senare. När det finns tid och möjlighet. Just nu springar jag bara lite. För att det är kul och för att visa att mammor visst kan gilla stickning och tv-spel, men det är inte det enda man behöver tycka om.

PS. Tack Riku, Ritva, Mika och alla ni andra bloggare som ständig uppmuntrar mig. DS.

Annonser
3 kommentarer leave one →
  1. Rikhard Hänninen permalink
    17 november, 2012 11:45

    Helt rätt, när man börjar med löpning ska man köra lågintensivt d v s man ska inte bli så anfådd att man får svårt att prata. Då är löpningen också rolig och behaglig. Många av träningsprogrammen m m som finns på internet och i tidningar är BS enligt mig. Sen skiljer det mycket från person till person också. Jag har varit och testat min kondition; syreupptagningsförmåga, mjölksyretrösklar och maxpuls. Slutsatsen för min del blev att jag knappt behöver köra högintensiv träning, det hjälper mig knappt om jag ska köra långt. Jag ska köra längre och lugnare pass för att få starkare muskler och få ut mer syre till musklerna kan man säga… Så spring i långsam och behaglig fart Bitte! Antar att du inte ska bli banlöpare och springa 200, 800, 3000 osv 🙂 Pulsklocka gör att man får koll på att pulsen inte sticker iväg för högt, rekommenderas starkt!

    • 18 november, 2012 12:02

      Tack för svaret Riku och grattis till dina 80 kilometrar! 😀 Helt rätt, jag springer bara lite här och där, siktar på längd, men har undrat om just det där med snabbhet. Å andra sidan oroar jag inte mig, utan tänkt köra på, öka i längd så länge det känns bra. Jag har ju inte heller möjlighet att träna jättemycket just nu, vill jobba och hinna med tre små så det får ta sin tid.

  2. 18 november, 2012 01:26

    Det är precis så där som det är. Jag har försökt börja springa i många omgångar, men alltid slutat för att det varit så tungt. Jag har kört på som jag gjorde då jag var ung och tävlade, alltså för fullt, och det är klart att man inte orkade mer än 1 kilometer då, å så var det bara hemskt.
    När jag började löpskolan och lärde mig springa långsamt, DÅ blev det plötsligt kul. Men det tog 4 månader innan det faktiskt var riktigt roligt och beroendeframkallande.
    Sen har jag liksom bara av mig självt förbättrat farten..med över 1 minut per kilometer.
    Men det viktigaste är nog ändå att man hittar en träningsform som man gillar, och att man, om man vill tävla, tävlar med sig själv och sätter upp sina egna mål.
    Så..BRA kämpat, fortsätt så 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: