Här kommer natten
Här kommer natten
Det känns som fredag
Prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen, hade några av mina vänner skrivit på Facebook idag. Amen, jag håller med. För en som inte är bortskämd med höga löner och stora siffror på kontot, kom min återbäring som gåva från ovan, fast jag visste att jag skulle få tillbaka. Jag hade bara glömt hur mycket. Det blir nya vinterdäck och pengar till mina studier, som inte är gratis denna gång. Vi passade på att handla en massa mat idag också, jag njuter av att kunna köpa lite lyxig pesto, och mat, Ben&Jerry’s-glass, lite sånt som man väljer bort annars.
Idag hade ungarna självständighetsbal på dagis. Tre uppklädda barn (en söt dotter i kjol och prickig tröja fattas på bilden) verkade mycket glada över utstyrseln. Isaac gillar också kläder, fast hans intresse inte är lika uttalat som Miljas. Milja går ju omkring och drar på sig storebrors byxor, tröjor, mitt nattlinne och sockor eller allt hon kommer åt, medan Isaac liksom smyger på sig nån sko då och då. Och han blir supersuperarg om man tar av en tröja eller en sko som han vill HA.
Tack mamma för ditt paket! Det var mycket uppskattat! Det här med Blixten-bilar och Cars verkar bli årets tema. Isaac och William har fått nåt återfall (i W:s fall) och det är bara Blixtenbilar som är The Grej just nu. Isaac hade till och med lärt sig en svår mening: ”Bissten-bilens kompis” och det tyckte jag var så sött, för han upprepade det hela tiden, med ett tydligt S på slutet.
Temperaturen har gått upp till sex plusgrader och jag tycker det här är den perfekta vintern. Nu väntar jag bara på mer snö, efter att ha hört om kaoset i Stockholm med omnejd. Och vem vet, det verkar kanske som om det blir en flygtur dit ännu i december? Jag har tre hem; Åbo, Stockholm och Jakobstad. Det är inte illa.
Dagens tanke:
Tisdagsplädering
Jo, jag lever. Eller rättare sagt, överlever.
Någon är sjuk hela tiden. Tack och lov var fammo hemma med tvillingarna på måndagen, så att jag kunde gå till skolan. Men det är full fart på två vilda, snoriga tvillingar och nu är jag själv däckad och utan röst. I alla fall sångröst och den skulle jag verkligen behöva. 😦
Jag fokuserar på fel saker. Jag tänker på allt jag inte kan eller inte åstadkommit, istället för tvärtom. Jag är deprimerad av den här luddiga förkylningen som åter gästar min skalle och allmänt arg, avtrubbad och ledsen. En ljusglimt var i alla fall när en klasskompis frågade vad det är för ljud jag har för mig (tics alltså, som jag också har mer än vanligt) och jag kunde svara, utan omvägar, utan att bli arg (det har varit en instinkt förut) att det här är Tourette och det har funnits i mitt liv i trettio år, så det hör liksom till. Han var inte alls förvånad eller nåt, utan sa bara att hans brorson hade nåt liknande, sen var det inte mer med det.
Jag är orolig över att det inte ska finnas tid och plats för den här utbildningen, jag oroar mig över att allt är på finska – det tar sin tid att komma in i det igen, även om jag pratar hyfsad finska. Vissa skämt går mig helt förbi, det får jag leva med, men jag gillar det inte ändå. Det är så frustrerande att ibland känna att man inte får utlopp för allt det man vill säga, den man är, när man inte hittar rätt ord eller meningsbyggnader. Och min dialekt, som är en del av mig, mitt kulturarv, nån sån har jag ju inte på finska. Inte nån vettig som skulle anses höra någonstans. Och på nåt sätt tycker jag det här med att tillhöra något är otroligt viktigt.
Förresten tycker jag att de som skojar om att ”du är väl inte gravid igen” eller ”du kanske ska ha en till med detsamma” kan sluta med det. Jag har fullt sjå med de här tre och nu är det slut på bebisägg i min mage, som William uttryckte det.
Den andra
Hjälp, vart har den här helgen tagit vägen? Jag ska ju till skolan imorron! Det är säkert såhär det känns när ungarna växt upp och det blir lugnare i huset. Vi har haft full kalabalik hela helgen och jag tycker det är knepigt att hitta på lekar, laga mat och finurla på underhållning en hel helg, när det dessutom är -15 eller -12° ute. Vitt, vitt är det i alla fall och snön fortsätter dala ner. Det är jag tacksam över.
Idag på första advent har jag inte tänkt några ljus, faktiskt inte. Istället väntar jag på de nya (rätt så spartanska, men trevliga) köksgardinerna som borde komma på posten denna vecka. Sen är det ett faktum att jag inte har något riktigt bra bord för en adventsljusstake. Jag vågar inte ställa levande ljus för lågt, eftersom tvillingarna är ytterst nyfikna och klättrande av sig just nu. Dessutom skulle jag behöva ett blombord! Men det finns inte plats för det heller, eftersom det i så fall hamnar i twinsen (kommande) rum eller i vardagsrummet på ett knasigt ställe. Jag får hitta på nåt annat.
Nu är det dessutom pennförbud i det här huset! Inga mer tuschisar! Twinsen ritade på Williams bord, på vardagsrumsbordet och på benen till vardagsrumsbordet, när ingen såg. De är mycket, mycket tysta, mycket nöjda och väldigt överens om sina bus. Stackars storebror, han får inte ha sina smålegon ifred heller. Milja tycker att de allra minsta bitarna ser ut som godis, hmm… Det är lite tröttsamt med två ettåringa, del stridigheter om saker och en femåring som beter sig barnsligt för att vi inte hinner leka andra sorts lekar med honom.
Men så fick vi komma till Eine-mummi på advensmiddag och som vanligt hade h0n dukat upp för ett helt kompani. Isaac och Milja åt och åt, till och med långt efter måltiden (precis som på jul, som det ska vara, konstaterade vi) och slängde in lax, broilerbullar, ärtor, potatis, glass och kex. Det var roligt med miljöombyte och att träffa en delar av den stora familjen som ofta var vardag för folk förr i världen. Sånt är värdefullt, även om det är både bökigt och svettigt att dra iväg med tre barn och en grinig mamma. Men det är värt det!
Gissa om det var bedårande att se när Milja tog sin tvillingbror i handen och dansade till musik från radion. Det känns som in nån film, det där korta ögonblicket, det ljuva ögonblicket! Mina små hjärtan! Det är fammo som har sjungit och dansat ”Piiri pieni pyörii” med dem och nu har jag haft den låten som öronmask (säger man det på svenska också?) i ett par dar. Fast det är en trevlig låt att ha i huvudet ändå.
Ett stort tack till Riku&Sofie som tog största delen av dagens bilder. Jag tar mig friheten att sätta upp den här fina bilden på er. Det var skoj att träffa Sofie också, en käck, glad och lång tjej, prata om löpning och foto och allt möjligt! Vi ses nästa år! 😀
Den första
Den här dagen har mest bestått av klättrande tvillingar, skor i soffan, ungar i köket, ungar på matbordet, ungar under bordet, hoppande i sängen, dra fram kläder om och om igen, städa, plocka undan, äta, sova, dra fram kläder igen, dra på sig skorna och mössan (utan att gå ut) igen och så lego, tågbana och heej och hååå! Jeez va de orkar hålla på, de här evighetsmaskinerna till ettåringar!
Det blev ett par hastiga maträtter och panikinslagning av små julklappar, som jag inte hunnit eller orkar med igår. Sen kom ”klappabocken” med småbilar, en liten bok och godis och lite sånt åt alla tre barnen. Småbilar går alltid hem, hos alla! Visserligen skulle twinsen säkert klara sig utan klappar, de är glada över chokladrussin och lite godis, men nån liten grej vill jag ge. Jag gillar lillajul, det ska vara lite magiskt. Den här helgen saknade jag i Sverige, där det ”bara” är första advent.
Ett tag idag var det helt tyst utan att någon gjorde nåt galet (som att vrida på spisplattan, rycka som en tog i ugnsluckan eller klättra upp på databordet). Där satt de alla tre, ihopkrupna och fokuserade i kojan. William lekte skola och Milja hade dragit på sig stövlarna, Isaac satt och lyssnade.
Planeringen av Tourette-programmet går vidare. Är det något du undrar? Nåt man borde ta med? Jag har tusen tankar om Tourette, men har snurrat in mig i samma gamla hjulspår. Vad vill jag ha sagt, vad är viktigt? Jag är inte helt säker på att programmet blir av än, men det verkar bra.
Dagens
Dagens väder:
Snö, snö, och mera snö i drivor. Härligt, men hemskt väglag. Twinsen var förtjusta och lite förbryllade. Isaac ville gå i snön massor, massor. Men huu, va kallt det blåser. Jag älskar snön, men ogillar de där elavbrotten och en massa sena tåg som folk måste dras med.
Dagens Om jag vore:
Om jag vore liten igen. Åååh, sånt här skulle jag ha älskat.
Dagens lyxfrukost:
Stockmanns julte och rågmacka. Hej fredag!
Dagens pryl:
Alltså vänta nu. Det är en lur man ska plugga i sin mobiltelefon. Känns inte det lite motsägelsefullt?
När mammor städar, dansar inga barn under borden
Vissa kvällar är man mer glad än andra när ungarna sover sött i sina sängar. Det går från noll till hundra på några sekunder med det här gänget. Den aktivitet som kan vara rofyllt blir plötsligt kaotisk eller så stormar alla tre ungar in med kläderna på innan man ens hunnit säga hej i ytterdörren. Jag skulle vilja kunna ha ett pussel eller ett memoryspel med alla bitar samlade på ett ställe. Jag skulle vilja kunna ha smålego i nåt rum, bara lego i nån låda. Jag skulle vilja kunna ha kläder och speciellt klädskåpen ifred, utan att någon drar i dörrarna heeela tiden. Men nu är det inte så, inte än.
Milja är så söt, hon kastar allt hon har i handen när man hämtar henne på dagis och ler med heeela ansiktet och säger ”maaamma!” (eller paaaappa) som om det är det enda som existerar för henne i hela världen just då. Och lite så är det ju. Isaac kommer också fram, tar en i handen och pratar och pratar, medan man försöker fråga personalen hur det gått på dagen, och William gömmer sig eller har inte lekt färdigt.
Ikväll blev det storstädning och mer juleljus. Jag smög upp en röd ljusslinga i Williams rum utan att han såg på. När han kom dit sa han:
– Oj, jag trodde en tomte hade satt upp den! Hur fick du upp den mamma?
Jag svarade:
– Du vet ju, jag har magiska händer. Jag viftade lite med fingrarna i luften. Minns du inte den där gången jag trollade bort Blixten? Hah, du ser.
Det fina med att barn är små, är att de fortfarande tror på det magiska, att det går att drömma och skoja om nästan vad som helst. Och ännu duger det så bra med mamma och pappa, nästan lite för bra ibland.
Det jag däremot inte förstår är hur det kan vara så mycket skrik och gråt ibland. Man blir ju helt galen av det. Till alla som tycker det är störande med grannar som har gråtande barn: Ja-a, det tycker jag också! Och tro mig, jag vill inte heller att mina barn gråter. Ofta handlar det om att de slåss om saker eller inte får som de vill och det måste man bara lära sig den hårda vägen. Det gäller förresten på resor eller i affärer också.
Och ibland vänder det till raka motsatsen. På en sekund ungefär. Ikväll fick tvillingarna för sig att det var väldigt roligt att busa i sängen innan läggdags. Hur kan man ändå vara sådär liten och söt? Och hur man kan ha så lockigt hår? (ibland på nätterna, tar jag Isaac eller Milja intill mig och vill bara gosa och pussa, ”paja” dem tills de puttar bort mig. Milja puttar inte bort mig lika snabbt, men i nåt skede måste man ju ändå vända sig om för att sova. Lilla liven, det är nåt av de finaste stunderna som finns).
Men sova länge på mornarna, det vill de inte. Än.
Sång, snö och feber
Det blev lite jul över en dag. De där lätta flingorna som föll, grannarnas lyktor och balkongbelysning, allt bidrog till att det faktiskt känns lite vintrigt (frys fast, arma lera!). William har varit hemma med mig, är lite febrig och förkyld. Och han höll på att skrämma slag på mig: ”Mamma, mitt kiss är alldeles rött!” Hmm, nej, det var tack och lov inte så, utan istället ett spår av kvinnoproblem.
Twinsen vaknar jättetidigt nu. Trots att de somnar lite efter åtta på kvällarna, vaknar de kvart i sex, tjugo i sex eller nåt liknande. William var precis likadan, men han vaknade fem och halv fem. Jag hoppas och ber att vi inte kommer till några sådana tider nu igen, det är för tidigt för mig, urk! Sju är okej (och märk väl, det skulle jag inte ha sagt för några år sen).
Jag känner mig en smula modstulen över att vi inte kommit igång med skolarbetet ännu heller. Det fattas användarlösenord och sånt vi ska få ”senare”. Å andra sidan går det inte särskilt bra att plugga med en femåring. Visserligen ser han på Cars eller Petsson&Findus en stund, men sen blir det ”mamma, varför svarar du inte, mamma vad gör du, kom till mitt rum” osv osv.
I och med snöfallet och julsånger på ett åldringhem med kören, beslöt jag mig för att riva igång med lite julbelysning jag med. Köket fick det där hjärtat jag fixade ihop ifjol och lampor på balkongen. Ett par nya gardiner är beställda, det blir trevligt med ombyte i köket. Och vilken tur att jag tvättade bilen igår, för idag var det fruset på marken.
(PS. Det är alltid roligt att sjunga på demensavdelningen, för att de är så spontana. Förra gången frågade nån var bruden är, om det är fest och en annan frågade efter vår körs första och numera döda dirigen. Idag var en av männen väldigt arg när vi kom och ställde upp oss: ”Är det nån från församlingen??” och han verkade märkbart störd av att det hade kunnat vara det. Sen sa han högt: Blä! eller Usch! efter varje sång. Personalen sa att han inte fick vara med om han sa så, då var han tyst. Jag var nyfiken på varför han inte tyckte om sång. Kanske han hade nåt dåligt minne av nån kör eller nån församling.)
Isaac är så rolig. Han tog en klocka och ”ringde åt fammo” medan pappa gjorde likadant. Igår satt jag och åt soppa, när han kom till bordet:
– Egen pats, egen pats, sa han och drog ut stolen.
– Oppa, oppa! sa han och pekade på min soppa, varpå han hämtar en sked ur lådan: ”Maaka!”
Sen hasar han sig över bordet från den egna platsen (en tom stol) och tar mat ur min tallrik. ”Gott! Äta!”
Vad mycket man kan och förstår när man är ett och ett halvt.
Skolstarten
Hej igen skolan! Allt kändes lite underligt i morse. Det är delvis samma lärare som för två år sedan, men inte samma människor. Min hjärna ville inte fatta det först. Eller så var jag trött och förvirrad. Lokalen är i alla fall bekant och jag tackar min skapare för att jag redan har tentat den första och största delen, med tanke på allt som man ska ha in i hjärnan och det mesta är självstudier. Jag lovade vår lärare att skriva provfrågorna i alla fall, men jag har ju redan bedömts. Det är bra att repetera, det är många detaljer som redan fallit i glömska.
Vi verkar ha ett bra gäng. Det kändes tryggt att känna till hur skolan och plugget funkar, för byggnaden är en labryrint! Sen har vi en massa nytt i Wilma och Moodle (hata Moodle, men vad kan kan, det får väl duga) och även en ”obligatorisk valbar tilläggsdel i utbildningen som härrör från efterfrågan på arbetsmarknaden”. Och inte att förglömma, jag får prata finska mycket mer än vanligt, det behövs!
Och visst är det lustigt, vi är 18 personer i gruppen och 3 av oss är tvillingmammor. 😀
Jag passade på att skaffa ett par nya plagg från fina Gina, när man nu ändå ska vara bland folk och inte bara dra omkring med sandiga barn. Stickat, för att det är så kallt i skolan och lite flamsigt vinrött (tack för inspirati0nen, Jennie!). Och ett par Lisa Superstretch-jeans till, de är mina favvosar! Fast i blått den här gången.
Det känns bra. Och jag är trött. Snark. Och jag somnade hos fammo, som bjöd på köttfärs och potatismos åt alla glada barn och skolbarn. 🙂 Tack!
Bittes blogg 